Somebody owes me money av Donald E. Westlake

Det här är en småtrevlig, kanske lite väl fantastisk, deckarhistoria om taxichaufören Chet Conway som hamnar i trubbel efter en något oväntad dricks, och som man framhäver på framsidan – ”Even a New York cabbie can be taken for a ride…”. 

Då jag mer är van vid den hårdkokta privatdeckaren som huvudperson måste jag säga att det är ganska trevligt med en huvudperson av det fegare slaget, för Chet är  verkligen inte den som tar till knytnävarna i onödan.

Tyvärr är handlingen som sagt lite väl invecklad och bitvis inte helt trovärdig. Det är typ förvecklingar a la Shakespeare och visst är det underhållande, men ibland blir det för mycket. Ett plus dock för det rappa språket och för att huvudpersonen inte en gång refererar till sitt kärleksintresse som en sockersmula och för att han i alla fall oftast figurerar utan ett drinkglas i hamnen. Nämnde jag förresten att han bor ihop tillsammans med sin pappa?

//Sofia

Jag vet varför burfågeln sjunger av Maya Angelou

”Jag vet varför burfågeln sjunger” är Angelous självbiografi där vi får följa hennes barndom som svart flicka i det amerikanska södern. Exemplaret jag fick tag på är utgivet på 1970-talet och det känns ganska utdaterat och aningen pinsamt att baksidestexten anger följande; ”För förstsa gången får vi uppleva den amerikanska Södern så som negrerna upplever den: en negerflicka berättar sin barndom”.

En ganska hemsk barndom skulle jag vilja säga, där hon och hennes bror, 4 och 3 år gamla, skickas iväg av sina föräldrar för att uppfostras av farmodern som bor i hålan Stamps. Ivägskickandet från föräldrarna kommer att prägla deras barndom, och till och med när de korta perioder bor hos föräldrarna sitter rädslan för att göra fel och bli ivägskickade i. Hon skildrar även de vitas överlägsenhet och hur det känns för henne att se både barn och vuxna kunna tala till respekterade svarta lite hur de vill, och rädslan de känner varje gång hennes bror inte kommer hem till kvällen som han ska. Också andra övergrepp av olika slag skildras, och det är bitvis väldigt jobbig läsning.

Jag önskar att jag kunde tycka bättre om biografin än vad jag gör, men jag får ingen lust alls att läsa hennes 6 (!) andra självbiografiska romaner. Till Angelous försvar ska dock tilläggas att självbiografier nog är min minst omtyckta genre vad gäller romaner. Som en skildring av det förtryck som rådde i södern är den dock lysande, och ska man kunna ta till sig det hemska som genomsyrade samhället borde man nog ändå läsa just en biografi framför en uppdiktad roman. 

//Sofia

Årets nobelpristagare i litteratur

Jag antar att det inte undgått er heller vem som blivit årets nobelpristagare i litteratur 2014. Jag hade förstås hoppats på ännu en kvinna att presenterade i kommande bokteman, men nu gick priset till den franske författaren Patrick Modiano.

Juryns motivering löd såhär; för "den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld”.

För mig blev det en helt ny bekantskap då jag inte läst något av honom tidigare. Däremot har vi ju alla tre läst den förra franske nobelpristagaren i litteratur, nämligen Le Clecio som fick äran att duellera mot Jelinek i ett av mina nobelpristagar-teman. Har ni läst något av Modiano, då? Om Alex gjort det skulle jag inte bli helt förvånad....

// Sofia

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

"Egenmäktigt förfarande" handlar om den 31-åriga Ester Nilsson, poet och essäist, som strävar efter att leva så harmoniskt och tillfredsställande som möjligt. Hon strävar inte efter passion, utan vill hellre leva ihop med någon som låter henne vara ifred att läsa, tänka och tala. Så är det i alla fall tills det där ödesdigra samtalet, där hon ombeds att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Redan medan hon förbereder föredraget faller hon för honom. Han blir därefter allt hon kan tänka på, och även om hon inte ens vill erkänna det för sig själv har hon blivit förälskad i honom. Hon bortförklarar det hela med att det endast är på ett vänskapligt plan hon vill ha kontakt med honom, men vännerna ser långt innan hon själv vad som är på väg att hända. För naturligtivs är han inte intresserad av henne på riktigt, utan leker endast med hennes känslor, samtidigt som han bortförklarar det hela med att han hela tiden varit tydlig med vad det är han vill. Han är dessutom skicklig med att hålla hennes intresse vid liv och just när hon är på väg att komma över honom så hör han av sig på nytt och drar in henne igen.

Och man blir irriterad på henne; men bryt med honom vill man skrika åt henne. Du ser ju vart det är på väg. Du förnedrar dig själv! Och samtidigt, har vi inte alla varit där någon gång? Varit den som älskat för mycket och gjort allt för att slippa släppa taget?

Dock har jag någor svårt för det högtravande språket, som visserligen passar huvudkaraktären som hand i handske, men det försvårar tycker jag, för läsaren, att riktigt komma in i och ta till sig historien. Jag skulle vilja säga att det är en bok det är svårt att riktigt tycka om, precis som dess pretentiösa hjältinna.

//Sofia