Skruvstädsblomman av Svetlana Carstean

Det här var egentligen ingen av temaböckerna när ”Vitsvit” lästes, men då de övriga två böckerna i temat inte gick att få tag på (i alla fall inte ännu, man kan ju hoppas att de kommer in på biblioteket snart) lånade jag ”Skruvstädsblomman” istället då den är skriven av samma författarinna som var med i Trado-projektet. Det är dessutom Athena Farrokhzad som har översatt den. Där "Vitsvit" är sparsamt berättad med korta stycken text på varje sida är "Skruvstädsblomman", eller "Arbetarens bok" som den kallas på försättsbladet, mer textrik och varvas med dikter och längre texter om arbetarnas vardag.

Jag som inte läser mycket poesi måste säga att jag gillade denna också, men där jag var mer avvaktande mot ”Vitsvit” i början och den sedan växte på mig är det tvärtom med denna. Under läsningen tyckte jag mycket om den, men nu någon vecka efter utläsningen har den bleknat till skillnad från "Vitsvit" som fortfarande finns kvar i minnet.

Jag gillar både de mer rena dikterna, men också de längre styckena text och jag kommer ihåg att jag även gillade månadens dikt för ett antal månader sedan, den med kallskänkan, så jag kanske är svag för poesi med arbetartema. Men det är inte bara arbetet som skildras i boken utan även vardag. Ett av mina favoritstycken är ”Ett”:

"Under en tid kom sömnen in i mig och henne
genom samma grind,
genom samma grind kom glädjen,
rädslan,
smaken, lukten och körsbärens mjukhet in.
Min tyngd var hennes tyngd,
mina naglar, hennes naglar,
min luft, hennes luft,
vi drömde båda samma dröm,
vi var ett:
en kvinna som rör sig
ensam
på gatorna, med tåg, med buss"

Kort sagt rekommenderar jag er  att ta er tid till denna också när ni läser "Vitsvit", i alla fall om ni har problem med att få tag på månadens övriga böcker.

// Sofia

Picknick vid vägkanten av Arkadij och Boris Strugatskij

Det här var faktiskt Stinas månadsbok från februari i år, men det känns nästan som en bok jag hade kunnat välja att läsa själv bara för nöjes skull. Jag skulle säga att det är en alldeles utmärkt blandning av dystopi, science fiction och kioskdeckare – mina tre favoritgenrer med andra ord ;-).

Romanen är skriven av två ryska bröder så tidigt som 1972, men hade jag gissat på författare hade jag gissat på en amerikan för det här känns verkligen inte speciellt ryskt. Historien är dessutom väldigt originell – rymdvarelser har varit på jorden, men lämnat den och vi får följa Redrik som försörjer sig som en s.k smygare som ger sig in i den zon där rymdvarelserna levt för att bärga bort utomjordiska saker därifrån. Man vet egentligen inte varför utomjordingarna kom och inte heller varför de gav sig av igen. Teorin som en forskare i boken har, och som har gett romanen dess titel, är att de bara mellanlandade på jorden, hade sin picknick och sedan gav sig av igen och att människorna för dem var lika ointressanta  och oviktiga som myror och insekter är när vi har picknick.

Men även om utomjordingarna har gett sig av har de genom sina föremål fortfarande påverkan på människorna och det ska visa sig att själva zonen också har det...... Även aladåberna har stor påverkan, men eftersom Stina snöat in på ämnet ska jag inte gå in mer på det utan utgår från att hon kommer att ge en ordentlig beskrivning av dessa i sin recension av boken.....

För att sammanfatta det hela var det här alltså en roman för mig. Den är ganska hårdkokt berättad, har en antihjälte som skulle passa som cynisk deckare i vilken kioskdeckare som helst och har alldeles rätt stämning av förfall och hårda livsvillkor för att min dystopinerv ska bli glad. Så tack Stina för att du introducerade mig för en bok som jag sannolikt aldrig hade hittat själv!

// Sofia