Kvinnan i sanden av Kobo Abé

Den här klaustrofobiska romanen var Alex val av månadstema för februari. Jag läste ut den nu i samband med att jag gick på semester och jag kan väl säga att jag inte direkt är sugen på slappt strandhäng efter att ha sträckläst boken.....

Den handlar om hur en insektssamlare på jakt efter en ny insektsart av hamnar i en by långt ute på vischan och intet ont anande blir kvarhållen där mot sin vilja. Byn består nämligen av hus som ligger tiotals meter ner i djupa sandgropar. Ner kommer man med hjälp av repstege, men annars är det ganska svårt att ta sig därifrån vilket han kommer att lära sig den hårda vägen......

Byborna behöver nämligen hjälp utifrån med att skotta undan sanden och hålla husen intakta, och då kvinnan i huset där han blivit nedlurad nu är ensam utan man och barn blir ju han en ideal hjälpreda och ny man till henne..... Först vägrar han naturligtvis, sen försöker förhandla med byborna och när inte heller det funkar försöker han använda sig av våld för att bli frisläppt. Han försöker självklart även att fly, men till slut har han provat allt som går och får motvilligt finna sig i sitt öde eller i alla fall bida sin tid.

Kvinnan som bor i huset tar allt med jämnmod vilket irriterar honom. Hur kan hon finna sig i ett öde där hela livet består i att dag ut och dag in skotta sand och leva i en djup grop där sanden är överallt och där hon är helt i bybornas våld då hon själv inte kan få tag på mat och vatten? Men sakta men säkert börjar även hans motståndskraft att brytas ned......

Det här är som det låter en riktigt obehaglig och klaustrofobisk läsupplevelse och hade Kafka fått för sig att skriva en roman som utspelade sig på en sandstrand hade den nog varit ungefär så här. Det är alltså riktigt obehagligt och första natten efter att ha börjat läsa boken hade jag faktiskt mardrömmar om instängdhet och klaustrofobi.....

Om det är något som jag tycker kändes överflödigt i boken är det de (konstiga) sexuella inslagen. Vad är det egentligen med japaner och en skruvad sexualitet?

Som Alex nämnde har boken även filmatiserats. Lite slappt sommarhäng framför tv:n någon ;-) ?


//Sofia

Tvillingarna. Balens drottning av Francine Pascal

Det har blivit dags för recension av lite slapp sommarläsning, yay! Igår var vi på biblioteket hela familjen och hämtade ut några böcker jag reserverat och tänkt hinna läsa ut under semestern. Det blev riktigt slapp sommarläsning (lite mer kvalitativa deckare), några favoritförfattare (bl.a Siri Hustvedt) och lite böcker som jag tänkta läsa ett tag men utan att det blivit av (t.ex. Högläsaren)som kommer att hålla mig sällskap under semestern. Men vad vore en semester utan i alla fall en utläst tvillingbok? Inte mycket om ni frågar mig ;-).


Den här är dessutom en av mina favoriter när det gäller tvillingböckerna av större format.  Som titeln antyder är det en bal i fokus, en bal som Jessica och Elisabeth gemensamt kommit på idén till, men där de senare blir osams över det hela då de båda vill bli valda till balens drottning. Jessica vill det bara för att få äran att vara drottning samt förstås för att vinnaren kommer att bjudas på en resa utomlands. Vinnaren kommer även att representera en miljöorganisation, men det har Jessica inga som helst planer på att uppfylla utan tänker se till att slingra sig ur det hela. Och vi vana läsare som känner vår Elisabeth vet ju att det sistnämnda givetvis är det som får henne att bli eld och lågor över titeln.

Hur som helst är det ganska roligt med en bok som fokuserar på Elisabeth som faktiskt tar upp kampen mot sin syster, böjar bete sig lite småelakt mot sina vänner och inte alls är den helylletjej hon annars brukar utge sig för att vara. Att Jessica i sin tur tar till fula knep för att vinna känns väl däremot kanske inte som någon större överraskning, även om det hela till slut spårar ur en aning....

Vet man dessutom att det i fortsättningen på boken dyker upp en ond identisk kopia av tvillingarna blir ju det hela dessutom nästan ännu bättre. Kan knappt vänta på att läsa fortsättningen :).

//Sofia

Flickvännen av Karolina Ramqvist

Ännu en härlig semestermorgon :). Aaron och jag har varit uppe sedan 06.30 och nu sitter han och tittar på Alfons och rabblar bokstäver (nytt stort intresse!) och jag njuter av att äta frukost i lugn och ro och samtidigt få lite tid för bloggen. Känns kul då det varit så mycket nu under maj att jag knappt haft tid att sitta och skriva recensioner och blogga. Denna gång blir det en recension av en svensk författare som vi tidigare läst i boktriangeln, nämligen Karolina Ramqvist.

Stina hade en av hennes böcker på ett av sina månadsteman och när en kompis rekommenderade ”Flickvännen” som riktig höjdarläsning kunde jag naturligtvis inte motstå. Förra romanen handlade om den obesvarade kärleken till Stockholms vackraste man och denna handlar faktiskt om besvarad kärlek. Men det är självklar ingen okomplicerad sådan, utan kretsar kring en kvinna som blir kär och inleder en relation med en man som försörjer dem genom att begå brott av olika slag. Det är en vardag där han helt plötsligt kan försvinna utan att hon vet när han kommer att komma tillbaka, där hon får vara inställd på att han periodvis kommer att sitta fängslad och där en nyhetssänding om skjutna väktare kan ge ont i magen och ångest.

I grunden handlar det alltså om kvinnor som faller för brottslingar, män som försörjer sig utanför lagen, och varför kvinnor dras till sådana män och även stannar hos dem. Jag måste säga att jag har svårt att känna sympati eller ens kunna sätta mig in i hur huvudpersonen tänker. Hon och hennes vänner känns mest som blåsta bimbos som bara vill ha en rik kille som försörjer dem, kosta vad det kosta vill. Precis som hennes familj tycker jag synd om henne, undrar hur hon tänker och kan inte alls finns någon förmildrande omständighet till att hon kan blunda för vad fästmannen håller på med. Jag kan tänka mig att Ramqvist med romanen tänkt sig att ge en inblick i varför så många kvinnor dras till kriminella män, men jag tycker tyvärr inte att hon lyckas ge några riktiga svar på frågan. Jag ställer mig fortfarande lika frågande och hade inte alls samma behållning av romanen som av den förra jag läste av henne. Den förra kändes mer äkta och med större igenkänningsfaktor och denna känns mest som en ganska snopen parentes. En ganska obehagligt berättad, ganska kvävande och visserligen välskriven sådan, men ändå inget som på något sätt går upp mot hennes "Alltings början".

//Sofia

Hemligt uppdrag. Mördande miss av Jimmy Sangster

Jupp, det här är så mycket kioskdeckare man kan komma, med den kvinnliga och farliga agenten Kate Gunn i huvudrollen. Lite ironiskt då den manliga författaren både verkar vara något av en homofob och samt ha en lätt nedlåtande attityd gentemot kvinnor.... Förutom när detta skiner igenom i boken är det en ganska underhållande historia, och man gillar kioskdeckarlitteratur vill säga och vem gör inte det?!

Själva de inledande meningarna i boken sätter ton för hur resten av handlingen kommer att berättas och jag gillar att det är rappt och cyniskt berättat; ”Kate Gunn – jag menar, vad är det för ett namn att ge en flicka egentligen, va?”.

Kate jobbar som flygvärdinna, men egentligen är detta bara en täckmantel för de olika uppdrag hon tilldelas av sin egentliga chef, C.W (hon har ingen aning om vad initialerna står för) Blaser som sägs likna Cary Grant. Hennes uppdrag i denna bok blir att komma på närmare fot med vetenskapsmannen Partman, som hon olyckligtvis blir blixtförälskad i. Kanske inte så professionellt, men hey, hon är ju kvinna......

Resten av handlingen kan sägas kretsa kring om han är oskyldig till att läcka hemligheter eller inte och det är oväntat underhållande berättat om än kanske inte helt originellt. Vad jag dock gillar är att Kate, trots allt, inte är det våp hon ibland framställs som, för får hon välja är det inte säkert att det blir kärleken.

//Sofia

Skuggland av Jonas Brun

Det här var Stinas månadsbok under april månad, där temat var åt det lite nostalgiska hållet. Det är en finstämd roman om att växa upp under 80-90-talet, om vänskap och om hur svårt det kan vara att verkligen känna någon.

I centrum för handlingen står Erik och Erik som är bästa vänner. De är lite av outsiders i skolan, men skapar sig sin egen värld fylld av tv-spel, stora byggen med Lego och dyrkandet av Michael Jackson. Och det är väl vackert så, i alla fall tills Marcus börjar i klassen och sakta börjar komma emellan pojkarna. Kvar står den utstötte Erik kvar själv och har ingen att ty sig till och utan att veta varför han har blivit bortstött och utbytt.

Och jag kan väl lika gärna säga de eftersom det inte är någon hemlighet vad som kommer att hända; Markus och Erik försvinner spårlöst en dag och kvar står den ensamma pojken Erik och undrar vad som hänt. Den sista som sett dem, när de båda pojkarna försvinner in i en röd bil....

Det är den kvarlämnade pojken som är berättaren i romanen och som han säger är det fruktansvärt att man aldrig mer får vara barn. Men lika fruktansvärt att alltid förbli ett barn.

Romanen är vackert berättad och man läser det hela med en känsla av nostalgi; för så var det ju att växa upp på -80 talet och precis så viktigt var det med vänskapsrelationerna. Men att efter den intensiva vänskap som pojkarna haft plötsligt stå ensam kvar måste vara fruktansvärt, liksom att aldrig få veta vad som hänt med den f.d. bästa vännen.

Trots att Erik nu är vuxen är det som om en del av honom vägrar att lämna barndomen, ja inte kan det. Han återkommer ständigt till vad som kan ha hänt och det där som gjorde ont i honom när han var barn verkar aldrig riktigt ha velat försvinna utan dröjer sig kvar. Trots att tiden som vi vet ju borde läka alla sår.

Men det är inte bara relationen till den frånvarande Erik som berättas, utan även ensamheten i familjen där han ständigt är den som är utanför, med en mor och en far som egentligen bara verkar ha ögon för varandra.

Ja, det är en berättelse som gör lite ont att läsa. Men den gör nästan ont på ett bra sätt, så där som en riktigt vacker sommardag kan göra ont.

//Sofia 

Semester

Första dagen på semestern... Som vi har längtat! Sebbe ligger fortfarande och sover, Aaron tittar på Alfons och jag har fått lite egentid här hemma efter att för en gångs skull ha varit uppe först. Detta måste lätt firas. Tänkte fira in med 2012 års sommarplåga ;-):

 // Sofia

Bokduell 9: Herta Müller vs Thomas Mann

Under mars 2015 kapade jag helt fräckt Stinas tur att välja boktema (sorry Stina!) då jag en månad för tidigt fått för mig att det var min tur. Nu är dock ordningen återställd igen då Stina istället valde boktema för april. I alla fall så blev boktemat under mars 2015 en tysk duell mellan Müller och Mann. Så här på sluttampen med kvinnliga nobelpristagare har det blivit svårare och svårare att hitta romaner som känns som riktiga höjdare, men efter att ha kollat runt kändes Müllers "Andningsgunga" som  en roman som faktiskt kunde vara riktigt, riktigt bra.

 

Tyvärr infriades inte riktigt förväntningarna, även om jag gillar den inledande delen och särskilt orden han bär med sig under lägertiden; mormoderns: JAG VET ATT DU KOMMER TILLBAKA. En sådan mening, konstaterar vår berättare, håller en vid liv.

 Tyvärr tycker jag inte resten av boken riktigt lever upp till denna lovande inledning. Berättandet känns på något sätt för kallt och avståndstagande och episoderna känns ibland för lösryckta. Men berörs gör man givetvis, även om jag tycker det är synd att berättelsen helt inte når fram till mig. Det här är en bok jag liksom vill tycka om.

Samtidigt vet jag inte hur berättelsen annars skulle ha kunnat vara uppbyggd, för det här är en berättelse som ganska brutalt berättar om straffarbetarnas hårda liv och umbäranden, men utan att Müller låter det bli banalt och för tårdrypande. Müller berättar istället sakligt och detaljerat om vardagen för människorna i lägren. Och just Müller språk får mig att bli nyfiken på vad mer hon har skrivit. Kanske kan det bli ytterligare någon roman av Müller senare i vår.

Mot Müllers roman ställdes sedan alltså Thomas Manns "Doktor Faustus". En roman som valdes med ganska mycket vånda kan jag tillägga.

När jag valde den förväntade jag mig kanske lite av en gotisk historia med fan själv som en av de centrala gestalterna. Detta handlar ju om en man som säljer sin själ till djävulen och den borde således kunna fängsla kände jag. Och jag läste och läste i denna över 500 sidor låååånga roman och väntade mig att mannen med bockfot när som helst skulle göra entré. Jag kan säga så mycket som att han lät vänta på sig den mannen och han infriade inte riktigt mina förväntningar...... Jag kan också säga så mycket som att inte heller Thomas Mann som författare riktigt infriade mina förväntningar. Efter vad jag har hört om Stina skulle jag kanske satsat på att ta mig igenom ”Döden i Venedig” istället.....

Vad jag fick var alltså inte djävlar och eldgafflar och mystiska möten vid korsvägar utan istället en ganska  (väldigt!) träig huvudperson och en lektion i musikhistoria jag verkligen inte skrivit upp mig för. För att inte tala om att det mesta som sas om musik i boken (2/3?) gick mig helt över huvudet. Nu hade ju författaren visserligen en tes om att man som åhörare till någon vetenskaplig föreläsning som gick över ens förståelseförmåga ändå skulle ha nöje av detta genom något konstigt resonemang. Jag tror dock inte han hade räknat med en läsare så okunnig och så totalt ointresserad av musik som mig i sådana fall...

Skulle jag kort sammanfatta denna roman skulle jag säga att det var på tok för mycket musik och alldeles för lite fan i berättelsen och jag känner mig minst sagt snuvad på konfekten!

Det blir kanske därför ingen förvåning när jag tillkännager Müller som segrarinnan i denna  duell, vilket gör att kvinnorna detta år inleder med vinst. Ska bli kul att se om detta kan bli det första året där de manliga nobelpristagarna imponerar mest! De två andra åren har det ju blivit 3-1 till de kvinnliga författarna.

// Sofia