Idag tycker jag att vi ska koncenterar oss på Jesu lidande och vara glada att han offrade sig för just DIN skull!
fredag 22 april 2011
Domedagen är inte bara nära utan här just nu!
Eftersom Skynet enligt den senaste Terminator-filmen skulle flippa just den 21/4-2011tyckte vi att det passade ypperligt att "fira" detta med vår postapokalyptiska "Vägen-middag". Om inte världen går under inom de närmaste dgarna kommer det att komma ett blogginlägg om middagen senare.
Idag tycker jag att vi ska koncenterar oss på Jesu lidande och vara glada att han offrade sig för just DIN skull!
Idag tycker jag att vi ska koncenterar oss på Jesu lidande och vara glada att han offrade sig för just DIN skull!
Stolthet, fördomar och kvinnligt vs manligt
För någon vecka sedan hade det äntligen blivit dags för den efterlängtade "Stolthet och fördom"-bokmiddagen, vilken vi kombinerade med "Orlando" som var en av böckerna man kunde välja att läsa samma månad under temat "Mysig höstläsning". Det var jag som hade valt temat för månaden, som i alla fall för min del blev en besvikelse då ingen av böckerna levde upp till mina förväntningar.
Denna bokmiddag var det självklart äkta engelsk föda som stod på menyn, i form av te och morots-scones, vilka serverades med ost och olika sorters marmelad. Mycket gott var det och under scones-stunden diskuterades självklart romanen i fråga, där Stina var mer välvilligt inställd till den än vad jag var. Men sen är hon också mer positivt inställd till chicklit-litteratur än vad jag är, och som vi konstaterade, så kan man nog klassificera "Stolthet och fördom" som just en sådan typ av bok.
För att göra måltiden mer intressant, och för att passa temat bättre, roade vi oss med att skriva konversationslappar man var tvungen att dra under kvällens gång. Så medan vi spelade kort fick förloraren dra en lapp och börja tala om så vitt skilda ämnen som "Justin Bieber- hot or not" (definitely NOT), briljering med sina kokkunskaper (Stina visade sig vara, om hon själv fick säga det, en riktig mästerkok i köket), framhäva sig själv utan att vara för övertydlig (ja, jag är ju bäst, vad mer kan jag säga?;)) samt på ett finkänsligt sätt börja diskutera sin FFK (Stina har visst haft lite problem med magen på sistone....).
Samtidigt som man förlorade ett parti kort var det också dags att börja förvandlas till man så sakteliga. Under 5 steg blev vi således bara mer och mer manliga och fick både svällande muskler (hmmmm), mustach och en manlig attityd. Det hela kulminerade så småningom i en mycket manlig dans till låten "Gaston" från "Skönheten och odjuret". Efter att ha kollat med Stina är det mycket möjligt att denna manligt majestätiska dans kan komma att läggas upp på bloggen inom kort.....
På det hela taget var det en mycket trevlig kväll och det var kul att för en gångs skull vara bara vi två, och inga snyltgäster som inte ens orkat öppna boken som skulle diskuteras (jag nämner inga namn, men Johan och Sebbe- skäms på er!!!). Det hade förstås varit ännu roligare om hela Boktriangeln varit med, men av logistiska skäl är det ju vissa problem med det. Vi får hålla tummarna för att vi kommer att bo närmare varandra i framtiden helt enkelt! Med tre olika syn på böckerna vi läst skull det ju bli en så mycket roligare diskussion kring middagsbordet, så vi sällan har lika syn på böckerna som lästs.
torsdag 21 april 2011
Historien om Kitty Drew
Som ni vet är jag lite av en sucker för Kittyböcker. Inte för att de utgör högkvalitativ läsning direkt, mestadels är de faktiskt rätt dåliga nu för tiden om jag ska vara ärlig. Dock har de något vist det vidhåller jag. Även en aldrig så usel Kittybok har ändå sin charm.
Dessutom är storyn bakom Kittyböckerna ganska rolig. Ni vet förstås att hennes egentliga namn är Nancy Drew, men att det kändes för daterat för den svenska publiken (böckerna kom inte till Sverige förrän på 1950-talet). Hon döptes därför om till det mer modernt klingande Kitty.
Skaparen var Edward Stratemeyer, på den tiden en ganska känd profil inom ungdomslitteraturen. Eftersom Bröderna Hardy var en populär serie bland pojkar ville han skapa en liknande serie för flickor. Han slog sig samman med den unga författarinnan Mildred Wirt Benson som fick skriva böckerna efter hans riktlinjer. Hon kom sedan att skriva 22 av de första 25 böckerna om Kitty. 1930 kom de första tre böckerna, alla skrivna av Benson. Det skulle dock dröja ända till 1952 innan Kitty kom till Sverige. Den första boken hade titeln Kitty som detektiv – Klockmysteriet. Bensons egen favorit är dock den andra boken i serien: Kitty i spökhuset (originaltitel The Hidden Staircase).
Redan tidigare hade Stratemeyer utarbetat serier för flickor, men Kittyserien var den första som sålde bättre än pojkböckerna. Detta fick dock Stratemeyer aldrig uppleva eftersom han dog i lunginflammation samma år som de första böckerna publicerades.
Mildred var en kvinna med ett mycket spännande liv. Hon växte upp i Iowa och uppfostrades till lite av en pojkflicka. Hon var arkeologiskt intresserad och tog tidigt flygcertifikat för att kunna flyga sin egen Piper Cherokee till avlägsna utgrävningsplatser. Hon var också den första kvinna som tog en akademisk examen i journalistik vid universitetet i Iowa och var fortfarande aktiv journalist när hon dog 96 år gammal den 28 maj 2002.
Benson var också den som till stor del kom att forma karaktären Kitty Drew. Hon har själv sagt att hon ville att Kitty skulle vara en motpol till den tidens typiska flickbokshjältinna, och gav henne de egenskaper hon själv ville ha. Således blev Kitty till en vacker, äventyrsälskande, intelligent och självständig ung kvinna med en snygg pojkvän och goda vänner vid sin sida.
Kitty var från början bara 16 år gammal, men blev snart 18 för att få köra bil i samtliga delstater. Äldre än så har hon dock inte blivit - 18 år då, nu and forever.
Stina
tisdag 19 april 2011
Stolthet och Fördom - Chic-lit som ännu håller måttet
Jag har velat läsa Jane Austen ett bra tag nu, om inte annat för att få reda på vad the fuzz is all about. Så vad passar väl bättre än att börja med Stolthet och Fördom som är en av hennes mest berömda romaner (bra val Sofia). Det blev lite mixade känslor vid läsningen men jag kan mycket väl förstå att den räknas som en klassiker och varför den älskas av så många.
Det är en tidslös historia som åldrats förvånansvärt väl. Att den är skriven så tidigt som i början på 1800-talet känns smått otroligt. Berättelsen håller fortfarande måttet, det är som att läsa en osedvanligt välskriven chic-lit.
Det är en väldigt pratig, dialogdriven roman med relativt outvecklade, på gränsen till ytliga karaktärer. Till en början är det svårt att komma in i berättelsen då man snabbt introduceras för en mängd olika personer man förväntas komma ihåg och hålla isär. Eftersom jag sett tv-serien ett flertal gånger hade jag i alla fall ett hum om vilka alla var, vilket hjälpte i viss mån.
Jag gillar dock att det främst är via dialogen man får lära känna karaktärerna, det blir nästan intressantare på ett sätt, att man får fylla i luckorna själv och inte får allt serverat på silverfat. Det kanske inte rör sig om de komplexaste av karaktärer men jag tycker att de fungerar gott för berättelsens syfte. Nackdelen är att allt pratande blir lite enahanda ibland. Det är svårt att bibehålla intresset romanen igenom.
Mina favoritstycken är de där Mr Darcy och Lizzie käbblar och munhugger med varandra, vilket de tyvärr gör alldeles för lite. De avsnitten piggar upp och gör Stolthet och fördom till en ganska njutbar läsning. De påminner mig om det ständigt gnabbande kärleksparet Beatrice och Benedikt från Shakespears Mycket väsen för ingenting som verkligen fulländat konsten att käfta. Mer sådant och det här hade kunnat utvecklas till en riktigt liten pärla. Nu blev det inte riktigt så, men gott nog ändå. Jag kan helt klart tänka mig att återuppta bekantskapen med Austen igen.
Stina
Det är en tidslös historia som åldrats förvånansvärt väl. Att den är skriven så tidigt som i början på 1800-talet känns smått otroligt. Berättelsen håller fortfarande måttet, det är som att läsa en osedvanligt välskriven chic-lit.
Det är en väldigt pratig, dialogdriven roman med relativt outvecklade, på gränsen till ytliga karaktärer. Till en början är det svårt att komma in i berättelsen då man snabbt introduceras för en mängd olika personer man förväntas komma ihåg och hålla isär. Eftersom jag sett tv-serien ett flertal gånger hade jag i alla fall ett hum om vilka alla var, vilket hjälpte i viss mån.
Jag gillar dock att det främst är via dialogen man får lära känna karaktärerna, det blir nästan intressantare på ett sätt, att man får fylla i luckorna själv och inte får allt serverat på silverfat. Det kanske inte rör sig om de komplexaste av karaktärer men jag tycker att de fungerar gott för berättelsens syfte. Nackdelen är att allt pratande blir lite enahanda ibland. Det är svårt att bibehålla intresset romanen igenom.
Mina favoritstycken är de där Mr Darcy och Lizzie käbblar och munhugger med varandra, vilket de tyvärr gör alldeles för lite. De avsnitten piggar upp och gör Stolthet och fördom till en ganska njutbar läsning. De påminner mig om det ständigt gnabbande kärleksparet Beatrice och Benedikt från Shakespears Mycket väsen för ingenting som verkligen fulländat konsten att käfta. Mer sådant och det här hade kunnat utvecklas till en riktigt liten pärla. Nu blev det inte riktigt så, men gott nog ändå. Jag kan helt klart tänka mig att återuppta bekantskapen med Austen igen.
Stina
Låt dig föras bort av vågorna du med!
Det här är en bok man antingen älskar eller hatar, och jag som är svag för prosa och vackra formuleringar, kan inte låta bli att låta mig förtrollas av Woolfs underbara, böljande språk. Och trots att romanen är skriven 1931 känns den inte på något vis gammalmodig utan skulle kunna vara skriven idag och fortfarande vara nydanande. Det är när man läser en bok som denna som man verkligen märker att Woolf, i sitt skrivande, var långt före sin tid. Till dagens datum är i alla fall inte jag medveten om någon som skrivit en liknande bok (den bok jag läst som närmast påminner om denna, vars uppbyggnad även den hade inspirerats av musikens uppbyggnad, har jag recenserat här förra året, men inte varit överdrivet förtjust i. Sex liter luft hette den).
Romanen utspelar sig på en gång både under en enda dag, men också över en hel livstid. Uppbyggnadsmässigt har den liknats vid ett stycke kammarmusik för sex stämmer, då det är just sex olika personer som får komma till tals. Vi möter drömmarna Rhoda och Louis, Jinny, som utan att anstränga sig får män att älska henne, Susan som är som lyckligast när hon får leva ostört på sin gård, Neville, den intelektuella och Bernard som ständigt berättar nya historier.
Då handlingen är som en stream of consciousness, där berättarperspektivet ständigt växlar mellan de olika personerna är det här en bok man behöver god tid på sig för att läsa, och kanske ännu viktigare är en bok som förtjänar hela ens uppmärksamhet.
Romanen utspelar sig på en gång både under en enda dag, men också över en hel livstid. Uppbyggnadsmässigt har den liknats vid ett stycke kammarmusik för sex stämmer, då det är just sex olika personer som får komma till tals. Vi möter drömmarna Rhoda och Louis, Jinny, som utan att anstränga sig får män att älska henne, Susan som är som lyckligast när hon får leva ostört på sin gård, Neville, den intelektuella och Bernard som ständigt berättar nya historier.
Då handlingen är som en stream of consciousness, där berättarperspektivet ständigt växlar mellan de olika personerna är det här en bok man behöver god tid på sig för att läsa, och kanske ännu viktigare är en bok som förtjänar hela ens uppmärksamhet.
Delikat dumplingsoppa med hemlig ingrediens
Måste ju bjuda på receptet till vår omåttligt populära dumplingsoppa från Skräckkvällen så att fler än vi får njuta av den. Vi har utgått från en vietnamesisk soppa med citrongräs, men uteslutit (och lagt till) ett antal ingredienser för att ge den vår egen twist.
Vad som är din hemliga ingrediens vet bara du, och jag tänker inte avslöja vår av ett flertal anledningar (främst för att inte förstöra aptiten för nån eller framkalla kväljningar i efterhand, plus att jag inte vill hamna i fängelse).
I vilket fall hoppas jag att soppan ska smaka :)
Dumplings
Degen:
4,5 dl vetemjöl (plus mjöl till utbakningen)
3,5 dl hett vatten
Fyllning:
400 g fläskfärs (nötfärs eller quornfärs funkar lika bra)
1 msk ostronsås (eller fisksås), kan uteslutas om man vill ha vegetarisk soppa.
1 msk soja
0,5-1 tsk grovmalen svartpeppar
Hemlig ingrediens
Soppan:
Minst 2 stora vitlöksklyftor
Ca 0,5-1 tsk röd currypasta (eller samma mängd röd spansk peppar)
Färsk ingefära, 4 cm (eller ca 1 tsk torkkad)
0,5-1 purjolök efter tycke och smak
1,5 l vatten
2 st höns- eller grönsaksbuljongtärningar
1 msk ostronsås (eller fisksås), kan utelsutas om man vill ha vegetarisk soppa
1 msk soja
3 morötter
Ca 1 paket nudlar
Grovmalen svartpeppar
Tillagning
1. Häll mjölet i en bunke och tillsätt vattnet, lite i taget, under omrörning. Blanda i så mycket vatten att degen blir seg men inte kladdig. Blir den torr så behövs mer hett vatten. Knåda degen smidig på ett mjölat bord, ca 5 minuter. Täck degen med en fuktig handduk och låt vila i 30 minuter.
2. Blanda samman färs, soja, ostronsås, den hemliga ingrediensen och svartpeppar till en fast smet.
3. Knåda degen på nytt i lite mjöl. Forma en lång rulle, 2-3 cm tjock. Dela den i 4 delar. Dela dessa i vardera 8 bitar. Tryck till lätt på bitarna och kavla ut dem till ca 10 cm i diameter. Lägg dem under en fuktig duk. Klicka ca 2 tsk fyllning på varje rundel. Vik ihop dem som t ex "påsar" eller halvmånar.
4. Finhacka vitlök, riv morötterna grovt och strimla purjolöken.
5. Koka upp vattnet och lägg i buljongtärningar, vitlök, ingefära, purjolök och röd currypasta. Häll i ostronsås och soja och låt koka upp. Lägg därefter i dumplingsen och låt dem småkoka eller sjuda i soppan i ca 10-15 min.
6. Nudlarna och morötterna tillsätter man mot slutet av koktiden så att de inte blir överkokta. Eventuellt kan man för smidighetens skulle koka nudlarna separat och sedan tillsätta dem till soppan.
7. Servera sedan och njut!
Stina
måndag 18 april 2011
Monkey Brain
Avsnitt tjugonio
Hur som helst, han ska nog kunna locka ur henne såväl mörka hemligheter som eventuella hållhakar den här Mr Castell har på henne. La la la li, nynnar Jonas falskt och skuttar trottoaren fram i en energiskt lycklig frenesi. La la la. Tanken på rosa paraplydrinkar har definitivt fått honom på bättre humör. Frågan är bara vilken han ska välja; Tequila Sunrise är ju en klassiker, men nästan lite väl klassisk. Är inte det vad en osäker femtonåring skulle försöka sig på att beställa om han nu händelsevis kommit in i en bar för första gången? Kanske en Harvey Wallbanger- med extra juice, extra frukt och ett rosa paraply som en vacker färgklick. Hmmm, det skulle kunna funka, fast lite is skulle han allt vilja ha i… och kanske en droppe eller två av absolut vodka citron, för det där extra lilla bettet. Ja, en Harvey får det nog bli, funderar Jonas. Om han nu inte skulle vara så djärv att försöka sig på en Martini, visserligen ingen personlig favorit, fast han kan ju inte förneka att det verkligen skulle passa perfekt en kväll som denna. Eller äsch, varför grubbla över två sådana meningslösa detaljer, han tar så klart båda och varför inte en Sunrise också. Efter två andra så djärva beställningar kommer ingen att ta honom, Jonas, för en klassisk nybörjare i drinksammanhang. Efter första beställningen kommer bartendern att förstå att Jonas minsann är hemma på hans område. Vem vet om inte Jonas till och med kommer att inspirera honom. De kanske döper en ny drink efter honom……Jonas Bond…. Varför inte? Ett djärvt namn på en djärv drink.
Frågan är bara vad den ska innehålla, den måste ha alla de rätta sakerna. En skvätt vodka är ju aldrig fel, men det är ganska vanligt. Varför inte vodka med smak. Citron? Nja, det känns kanske inte helt rätt. Vanilj? Nej, nej, nej. Det går fetbort. Svartvinbär? Nu börjar det lina något! Definitivt svartvinbär. Vilken juice passar nu med svartvinbär? Fläder? En DJÄRV kombination, men inte för djärv. Nu börjar det likna något. Ytterligare en spritsort behövs förstås, men vilken? Ännu en vodkasmak förstås! Självklart! Vanilj! Med vanilj kommer det sannerligen att bli en ny och unik smak i drinksammanhang. Vaniljens sötma kommer att matcha svartvinbären perfekt. Sedan toppar man bara upp med lite bubbligt vatten och kanske ett körsbär eller två, och TA DA… du har en Jonas Bond. Säkert skulle det kunna bli en klassiker i stil med Joan Collins, funderar Jonas. Sannerligen, sannerligen. Han är bra på det här! Men nog med funderingar kring detta intressanta ämne, Jonas är inte den som är den. Även om Frankie varit synnerligen otrevlig i kväll har Jonas en känsla av att hon kanske bara vill ha lite bekräftelse och det är han nu beredd att ge henne. I en minut eller två i alla fall.
– Och vad har du tänkt släcka törsten med, min kära, frågar han Frankie.
Han kan inte riktigt bestämma sig för vilken typ hon är, men han lutar åt två kategorier. Å ena sidan skulle hon mycket väl kunna vara en sån där simpel, stillös typ som inte har mer vett i huvudet än att bälga öl vid varenda jävla tillfälle. Han kan se henne sitta ensam i en bardisk och häva i sig, bägare efter bägare efter bägare. Å andra sidan skulle hon kunna vara en tragisk typ som inte lärt sig konsten att mixa rätt, som inte förstått att en drink är som bäst när den är mixad, uppfruktad och paraplyserad. En sådan tragisk individ dricker sin sprit ren; vodka (aldrig smaksatt), whiskey eller rom, inte minsta isbit slinker ned i en sådan drinkares glas. Det är tragiskt. Jonas kan inte finna något bättre ord för att beskriva detta. Det är helt enkelt tragiskt. En sådan inskränkt stackare kommer aldrig att kunna njuta fullt ut av sin drink, inte på samma sätt som Jonas. Han vet vad som krävs för att få fram det där lilla extra i drinken.
– Åh, jag vet inte, svarar Frankie osäkert.
– Kära Frankie, det här är ingen kuggfråga, lugnar Jonas, men du vet väl vad man säger, ”Det finns inget som säger så mycket om människan som drinken han, eller HON, har i handen”.
– Ehh, nej det visste jag faktiskt inte, svarar hon. Låter hon osäker, eller är det bara som han inbillar sig? Jag tror att jag tar en….nej…, kanske en….Nu vet jag! Jag tar en ”Monkey Brain”! Du vet, dom ser så roliga ut, och så är dom ganska billiga också. En sån tar jag, eller kanske två… Hon sneglar på Jonas. Så kan ju du också smaka en.
– Tack! Jonas är mållös. Det var mycket vänligt av dig.
Han borde inte vara förvånad, det här är ju i alla fall Frankie. Men en ”Monkey Brain”? Finns det drinkar som detta?
– Får jag fråga, Frankie, varför just denna är favoriten bland favoriter?
– Jaa, Frankie drar på det. Dom är så roliga du vet… Dom ser roliga och ut…. Och så är de ju så billiga, som jag sa…..
– Jaha, svarar Jonas intresserat, och jag som trodde att de kanske uttryckte något inre tillstånd hos dig, eller så. Är du säker på att det inte ligger mer på det psyklogiska planet?
- …….Jag har inte tänkt på det, nästan viskar Frankie… Men du har säkert rätt. Det är nog det inre psykologiska. Säkert!
Frankie låter allt annat än övertygad. Hon låter som om hon försöker övertyga sig själv om att släppa alla gamla övertygelser och istället tycka helt som sin chef Castell. Ett nog så sunt försök, men hon lyckas inte riktigt övertyga. Fast Jonas är storsint nog att släppa ämnet. Särskilt med tanke på att de verkar ha nått sin destination, för är det inte Charlies den där blinkande neonskylten tillkännager för alla nattvandrare ute i kväll? Charlies, oasen för alla törstiga, depraverade varelser.
Hur som helst, han ska nog kunna locka ur henne såväl mörka hemligheter som eventuella hållhakar den här Mr Castell har på henne. La la la li, nynnar Jonas falskt och skuttar trottoaren fram i en energiskt lycklig frenesi. La la la. Tanken på rosa paraplydrinkar har definitivt fått honom på bättre humör. Frågan är bara vilken han ska välja; Tequila Sunrise är ju en klassiker, men nästan lite väl klassisk. Är inte det vad en osäker femtonåring skulle försöka sig på att beställa om han nu händelsevis kommit in i en bar för första gången? Kanske en Harvey Wallbanger- med extra juice, extra frukt och ett rosa paraply som en vacker färgklick. Hmmm, det skulle kunna funka, fast lite is skulle han allt vilja ha i… och kanske en droppe eller två av absolut vodka citron, för det där extra lilla bettet. Ja, en Harvey får det nog bli, funderar Jonas. Om han nu inte skulle vara så djärv att försöka sig på en Martini, visserligen ingen personlig favorit, fast han kan ju inte förneka att det verkligen skulle passa perfekt en kväll som denna. Eller äsch, varför grubbla över två sådana meningslösa detaljer, han tar så klart båda och varför inte en Sunrise också. Efter två andra så djärva beställningar kommer ingen att ta honom, Jonas, för en klassisk nybörjare i drinksammanhang. Efter första beställningen kommer bartendern att förstå att Jonas minsann är hemma på hans område. Vem vet om inte Jonas till och med kommer att inspirera honom. De kanske döper en ny drink efter honom……Jonas Bond…. Varför inte? Ett djärvt namn på en djärv drink.
Frågan är bara vad den ska innehålla, den måste ha alla de rätta sakerna. En skvätt vodka är ju aldrig fel, men det är ganska vanligt. Varför inte vodka med smak. Citron? Nja, det känns kanske inte helt rätt. Vanilj? Nej, nej, nej. Det går fetbort. Svartvinbär? Nu börjar det lina något! Definitivt svartvinbär. Vilken juice passar nu med svartvinbär? Fläder? En DJÄRV kombination, men inte för djärv. Nu börjar det likna något. Ytterligare en spritsort behövs förstås, men vilken? Ännu en vodkasmak förstås! Självklart! Vanilj! Med vanilj kommer det sannerligen att bli en ny och unik smak i drinksammanhang. Vaniljens sötma kommer att matcha svartvinbären perfekt. Sedan toppar man bara upp med lite bubbligt vatten och kanske ett körsbär eller två, och TA DA… du har en Jonas Bond. Säkert skulle det kunna bli en klassiker i stil med Joan Collins, funderar Jonas. Sannerligen, sannerligen. Han är bra på det här! Men nog med funderingar kring detta intressanta ämne, Jonas är inte den som är den. Även om Frankie varit synnerligen otrevlig i kväll har Jonas en känsla av att hon kanske bara vill ha lite bekräftelse och det är han nu beredd att ge henne. I en minut eller två i alla fall.
– Och vad har du tänkt släcka törsten med, min kära, frågar han Frankie.
Han kan inte riktigt bestämma sig för vilken typ hon är, men han lutar åt två kategorier. Å ena sidan skulle hon mycket väl kunna vara en sån där simpel, stillös typ som inte har mer vett i huvudet än att bälga öl vid varenda jävla tillfälle. Han kan se henne sitta ensam i en bardisk och häva i sig, bägare efter bägare efter bägare. Å andra sidan skulle hon kunna vara en tragisk typ som inte lärt sig konsten att mixa rätt, som inte förstått att en drink är som bäst när den är mixad, uppfruktad och paraplyserad. En sådan tragisk individ dricker sin sprit ren; vodka (aldrig smaksatt), whiskey eller rom, inte minsta isbit slinker ned i en sådan drinkares glas. Det är tragiskt. Jonas kan inte finna något bättre ord för att beskriva detta. Det är helt enkelt tragiskt. En sådan inskränkt stackare kommer aldrig att kunna njuta fullt ut av sin drink, inte på samma sätt som Jonas. Han vet vad som krävs för att få fram det där lilla extra i drinken.
– Åh, jag vet inte, svarar Frankie osäkert.
– Kära Frankie, det här är ingen kuggfråga, lugnar Jonas, men du vet väl vad man säger, ”Det finns inget som säger så mycket om människan som drinken han, eller HON, har i handen”.
– Ehh, nej det visste jag faktiskt inte, svarar hon. Låter hon osäker, eller är det bara som han inbillar sig? Jag tror att jag tar en….nej…, kanske en….Nu vet jag! Jag tar en ”Monkey Brain”! Du vet, dom ser så roliga ut, och så är dom ganska billiga också. En sån tar jag, eller kanske två… Hon sneglar på Jonas. Så kan ju du också smaka en.
– Tack! Jonas är mållös. Det var mycket vänligt av dig.
Han borde inte vara förvånad, det här är ju i alla fall Frankie. Men en ”Monkey Brain”? Finns det drinkar som detta?
– Får jag fråga, Frankie, varför just denna är favoriten bland favoriter?
– Jaa, Frankie drar på det. Dom är så roliga du vet… Dom ser roliga och ut…. Och så är de ju så billiga, som jag sa…..
– Jaha, svarar Jonas intresserat, och jag som trodde att de kanske uttryckte något inre tillstånd hos dig, eller så. Är du säker på att det inte ligger mer på det psyklogiska planet?
- …….Jag har inte tänkt på det, nästan viskar Frankie… Men du har säkert rätt. Det är nog det inre psykologiska. Säkert!
Frankie låter allt annat än övertygad. Hon låter som om hon försöker övertyga sig själv om att släppa alla gamla övertygelser och istället tycka helt som sin chef Castell. Ett nog så sunt försök, men hon lyckas inte riktigt övertyga. Fast Jonas är storsint nog att släppa ämnet. Särskilt med tanke på att de verkar ha nått sin destination, för är det inte Charlies den där blinkande neonskylten tillkännager för alla nattvandrare ute i kväll? Charlies, oasen för alla törstiga, depraverade varelser.
Välkryddad bagatell
Kyrkogårdsboken är en ganska okomplicerad historia. Det är Neil Gaimans version av Djungelboken, fast den utspelas bland skuggorna på en kyrkogård istället för i en färgsprakande djungel.
När Ingens familj mördas av Mannen Jack tas han om hand av de döda på stadens kyrkogård. Han växer upp och får ta del av de dödas kunskaper och förmågor och lär sig sådant som ingen levande vet. En dag måste han dock ge sig iväg till de levandes värld. Han måste lämna säkerheten på kyrkogården för att börja leva sitt eget liv bland de levande. När den dagen kommer behöver han alla knep och kunskaper de döda lärt honom om han ska överleva och lyckas ta hämnd på mannen som mördat hans familj. För Mannen Jack finns fortfarande där ute och han har inte glömt pojken som en gång lyckades undkomma honom.
Jag gillar Gaiman. Han är väl bevandrad i gamla mytologier och legender och brukar oftast lyckas blanda till en spännande brygd. Hans historier är underhållande för stunden, men mer än så är det oftast inte - välskrivna skrönor från någon som verkligen gillar att berätta historier. Men om det är vad du vill ha så är verkligen Gaiman din man. Ingen kan krydda en enkel historia som han och få den att smaka som en hel festmåltid. Det är lättsmält men välsmakande, och att smaken falnar så fort du lämnat matbordet kanske inte spelar så himla stor roll.
Nej, nu blev jag blev hungrig av allt det här matpratet.
Jag får gå ut till köket och fixa ordning en nattmacka :)
Tjing, tjing!
Stina
När Ingens familj mördas av Mannen Jack tas han om hand av de döda på stadens kyrkogård. Han växer upp och får ta del av de dödas kunskaper och förmågor och lär sig sådant som ingen levande vet. En dag måste han dock ge sig iväg till de levandes värld. Han måste lämna säkerheten på kyrkogården för att börja leva sitt eget liv bland de levande. När den dagen kommer behöver han alla knep och kunskaper de döda lärt honom om han ska överleva och lyckas ta hämnd på mannen som mördat hans familj. För Mannen Jack finns fortfarande där ute och han har inte glömt pojken som en gång lyckades undkomma honom.
Jag gillar Gaiman. Han är väl bevandrad i gamla mytologier och legender och brukar oftast lyckas blanda till en spännande brygd. Hans historier är underhållande för stunden, men mer än så är det oftast inte - välskrivna skrönor från någon som verkligen gillar att berätta historier. Men om det är vad du vill ha så är verkligen Gaiman din man. Ingen kan krydda en enkel historia som han och få den att smaka som en hel festmåltid. Det är lättsmält men välsmakande, och att smaken falnar så fort du lämnat matbordet kanske inte spelar så himla stor roll.
Nej, nu blev jag blev hungrig av allt det här matpratet.
Jag får gå ut till köket och fixa ordning en nattmacka :)
Tjing, tjing!
Stina
söndag 17 april 2011
Kvalitetsläsning i nya Amelia
Anledning att köpa senaste Amelia: långt reportage om Joyce Carol Oates!
Har man inte smittats av henne redan verkar Amelia-redaktionen tycka att det är på tiden, och jag kan bara hålla med.
Fast alla vi är ju redan bekanta med Oates, om inte annat så genom bokklubbens första månadstema. Nu var det dock länge sedan jag läste något av henne, så jag börjar bli sugen på lite kvalitetstid med Oates igen, även om jag redan har ett bokberg här hemma att ta mig igenom. Tips på något riktigt bra av henne? Någon?
Stina
Har man inte smittats av henne redan verkar Amelia-redaktionen tycka att det är på tiden, och jag kan bara hålla med.
Fast alla vi är ju redan bekanta med Oates, om inte annat så genom bokklubbens första månadstema. Nu var det dock länge sedan jag läste något av henne, så jag börjar bli sugen på lite kvalitetstid med Oates igen, även om jag redan har ett bokberg här hemma att ta mig igenom. Tips på något riktigt bra av henne? Någon?
Stina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)