Japp, jag är besviken! Trots att jag, till skillnad från Stina, inte är något större fan av tv-serien hade jag väntat mig mer av "Darkly dreaming Dexter". Jag har ju sett något avsnitt här och där, och för mig känns det som att skaparna bakom tv-serien tagit det som är bra med boken, skippat det fåniga och faktiskt också lagt till en ytterligare dimension till Dexter som böckerna saknar. De fåniga element som tv-serien tack och lov skippat är de övernaturliga inslag där Dexter i sina drömmar har den här psykologiska förbindelsen med seriemördaren. Nu har jag ju inte följt tv-serien och vet inte om de skippat detta helt, men om inte så har de i alla fall tonat ner det och gjort det lättare för tv-tittaren att acceptera det, istället för att som i boken få läsaren (i alla fall mig) att bara tycka det hela är fånigt. Jag vet inte riktigt vad författaren vill med detta, för hade han bara tonat ner det hela en aning hade boken blivit så mycket bättre.
Det positiva i böckerna är den stundtals ironiska jargon som känns igen från tv-serien som trots allt gör att boken sticker ut lite från den vanliga deckarromanen. men skulle det inte vara för detta så skulle den ha kunnat vara vilken dussinroman som helt.
Oh the dissapointment! Och efter vad Stina berättat så går det bara utför i de två senare romanerna. Ja ja, får väl se fram emot ännu en halvtaskig dejt med Dexter då!
lördag 30 oktober 2010
torsdag 28 oktober 2010
Författarföreläsningar på Bokens dag
Sofia har ju redan berättat om vår trevliga kväll på Clarion hotell, där det anordnades författarträffar på Bokens dag, men här kommer min redogörelse också.
De författare vi fick stifta bekantskap med var alltså Johan Theorin, Maria Ernestam och Bob Hansson.
Det var kul att höra Johan Theorin berätta om sin senaste deckare Blodläge, den tredje i ordningen, som ni ju båda vet var min sommardeckare. Minst lika kul var det att höra honom dra rövarhistorier om både det ena och det andra. Flera av dessa kände jag också igen eftersom de berättas av en av romanfigurerna i Blodläge, Gerlof som är en återkommande karaktär i Theorins Ölandssvit. Om jag förstod Theorin rätt så fungerar han lite som en länk mellan böckerna, men i Blodläge har han fått en större roll än tidigare. I början av boken lämnar han äldreboendet där han bor för att flytta tillbaka till sin lilla stuga på Öland där han finner sig ha fått två nya grannar: Per och Vendela. Deras öden ska snart flätas samman på olika sätt när det förflutnas spöken är på väg för att hemsöka dem alla
Per Mörner har nyligen flyttat till Öland efter att ha fått överta en död släktings stuga. Förutom en allvarligt sjuk dotter och en surmulen och tyst tonårsson får han snart sin strokedrabbade far att tänka på också, en far han knappt haft kontakt med de senaste åren. Otäcka saker börjar att hända som verkar ha något med faderns förflutna som porrfilmsproducent att göra.
Vendela har flyttat tillbaka till Öland där hon växte upp. Hon tror på älvornas makt och vet att de hjälper till om man ber på rätt sätt – och visst hjälper de henne älvorna, men som alltid ska man vara försiktig med vad man önskar sig för det kan hända att ens önskningar slår in. Vendela vet detta bara allt för väl men kan inte låta bli att önska, bara en gång till..
För att vara en deckare tycker jag att den är ganska ospännande. Det tar tid innan det börjar hända saker och det tänder inte till ordentligt förrän på slutet. Karaktärerna är det som lyfter berättelsen i så fall. Särskilt Gerlof och Vendela tillåts att ta utrymme, fastän Per Mörner egentligen är den som står i centrum. På sina ställen blir det dock alltför fånig när Vendela går på om älvorna och deras liv. Jag önskar att Theorin inte hade brett på fullt så mycket i det fallet för annars flyter det övernaturliga fint in i vardagen och ger berättelsen en extra dimension. Gerlofs historier om tranor och varsel är trevliga ingredienser men när Vendela flummar ut totalt blir det bara fånigt.
Maria Ernestam pratade om hur gott och ont, ljus och mörker är återkommande teman i hennes böcker, vilket man kan se redan i hennes debutroman Caipirinha med Döden som utkom 2006. Det är en slags romantisk komedi med något så ovanligt som Döden i en av huvudrollerna. Den handlar om Erica som lever tillsammans med Tom. De har det bra och älskar varandra, det är i varje fall vad hon tror fram till kvällen då Tom berättar att han vill ta en paus i förhållandet. Efter detta går Erica hem och dricker sig redlöst berusad. Det är då Döden knackar på dörren:
”När döden kom in i mitt liv var jag oförberedd och mycket dålig på att säga nej. Jag släppte in honom när han bad om det och hade faktiskt ingen tanke på att jag hade kunnat stänga dörren och be honom dra, ja varför inte åt helvete.”
Döden flyttar in och i honom finner Erica en bundsförvant. Livet tillsammans med Döden får dock oanade konsekvenser när Erica tar några felaktiga och beslut. Beslut som ska visa sig vara livsavgörande och utan återvändo.
När jag läste boken för en tid sedan slogs jag av att den känns så nyskapande och osvensk. Det är svårt att få grepp om boken till en början, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på det absurda temat. Chic-lit med djup och existentiella frågor är man inte van vid. Dessutom är den rolig. Ernestam leker med språket och skapar komiska poänger mitt i allt elände, och lite svart humor är ju aldrig fel om författaren vet hur hon ska hantera den. Jag tyckte verkligen om den här boken med undantag av slutet som känns lite väl krystat så jag rekommenderar den verkligen. Jag ser redan fram emot att ta mig igenom Ernestams senaste bok, På andra sidan solen, som ligger och väntar i min Att läsa-hög.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag, precis som Erica föll för Dödens charm. Jag skulle inte heller säga nej om Döden kom och knackade på min dörr. Tvärtom skulle jag bjuda på en caipirinhi eller i alla fall en extra stark espresso.
Bob Hansson har jag aldrig läst något av men jag känner förstås igen honom från Babel. Han var lätt den av de tre föreläsarna som visste att fånga sin publik. Som Sofia redan berättat var det lite svårt att hänga med i alla vändningar, men det gjorde inte det hela mindre intressant. Vad jag kommer ihåg handlade det om hans ångest inför en Indienresa (om man behövde visum eller ej), om blåalger och om hans misslyckanden med att få till den perfekta föreläsningen. Huruvida föreläsningen var perfekt eller ej så var den i alla fall den perfekta avslutningen på det här årets Bokens dag, i alla fall om ni frågar mig.
Stina
De författare vi fick stifta bekantskap med var alltså Johan Theorin, Maria Ernestam och Bob Hansson.
Det var kul att höra Johan Theorin berätta om sin senaste deckare Blodläge, den tredje i ordningen, som ni ju båda vet var min sommardeckare. Minst lika kul var det att höra honom dra rövarhistorier om både det ena och det andra. Flera av dessa kände jag också igen eftersom de berättas av en av romanfigurerna i Blodläge, Gerlof som är en återkommande karaktär i Theorins Ölandssvit. Om jag förstod Theorin rätt så fungerar han lite som en länk mellan böckerna, men i Blodläge har han fått en större roll än tidigare. I början av boken lämnar han äldreboendet där han bor för att flytta tillbaka till sin lilla stuga på Öland där han finner sig ha fått två nya grannar: Per och Vendela. Deras öden ska snart flätas samman på olika sätt när det förflutnas spöken är på väg för att hemsöka dem alla
Per Mörner har nyligen flyttat till Öland efter att ha fått överta en död släktings stuga. Förutom en allvarligt sjuk dotter och en surmulen och tyst tonårsson får han snart sin strokedrabbade far att tänka på också, en far han knappt haft kontakt med de senaste åren. Otäcka saker börjar att hända som verkar ha något med faderns förflutna som porrfilmsproducent att göra.
Vendela har flyttat tillbaka till Öland där hon växte upp. Hon tror på älvornas makt och vet att de hjälper till om man ber på rätt sätt – och visst hjälper de henne älvorna, men som alltid ska man vara försiktig med vad man önskar sig för det kan hända att ens önskningar slår in. Vendela vet detta bara allt för väl men kan inte låta bli att önska, bara en gång till..
För att vara en deckare tycker jag att den är ganska ospännande. Det tar tid innan det börjar hända saker och det tänder inte till ordentligt förrän på slutet. Karaktärerna är det som lyfter berättelsen i så fall. Särskilt Gerlof och Vendela tillåts att ta utrymme, fastän Per Mörner egentligen är den som står i centrum. På sina ställen blir det dock alltför fånig när Vendela går på om älvorna och deras liv. Jag önskar att Theorin inte hade brett på fullt så mycket i det fallet för annars flyter det övernaturliga fint in i vardagen och ger berättelsen en extra dimension. Gerlofs historier om tranor och varsel är trevliga ingredienser men när Vendela flummar ut totalt blir det bara fånigt.
Maria Ernestam pratade om hur gott och ont, ljus och mörker är återkommande teman i hennes böcker, vilket man kan se redan i hennes debutroman Caipirinha med Döden som utkom 2006. Det är en slags romantisk komedi med något så ovanligt som Döden i en av huvudrollerna. Den handlar om Erica som lever tillsammans med Tom. De har det bra och älskar varandra, det är i varje fall vad hon tror fram till kvällen då Tom berättar att han vill ta en paus i förhållandet. Efter detta går Erica hem och dricker sig redlöst berusad. Det är då Döden knackar på dörren:
”När döden kom in i mitt liv var jag oförberedd och mycket dålig på att säga nej. Jag släppte in honom när han bad om det och hade faktiskt ingen tanke på att jag hade kunnat stänga dörren och be honom dra, ja varför inte åt helvete.”
Döden flyttar in och i honom finner Erica en bundsförvant. Livet tillsammans med Döden får dock oanade konsekvenser när Erica tar några felaktiga och beslut. Beslut som ska visa sig vara livsavgörande och utan återvändo.
När jag läste boken för en tid sedan slogs jag av att den känns så nyskapande och osvensk. Det är svårt att få grepp om boken till en början, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på det absurda temat. Chic-lit med djup och existentiella frågor är man inte van vid. Dessutom är den rolig. Ernestam leker med språket och skapar komiska poänger mitt i allt elände, och lite svart humor är ju aldrig fel om författaren vet hur hon ska hantera den. Jag tyckte verkligen om den här boken med undantag av slutet som känns lite väl krystat så jag rekommenderar den verkligen. Jag ser redan fram emot att ta mig igenom Ernestams senaste bok, På andra sidan solen, som ligger och väntar i min Att läsa-hög.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag, precis som Erica föll för Dödens charm. Jag skulle inte heller säga nej om Döden kom och knackade på min dörr. Tvärtom skulle jag bjuda på en caipirinhi eller i alla fall en extra stark espresso.
Bob Hansson har jag aldrig läst något av men jag känner förstås igen honom från Babel. Han var lätt den av de tre föreläsarna som visste att fånga sin publik. Som Sofia redan berättat var det lite svårt att hänga med i alla vändningar, men det gjorde inte det hela mindre intressant. Vad jag kommer ihåg handlade det om hans ångest inför en Indienresa (om man behövde visum eller ej), om blåalger och om hans misslyckanden med att få till den perfekta föreläsningen. Huruvida föreläsningen var perfekt eller ej så var den i alla fall den perfekta avslutningen på det här årets Bokens dag, i alla fall om ni frågar mig.
Stina
Mr Castell
Del tjugotre
Kvinnan svarar honom inte. Hon tittar bara på honom med samma äckliga hånleende på läpparna. Att hon inte skäms. Här har han riskerat liv och lem för hennes skull och hon har inte ens vett att vara det minsta tacksam. Jonas hoppas innerligt att det olyckliga fallet förut gett henne många sköna blåmärken.
– Hur är det med ryggen, kan han inte låta bli att fråga på ett inte alltför smidigt sätt. Jag hoppas verkligen att du inte är allvarligt skadad. Jag menar, det skulle ju inte vara så kul om du låg där med bruten rygg, eller ett par brutna revben. Jo det skulle det, tänker han inom sig, jo det skulle det visst vara. Det skulle vara härligt, härligt. Det skulle vara exakt vad hon förtjänade. Fniss. Fniss.
– Och vad angår det dig om så vore, fräser hon till svar. Även om jag så låg här i en pöl med blod skulle jag knappast kunna förvänta mig något större deltagande av dig din lilla parasit. Om du varit en gentleman hade du befriat mig vid det här laget. Men vad vet jag, du kanske är en sån som går igång på piskor, handklovar och sånt perverst. Du verkat vara den typen, en klen liten stackare som gillar att fantisera om hur stark och modig han är. Nå, gillar du vad du ser?
Hon riktigt håller fram de bakbundna händerna och gör sitt bästa för att se lidande ut. Men Jonas genomskådar henne. Brudjävel!
– Även om jag nu gick igång, som du kallar det, på piskor och annat snusk, något som du för övrigt verkar ha stor koll på, så skulle en så ful brud som du aldrig få någon man vid sunda vätskor att bli intresserad. Ful, ful, FUL…..
Jonas blänger ilsket på henne och riktigt skriker ut sitt hat och allmänna missnöje.
– Till det fina lilla uttalandet, säger hon med spydig röst, har jag bara en sak att säga. Polisen, polisen, FÄNGELSE DIN JÄVEL.
– Då måste de hitta dig först, skriker Jonas ursinnigt. Och om du inte lever när de gör det så finns det inte så mycket du kan säga. Eller hur?!!!
– Var det ett hot, väser bruden. Var det ett hot? Jag tyckte precis att det var ett hot. Jag undrar vad polisen skulle säga om DET!
– Jag undrar vad polisen skulle säga om det, härmar Jonas med förvriden stämma. Det kommer du aldrig att få veta din….din pundare. Polisen är inte här nu, stumpan. De kan inte hjälpa dig.
Jonas kan själv höra hur han låter. Och det låter inte bra. Det låter inte som en räddare i nödens stund. Och han vet inte riktigt hur han ska kunna slingra sig undan det här, men det måste gå på något sätt. Dessutom förtjänar han det här, det är dags att visa bruden vem det är som verkligen bestämmer. Om han ska släppa henne ska han tvinga henne att hålla käften. Inte för att han riktigt tror på den iden, men vad ska han göra? Han har gått för långt nu för att kunna gå tillbaka. Det finns i det här läget bara en sak han kan göra.
– Die bitch! Jonas närmar sig henne med långsamma, utstuderade steg, samtidigt som han studerar hennes ansiktsuttryck. För effektens skull trevar han i innerfickan efter något han hoppas ser ut som en pistol. Hon kan ju knappast veta att vad Jonas fingrar på i fickan är använt tuggummi, sorgligt hopklibbat i vad som fram till dess varit Jonas favoritbyxor. Nåja, det lilla missödet är glömt och begravet. Det är ingenting mot det här. Han fortsätter fram mot henne, och visst! Hånleendet är bortsuddat ur hennes synnerligen fula ansikte och hon börjar se mer och mer nervös ut.
– Det trodde du inte, va?! Du kanske har missbedömt mig, väser Jonas ur ena mungipan. Ett maner han övertagit av John Wayne. Nu kanske det har gått upp för dig att man inte ska ta folk för givna. Jag kanske inte är den jag har utgivit mig för att vara. Jag ÄR inte den jag har utgivit mig för att vara. Du trodde att du hade mig där ett tag. Du trodde att du visste vem jag var.
Tjejens ansikte ser nu inte bara nervöst ut. Hon ser skräckslagen ut. Hon betraktar Jonas med allt större fasa.
– Det borde jag ha fattat, mumlar hon mer för sig själv än till Jonas. Det borde jag ha fattat. Hon slickar sig nervöst om läpparna och trycker sig mot containern som för att undkomma eller göra sig osynlig.
Vid hennes reaktion känner Jonas nästan illamående över sig själv. Tjejen är skräckslagen. Hon tror att han kommer att döda henne. Hon tror att han kommer att avrätta henne, eller ännu hemskare saker. Men det är bara att fortsätta. Backar han nu kommer det bara att gå tillbaka till utgångsläget. Det läge där han inte har en chans, där han ligger risigare till än….. ja, han ligger risigt till helt enkelt. Nej, det är bara att fortsätta.
– Ja, det borde du ha fattat, improviserar Jonas. Du borde ha fattat att vi inte skulle låta dig slippa undan så lätt. Du vet vem jag är nu, eller hur….?!
Hon nickar, försöker säga något, men rösten bär inte.
– Nå??? Jonas ryter fram det för allt vad han är värd.
– Du är Mr Castell, jämrar hon sig. Förlåt. Jag visste inte. Hon gråter nu. Ansiktet skrynklar ihop sig och hon skakar i hela kroppen. Jag menade det inte. Jag menade det inte. Snälla ni….
– Det här är din lyckodag, säger Jonas med myndig stämma. Du kommer inte att dö här, inte idag. Och det beror inte på att du förtjänar att leva. Det beror helt och hållet på att vi har användning för dig ytterligare en liten tid. Nu har du chansen att visa oss att du förtjänar att leva.
– Ja, nickar hon. Ja. Jag ska göra allt ni ber mig om. Bara ni inte dödar mig.
– Tyst! Avbryter Jonas. Nu ska du lyssna på mig mycket noga. Förstår du?
Hon nickar tacksamt med ansiktet strimmigt av tårar, och lyssnar uppmärksamt som om hennes liv hängde på det, och efter vad hon vet så gör det ju det också.
– Jo, börjar Jonas.
Stina
Kvinnan svarar honom inte. Hon tittar bara på honom med samma äckliga hånleende på läpparna. Att hon inte skäms. Här har han riskerat liv och lem för hennes skull och hon har inte ens vett att vara det minsta tacksam. Jonas hoppas innerligt att det olyckliga fallet förut gett henne många sköna blåmärken.
– Hur är det med ryggen, kan han inte låta bli att fråga på ett inte alltför smidigt sätt. Jag hoppas verkligen att du inte är allvarligt skadad. Jag menar, det skulle ju inte vara så kul om du låg där med bruten rygg, eller ett par brutna revben. Jo det skulle det, tänker han inom sig, jo det skulle det visst vara. Det skulle vara härligt, härligt. Det skulle vara exakt vad hon förtjänade. Fniss. Fniss.
– Och vad angår det dig om så vore, fräser hon till svar. Även om jag så låg här i en pöl med blod skulle jag knappast kunna förvänta mig något större deltagande av dig din lilla parasit. Om du varit en gentleman hade du befriat mig vid det här laget. Men vad vet jag, du kanske är en sån som går igång på piskor, handklovar och sånt perverst. Du verkat vara den typen, en klen liten stackare som gillar att fantisera om hur stark och modig han är. Nå, gillar du vad du ser?
Hon riktigt håller fram de bakbundna händerna och gör sitt bästa för att se lidande ut. Men Jonas genomskådar henne. Brudjävel!
– Även om jag nu gick igång, som du kallar det, på piskor och annat snusk, något som du för övrigt verkar ha stor koll på, så skulle en så ful brud som du aldrig få någon man vid sunda vätskor att bli intresserad. Ful, ful, FUL…..
Jonas blänger ilsket på henne och riktigt skriker ut sitt hat och allmänna missnöje.
– Till det fina lilla uttalandet, säger hon med spydig röst, har jag bara en sak att säga. Polisen, polisen, FÄNGELSE DIN JÄVEL.
– Då måste de hitta dig först, skriker Jonas ursinnigt. Och om du inte lever när de gör det så finns det inte så mycket du kan säga. Eller hur?!!!
– Var det ett hot, väser bruden. Var det ett hot? Jag tyckte precis att det var ett hot. Jag undrar vad polisen skulle säga om DET!
– Jag undrar vad polisen skulle säga om det, härmar Jonas med förvriden stämma. Det kommer du aldrig att få veta din….din pundare. Polisen är inte här nu, stumpan. De kan inte hjälpa dig.
Jonas kan själv höra hur han låter. Och det låter inte bra. Det låter inte som en räddare i nödens stund. Och han vet inte riktigt hur han ska kunna slingra sig undan det här, men det måste gå på något sätt. Dessutom förtjänar han det här, det är dags att visa bruden vem det är som verkligen bestämmer. Om han ska släppa henne ska han tvinga henne att hålla käften. Inte för att han riktigt tror på den iden, men vad ska han göra? Han har gått för långt nu för att kunna gå tillbaka. Det finns i det här läget bara en sak han kan göra.
– Die bitch! Jonas närmar sig henne med långsamma, utstuderade steg, samtidigt som han studerar hennes ansiktsuttryck. För effektens skull trevar han i innerfickan efter något han hoppas ser ut som en pistol. Hon kan ju knappast veta att vad Jonas fingrar på i fickan är använt tuggummi, sorgligt hopklibbat i vad som fram till dess varit Jonas favoritbyxor. Nåja, det lilla missödet är glömt och begravet. Det är ingenting mot det här. Han fortsätter fram mot henne, och visst! Hånleendet är bortsuddat ur hennes synnerligen fula ansikte och hon börjar se mer och mer nervös ut.
– Det trodde du inte, va?! Du kanske har missbedömt mig, väser Jonas ur ena mungipan. Ett maner han övertagit av John Wayne. Nu kanske det har gått upp för dig att man inte ska ta folk för givna. Jag kanske inte är den jag har utgivit mig för att vara. Jag ÄR inte den jag har utgivit mig för att vara. Du trodde att du hade mig där ett tag. Du trodde att du visste vem jag var.
Tjejens ansikte ser nu inte bara nervöst ut. Hon ser skräckslagen ut. Hon betraktar Jonas med allt större fasa.
– Det borde jag ha fattat, mumlar hon mer för sig själv än till Jonas. Det borde jag ha fattat. Hon slickar sig nervöst om läpparna och trycker sig mot containern som för att undkomma eller göra sig osynlig.
Vid hennes reaktion känner Jonas nästan illamående över sig själv. Tjejen är skräckslagen. Hon tror att han kommer att döda henne. Hon tror att han kommer att avrätta henne, eller ännu hemskare saker. Men det är bara att fortsätta. Backar han nu kommer det bara att gå tillbaka till utgångsläget. Det läge där han inte har en chans, där han ligger risigare till än….. ja, han ligger risigt till helt enkelt. Nej, det är bara att fortsätta.
– Ja, det borde du ha fattat, improviserar Jonas. Du borde ha fattat att vi inte skulle låta dig slippa undan så lätt. Du vet vem jag är nu, eller hur….?!
Hon nickar, försöker säga något, men rösten bär inte.
– Nå??? Jonas ryter fram det för allt vad han är värd.
– Du är Mr Castell, jämrar hon sig. Förlåt. Jag visste inte. Hon gråter nu. Ansiktet skrynklar ihop sig och hon skakar i hela kroppen. Jag menade det inte. Jag menade det inte. Snälla ni….
– Det här är din lyckodag, säger Jonas med myndig stämma. Du kommer inte att dö här, inte idag. Och det beror inte på att du förtjänar att leva. Det beror helt och hållet på att vi har användning för dig ytterligare en liten tid. Nu har du chansen att visa oss att du förtjänar att leva.
– Ja, nickar hon. Ja. Jag ska göra allt ni ber mig om. Bara ni inte dödar mig.
– Tyst! Avbryter Jonas. Nu ska du lyssna på mig mycket noga. Förstår du?
Hon nickar tacksamt med ansiktet strimmigt av tårar, och lyssnar uppmärksamt som om hennes liv hängde på det, och efter vad hon vet så gör det ju det också.
– Jo, börjar Jonas.
Stina
Allt är skit!
Hittade den här notisen i en gammal SvD. Varför gullas det med den här boken? Jag förstår inte.. Det känns ju inte direkt som en förlust att hon inte skrivit något mer sedan dess om man säger så.
Har sällan läst någon tristare bok än Allt, men jag har gett mig den på att den ska bli utläst. Kanske måste man läsa hela för att förstå dess storhet (jag betvivlar det men ändå).
När den väl är utläst kommer förstås en rapportering här på bloggen. Men det kommer att dröja, jag orkar inte läsa mer än några sidor i taget så vänta er ingen recension innan 2015.
Stina
Månadens tips: Lolita the sequel
Läste en krönika av kritikern Elise Karlsson i en gammal SvD (16 januari 2010) som berör två av de månadsteman vi nyligen haft här på bloggen: Sandras tema för september, metafiction, och Sofias bröllopstema i augusti där Vladimir Nabokovs Lolita ingick.
Hon skriver om hur romangestalter får ett förlängt liv när författare tar över andra författares berättelser. En av de som gjort detta är Sara Stridsberg som hämtat inspiration från just Nabokovs Lolita i sin bok Darling river.
Jag är egentligen lite tveksam till författare som tar över någon annans koncept och romanfigurer. Jag tycker att det skvallrar om bristande fantasi, men Stridsbergs fortsättning på Lolita verkar mycket lovande. Det är ju inte heller en direkt fortsättning utan hon har snarare hämtat inspiration och tagit avstamp i Nabokovs berättelse om Humbert och den förföriska Dolores Haze.
Jag blir i alla fall sugen på att läsa den, inte minst eftersom jag verkligen förtrollats av Nabokovs Lolita. Om Stridsbergs nymfett ens kommer i närheten av att vara lika fascinerande bådar det för en lovande om än illa berörande läsning.
Försökte hitta länken till krönikan i sin helhet men den verkar inte finnas kvar tyvärr.
Stina
Tumbling down the rabbit hole..
Så kommer då min redogörelse från Bokens dag. Jag spenderade dagen på jakt efter den vita kaninen. Det gick sådär.. Men jag hittade sent omsider fram till Hattmakarens boning, lite av en bedrift om jag får säga det själv.
Dagen började med ett hejdundrande tekalas där alla närvarande firade sin ofödelsedag. Och där alla var galna, alla utom jag förstås.
Det bjöds på skink- och salamismörgåsar, stekt ägg, vaniljpudding...
...och te i mängder!
Lite gos med Cheshirekatten.
Min jakt genom Visbys gator slutade vid en låst dörr, och hur jag än letade kunde jag varken hitta nyckel eller en förminskande dryck så jag kunde ta mig in genom nyckelhålet. Mycket snöpligt. Jag var så nära. Öga mot öga med den vita kaninen men inget sätt att ta mig in.
Desto gladare blev jag då när jag hittade fram till Hattmakarens sal när dag blivit till kväll.
Och så var min dag i Underlandet över. I alla fall för den här gången.
Stina
Dagen började med ett hejdundrande tekalas där alla närvarande firade sin ofödelsedag. Och där alla var galna, alla utom jag förstås.
Det bjöds på skink- och salamismörgåsar, stekt ägg, vaniljpudding...
...och te i mängder!
Lite gos med Cheshirekatten.
Min jakt genom Visbys gator slutade vid en låst dörr, och hur jag än letade kunde jag varken hitta nyckel eller en förminskande dryck så jag kunde ta mig in genom nyckelhålet. Mycket snöpligt. Jag var så nära. Öga mot öga med den vita kaninen men inget sätt att ta mig in.
Desto gladare blev jag då när jag hittade fram till Hattmakarens sal när dag blivit till kväll.
Och så var min dag i Underlandet över. I alla fall för den här gången.
Stina
Hur bra är vi inte?!
Har ni tänkt på att medlemmar ur vår Boktriangel tillsammans vunnit Boktipsets Veckans tävling tre veckor i rad? Hur bra är vi inte?!
Dessutom såg jag att Sandras motivering från förra veckans tävling publicerats i ett inlägg. Man skulle berätta om en pocketbok man köpt på grund av dess omslag. Jag tycker ju om att döma böcker efter deras omslag så jag känner att jag måste publicera Sandras motivering här (hoppas du inte har något emot det Sandra, i så fall får du radera det här inlägget).
”Jag köper ofta pocketböcker på grund av omslaget,både på gott och ont. En av böckerna jag köpte var Över Näktergalens Golv. Av Lian Hearn. Det var i början av min asiatiska fas och jag tyckte att den röda boken med guldtext på framsidan skulle göra sig väldigt bra i min bokhylla. Efter läsning blev den en av mina favoritböcker och jag köpte snabbt resten av serien.”
Stina
Dessutom såg jag att Sandras motivering från förra veckans tävling publicerats i ett inlägg. Man skulle berätta om en pocketbok man köpt på grund av dess omslag. Jag tycker ju om att döma böcker efter deras omslag så jag känner att jag måste publicera Sandras motivering här (hoppas du inte har något emot det Sandra, i så fall får du radera det här inlägget).
”Jag köper ofta pocketböcker på grund av omslaget,både på gott och ont. En av böckerna jag köpte var Över Näktergalens Golv. Av Lian Hearn. Det var i början av min asiatiska fas och jag tyckte att den röda boken med guldtext på framsidan skulle göra sig väldigt bra i min bokhylla. Efter läsning blev den en av mina favoritböcker och jag köpte snabbt resten av serien.”
Stina
onsdag 27 oktober 2010
Do androids dream of electric sheep?
Androidens drömmar, eller Do androids dream of electric sheep? som är den engelska titeln, har filmatiserats under titeln Bladerunner. Det är en av mina favoritfilmer och anledningen till att jag valde denna bok som oktober månads huvudbok. Trots att filmen inte följer boken rakt av utan snarast inspirerats av den och lånat vissa delar är det omöjligt för mig att inte göra en jämförelse mellan filmen och boken. Tråkigt nog väger det över till filmens fördel.
Jag gillar Dicks idé med berättelsen och de frågor han ställer om människor och vad som är mänskligt, men jag tycker att dessa idéer framkommer bättre i filmen. Filmen är på samma gång mörkare och mer hoppfull, och för min del tycker jag att den skapar mer frågor än vad boken lyckas med att göra. I filmen finns ett djup och en mörk underton som jag saknar i boken. Jag blir inte riktigt berörd varken av bokens prisjägare Rick Deckard eller av de androider han har i uppdrag att döda.
Bitvis glimmar det till, och några scener är svåra att glömma. Det är vackert och fruktansvärt på en och samma gång. Jag vill inte avslöja för mycket innan ni läst boken, men en scen där två kvinnliga androider bekantar sig med en spindel är riktigt obehaglig och en av bokens höjdpunkter.
Stina
Jag gillar Dicks idé med berättelsen och de frågor han ställer om människor och vad som är mänskligt, men jag tycker att dessa idéer framkommer bättre i filmen. Filmen är på samma gång mörkare och mer hoppfull, och för min del tycker jag att den skapar mer frågor än vad boken lyckas med att göra. I filmen finns ett djup och en mörk underton som jag saknar i boken. Jag blir inte riktigt berörd varken av bokens prisjägare Rick Deckard eller av de androider han har i uppdrag att döda.
Bitvis glimmar det till, och några scener är svåra att glömma. Det är vackert och fruktansvärt på en och samma gång. Jag vill inte avslöja för mycket innan ni läst boken, men en scen där två kvinnliga androider bekantar sig med en spindel är riktigt obehaglig och en av bokens höjdpunkter.
Stina
Höstmys med en kopp te
Hösten kanske inte är min favoritårstid direkt men det är onekligen mysigt att barikadera sig i lägenheten med en bra bok och en kopp varmt te. Jag tror nästan att jag ska följa Sofias förslag, för det är verkligen väder för att sitta inne och mysa.
Jag har laddat upp med te och ett antal böcker av olika kvalitet: Nabokovs Lolita, Kitty och julmysteriet, Allt av Martina Lowden (en tråkbok som det säkert kommer att ta år att orka läsa igenom), Neil Gaimans Kyrkogårdsboken, Skrattes rike av Jonathan Carroll, Per Hagmans Vänner för livet samt några stycken till.
Går ni in på länken ovan och skriver en kommentar innan den 27e november kan ni vinna lite smaskigt polka-te, perfekt för dagarna ni bara vill mysa ner i soffan med en trevlig bok.
Stina
PS. Det här är min första länkning någonsin, och en bildlänkning dessutom. Krävdes en hel del googlande och ett antal försök innan det blev rätt. Men till slut fick jag det att funka. Impade?
tisdag 26 oktober 2010
Novembers månadstema: Höstmys
Har haft fullt upp på sistone, så därför kommer presentationen av nästa månads tema inte förrän nu. Har varit i valet och kvalet om vilket tema det skulle bli, men till slut fick det bli höstmystema. Passar bra med tanke på att det verkligen är
kura-ihop-sig-i-en-fåtölj-med-en-kopp-te-och-läsa-böcker-väder just nu. Och månadens böcker är därför böcker som passar extra bra för sådan sysselsättning: romantik, klassiker och skräck i en välmixad blandning (och så kanske lite feminism på det också;).
Så den här månaden blir det bara böcker jag inte läst tidigare, men som jag velat läsa och jag hoppas på att i alla fall någon av dem kommer att vara en riktig tiopoängare.
Månadens bok: Stolthet och fördom av Jane Austen (1830)
Jag har faktiskt gjort ett försök med Austen tidigare, men inte orkat engagaera mig riktigt så därför ska hon få ännu en chans. Jag menar, så många tjejer kan väl inte ha fel? Om inte annat kan man ju hoppas på att Mr darcy ska vara lika sexig i boken som i filmen (och till den kommande bokmiddagen kanske man skulle kunna drewla lite framför den...)
Om man har tid så kan man också ta sig en titt på dessa:
Orlando av Virginia Woolf (1928)
Boken handlar om Orlando som är en vacker adelsman som lever under 1500-talets England. En dag faller han i en djup lång sömn och när han vaknar finner han sig förvandlad till kvinna. Orlando lever som kvinna vidare genom seklerna för att till slut vara kvinnlig författare under 1920-talets London.
Carmilla av Joseph Sheridan Le Fanu (1872)
En vampyrklassiker men med kvinnor i de bärande rollerna. Romanen utspelar sig i Österrike fär Laura får besök av den mystiske Carmilla som efter ett tag visar sig mer skrämmande hon kunnat ana. Romanen brukar ofta anges som Stokers Dracula-inspiration.
Så vad väntar ni på, ner till bibblan och se till att få händerna på i alla fall månadens bok, kryp upp i en skön fåtölj, gör en god kopp te (kaffe funkar också Sandra!) och läs och njut! Det ska jag göra!
kura-ihop-sig-i-en-fåtölj-med-en-kopp-te-och-läsa-böcker-väder just nu. Och månadens böcker är därför böcker som passar extra bra för sådan sysselsättning: romantik, klassiker och skräck i en välmixad blandning (och så kanske lite feminism på det också;).
Så den här månaden blir det bara böcker jag inte läst tidigare, men som jag velat läsa och jag hoppas på att i alla fall någon av dem kommer att vara en riktig tiopoängare.
Månadens bok: Stolthet och fördom av Jane Austen (1830)
Jag har faktiskt gjort ett försök med Austen tidigare, men inte orkat engagaera mig riktigt så därför ska hon få ännu en chans. Jag menar, så många tjejer kan väl inte ha fel? Om inte annat kan man ju hoppas på att Mr darcy ska vara lika sexig i boken som i filmen (och till den kommande bokmiddagen kanske man skulle kunna drewla lite framför den...)
Om man har tid så kan man också ta sig en titt på dessa:
Orlando av Virginia Woolf (1928)
Boken handlar om Orlando som är en vacker adelsman som lever under 1500-talets England. En dag faller han i en djup lång sömn och när han vaknar finner han sig förvandlad till kvinna. Orlando lever som kvinna vidare genom seklerna för att till slut vara kvinnlig författare under 1920-talets London.
Carmilla av Joseph Sheridan Le Fanu (1872)
En vampyrklassiker men med kvinnor i de bärande rollerna. Romanen utspelar sig i Österrike fär Laura får besök av den mystiske Carmilla som efter ett tag visar sig mer skrämmande hon kunnat ana. Romanen brukar ofta anges som Stokers Dracula-inspiration.
Så vad väntar ni på, ner till bibblan och se till att få händerna på i alla fall månadens bok, kryp upp i en skön fåtölj, gör en god kopp te (kaffe funkar också Sandra!) och läs och njut! Det ska jag göra!
söndag 24 oktober 2010
Vanlig enkel trevlighet
Del tjugotvå
Ursäkter som inte verkar komma. Istället hör han ett högljutt gapskratt bakom sig när han smyger iväg. Är kvinnan inte bara oförskämd utan rentav galen, tänker Jonas. Han saktar in på stegen ännu mer och sneglar bakåt. Vad har hon så roligt åt egentligen? Har han lerfläckar på byxbaken, eller vad handlar det om? Han ser inget som är skrattretande med den här situationen. Speciellt inte för henne där borta. Aldrig att hon kan ta sig loss själv. Och vad ska hon göra om mördarna kommer tillbaka?
Kvinnans utbrott övergår till hesa fnittranden. Hon tittar honom rätt i ögonen och hånler, men säger ingenting. Hmm, det är något som inte stämmer här. Om den här kvinnan nyss blivit nerslagen och nästan mördad skulle hon knappast bete sig på det här sättet. Hon borde klamra sig fast vid honom och darra av skräck. Bortser man från sminket och det faktum att han är gay skulle han vara ett kap för vilken kvinna som helst. Hon borde inte kunna hålla tassarna borta från honom. Han är Jonas Bond för bövelen, en brudmagnet. Han är hjälten och hon ska föreställa den tacksamma nödställda.
Tacksam up my as, tänker Jonas. Om han inte varit den gentleman han är skulle han skällt ut henne efter noter. Nej, den här kvinnan beter sig mycket misstänkt. Hon borde vara utom sig efter sin obehagliga upplevelse. I alla fall borde hon se lite skärrad eller tagen ut av det som hänt. Vad hon inte borde göra är att hånle honom rakt upp i ansiktet när han är på väg att lämna henne i sticket och rakt i dödens käftar.
- Vad har du så roligt åt?, väser Jonas ilsket. Får man kanske vara med och dela din glädje?
- Å, jag bara funderar på en sak, svarar kvinnan glättigt. Om jag skulle beskriva dig på polisstationen, vilket föredrar du? Tönt i 30-årsåldern med klen kroppsbyggnad och lika klen hjärna eller megalooser med feminina drag och skäggväxt som en kvinna?
– Hmn, funderar Jonas. Jag måste nog välja alternativ nummer två. Men du glömde att beskriva mina rena drag och mitt oerhörda hjältemod. Men vänta nu…. Varför skulle du beskriva mig hos polisen? Jag har inget gjort. Jag räddade dig för tusan. Du har mig att tacka…
– Att tacka för vad då, avbryter kvinnan. För att du lyfte upp mig ur fontänen och efteråt lämnade mig bunden och värnlös på marken? Det imponerar knappast på någon. Inte på mig, och inte på polisen heller skulle jag tro. Snarare verkar det ganska misstänkt. Först påstår du att du räddar mitt liv och fem minuter senare lämnar du mig åt mitt öde. Du kommer nog att få ett och annat att förklara.
Jonas stirrar på henne med gapande mun. Det här tar inte den vändning han hoppats på. Han har än mer lust att vända på klacken och låta henne ligga kvar där och klara sig bäst hon kan. Men hon har en poäng. Dessutom vill han inte ha hennes liv på sitt samvete om fel person skulle hitta henne.
– Ett ord till din ragata och du kan ligga här bäst du vill, hör du det! Skriker Jonas upprört. Jag har inte gjort dig något. Inte än, tänker han tyst för sig själv.
– Och polis eller inte så tänker jag inte lyfta ett finger för att hjälpa dig om du inte ändrar ditt beteende. Så hur ska du ha det? Är lite vanlig enkel trevlighet för mycket begärt?
Stina
Ursäkter som inte verkar komma. Istället hör han ett högljutt gapskratt bakom sig när han smyger iväg. Är kvinnan inte bara oförskämd utan rentav galen, tänker Jonas. Han saktar in på stegen ännu mer och sneglar bakåt. Vad har hon så roligt åt egentligen? Har han lerfläckar på byxbaken, eller vad handlar det om? Han ser inget som är skrattretande med den här situationen. Speciellt inte för henne där borta. Aldrig att hon kan ta sig loss själv. Och vad ska hon göra om mördarna kommer tillbaka?
Kvinnans utbrott övergår till hesa fnittranden. Hon tittar honom rätt i ögonen och hånler, men säger ingenting. Hmm, det är något som inte stämmer här. Om den här kvinnan nyss blivit nerslagen och nästan mördad skulle hon knappast bete sig på det här sättet. Hon borde klamra sig fast vid honom och darra av skräck. Bortser man från sminket och det faktum att han är gay skulle han vara ett kap för vilken kvinna som helst. Hon borde inte kunna hålla tassarna borta från honom. Han är Jonas Bond för bövelen, en brudmagnet. Han är hjälten och hon ska föreställa den tacksamma nödställda.
Tacksam up my as, tänker Jonas. Om han inte varit den gentleman han är skulle han skällt ut henne efter noter. Nej, den här kvinnan beter sig mycket misstänkt. Hon borde vara utom sig efter sin obehagliga upplevelse. I alla fall borde hon se lite skärrad eller tagen ut av det som hänt. Vad hon inte borde göra är att hånle honom rakt upp i ansiktet när han är på väg att lämna henne i sticket och rakt i dödens käftar.
- Vad har du så roligt åt?, väser Jonas ilsket. Får man kanske vara med och dela din glädje?
- Å, jag bara funderar på en sak, svarar kvinnan glättigt. Om jag skulle beskriva dig på polisstationen, vilket föredrar du? Tönt i 30-årsåldern med klen kroppsbyggnad och lika klen hjärna eller megalooser med feminina drag och skäggväxt som en kvinna?
– Hmn, funderar Jonas. Jag måste nog välja alternativ nummer två. Men du glömde att beskriva mina rena drag och mitt oerhörda hjältemod. Men vänta nu…. Varför skulle du beskriva mig hos polisen? Jag har inget gjort. Jag räddade dig för tusan. Du har mig att tacka…
– Att tacka för vad då, avbryter kvinnan. För att du lyfte upp mig ur fontänen och efteråt lämnade mig bunden och värnlös på marken? Det imponerar knappast på någon. Inte på mig, och inte på polisen heller skulle jag tro. Snarare verkar det ganska misstänkt. Först påstår du att du räddar mitt liv och fem minuter senare lämnar du mig åt mitt öde. Du kommer nog att få ett och annat att förklara.
Jonas stirrar på henne med gapande mun. Det här tar inte den vändning han hoppats på. Han har än mer lust att vända på klacken och låta henne ligga kvar där och klara sig bäst hon kan. Men hon har en poäng. Dessutom vill han inte ha hennes liv på sitt samvete om fel person skulle hitta henne.
– Ett ord till din ragata och du kan ligga här bäst du vill, hör du det! Skriker Jonas upprört. Jag har inte gjort dig något. Inte än, tänker han tyst för sig själv.
– Och polis eller inte så tänker jag inte lyfta ett finger för att hjälpa dig om du inte ändrar ditt beteende. Så hur ska du ha det? Är lite vanlig enkel trevlighet för mycket begärt?
Stina
Bokens dag
Under bokens dag passade jag och Stina på att gå och lyssna på författarföreläsning till det överenskomliga priset av 90 kr, och då ingick kaffe och macka samt föreläsning av de tre författarna; Johan Theorin (som ju skrivit den bok Stina valt till detta års sommardeckare), Maria Ernestam (som bland annat skrivit "Csprihina med döden") samt Bob Hanson (som nog inte behöver någon presentation).
Inledde föreläsningen gjorde Johan Theorin, och det han valde att prata om var de skrönor han fått höra under barndomen av olika släktingar som senare kommit att spela en viktig roll i hans böcker. Det var historien med örnen (som kanske egentligen inte var någon örn) som efter mycket om och men flög in i en elledning (som vid närmare eftertanke kanske inte alls var någon elledning), det var historien om tranan som följde efter en av hans släktingar vart han än gick och det var diverse andra skrönor som kanske var sanning och kanske inte.
Efter det tog Maria Ernestam över, och hennes föreläsning handlade till största delen om hennes nya bok, På andra sidan solen. Även hennes föreläsning kretsade kring hur författarskapet i mycket påverkades av uppväxten och hur det syntes i hennes romaner.
Till sist var det Bob Hansons tur, och hans förelsäning... ja vad handlade den om egentligen. Jag har för mig att den började någonstans kring hans resa till Indien, dit han skulle åka för att finna sig själv men där han struntat i att ansöka om visum eftersom han var rädd för att han kanske inte skulle få det i tid... Ja, och sen handlade det om en massa andra saker också, som blåalger, att hans föreläsningar aldrig blev så där alldeles perfekta och en hel massa annat.
Kort sagt var det en mycket trevlig kväll och det var kul att för en gångs skull hitta på något bara Stina och jag och så var det ett perfekt sätt att förgylla en helt vanlig vardag. Det enda trista var att vår ekonim inte tillät någon författarsignering, men kanske nästa gång.
Inledde föreläsningen gjorde Johan Theorin, och det han valde att prata om var de skrönor han fått höra under barndomen av olika släktingar som senare kommit att spela en viktig roll i hans böcker. Det var historien med örnen (som kanske egentligen inte var någon örn) som efter mycket om och men flög in i en elledning (som vid närmare eftertanke kanske inte alls var någon elledning), det var historien om tranan som följde efter en av hans släktingar vart han än gick och det var diverse andra skrönor som kanske var sanning och kanske inte.
Efter det tog Maria Ernestam över, och hennes föreläsning handlade till största delen om hennes nya bok, På andra sidan solen. Även hennes föreläsning kretsade kring hur författarskapet i mycket påverkades av uppväxten och hur det syntes i hennes romaner.
Till sist var det Bob Hansons tur, och hans förelsäning... ja vad handlade den om egentligen. Jag har för mig att den började någonstans kring hans resa till Indien, dit han skulle åka för att finna sig själv men där han struntat i att ansöka om visum eftersom han var rädd för att han kanske inte skulle få det i tid... Ja, och sen handlade det om en massa andra saker också, som blåalger, att hans föreläsningar aldrig blev så där alldeles perfekta och en hel massa annat.
Kort sagt var det en mycket trevlig kväll och det var kul att för en gångs skull hitta på något bara Stina och jag och så var det ett perfekt sätt att förgylla en helt vanlig vardag. Det enda trista var att vår ekonim inte tillät någon författarsignering, men kanske nästa gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)