If I were a boy

even just for a day
I'd roll out of bed in the morning
And throw on what I wanted
And go drink beer with the guys

And chase after girls
I'd kick it with who I wanted
And I'd never get confronted for it'
Cause they stick up for me

If I'd put myself first
And make the rules as I go
'Cause I know that she'd be faithful
Waiting for me to come home, to come home

Japp, Beyonces låt "If I were a boy" och dess lyrik kan mycket väl sägas sammanfatta Jessica Schiefauers ungdomsroman "Pojkarna". Kort sagt kan man säga att handlingen kretsar kring 3 tonårsflickor som med hjälp av en mystisk växt kan transformera sig till pojkar. Kim, bokens berätterska, är den som blir mest fascinerad och då de andra börjar tröttna på leken smyger hon själv ut natt efter natt för att träffa den farlige Tony och delta i lekar som bara blir farligare och farligare.

Det är tyvärr i och med detta som jag tycker att berättelsen börjar tappa fokus. Jag förstår inte varför Sciefauer schabblar bort sin briljanta idé och istället för att fokusera på flickornas förvandling till pojkar och utforska genus och hur pojkar och flickro förväntas uppföra sig istället låta boken börja handla om Kim och hennes besatthet av att imponera på Tony. Ville författarinnan belysa en flicka/pojke som dras in i kriminalitet hade hon knappast behövt använda sig av förvandlingsmomentet.

Nej, jag är som sagt besviken och tycker att romanen hade blivit långt mer intressantare om fokus istället legat på just könsbytesmomentet och hur olika pojkar och flickor bemöts.

Däremot är det här ändå en mycket intressant och välskriven berättelse, kanske som bäst (faktiskt) i beskrivelsen av flickorna och deras liv innan förvandlingen börjar. Finstämt beskrivs deras relation och hur de träffas och klär ut sig och kanske inte riktigt ännu vill lämna barndomens värld och omfamna vuxenlivet. Riktigt vackert beskrivet, och det är synd att inte resten av berättelsen håller samma nivå.

Mitt liv i tre böcker

Efterapar Amelias återkommande "Mitt liv i tre böcker" där kända personer får beskriva tre böcker som betytt mycket för dem. Och den här gången har turen kommit till... mig själv! Tänka sig.

Stina, 29, aktuell med recensioner och allmänt snicksnackande på Boktriangeln.

1. "Sommarens ljus" av Zibby O´Neal
En ganska enkel om än ovanligt välskriven ungdosmbok som har något visst. Jag läste den första gången som tonåring och har läst om den nästan varje sommar sedan dess, så det är nog också den bok jag läst flest gånger. Det är lite av en tidsresa varje gång boken öppnas på nytt, det går inte att undgå att tänka tillbaka på gymnasietiden som samtidigt känns så avlägsen och så nära. Det kan låta pretto men den här boken hjälper mig lite att komma ihåg vem jag är. Jag hoppas att jag aldrig tröttnar på den.

2. "Den magiska cirkusen" av Jennifer Egan.

En ganska ny läsupplevlese som jag av någon anledning haft svårt att släppa. Trovärdigheten brast tyvärr bitvis men personerna som befolkar boken glömmer man inte. Jag gillade särskilt beskrivningen av huvudpersonen som är helt instängd i sin egen ensamhet och som försöker men inte lyckas undkomma sig själv.

3. "Darling River" av Sara Stridsberg
Det är hemskt, drabbande och smärtsamt vackert. Stridsbergs prosa går inte att värja sig emot. Hennes Doloresvariationer lämnar efter sig en doft av rosor och en besk smak i munnen. En av mitt livs bästa läsupplevelser.

Stina

I det förflutna av Kate Morton

Äntligen dags för recenserandet av den absolut sämsta boken i mitt Superrnatural Roadtrip-tema, nämligen kate Mortons rätt genomusla "I det förflutna". Boken tog jag med i temat mest för att den kändes som en sådan där trevlig streckläsarbok. Alltså en bok man kanske inte förväntar sig någon större läsupplevelse av, mer än att den ska vara lite kravlös mysläsning. Tyvärr uppnådde den inte alls något av mina krav på den fronten.

Här talar vi alltså om en genomusel bok, med ett förfärligt språk, platta karaktärer och en historia som inte är det minsta intresseväckande. Det känns, tyvärr, lite som att läsa en illa skriven Harlequinroman, men utan några som helst snaskigheter (om man ske se detta som en för-eller nackdel beror väl på person...).

Morton ska med denna roman tydligen ha siktat på det gotiska, men i mitt tycke blir det mest ett gigantiskt magplask på den fronten.

Lyd mitt råd och läs en Harlequinroma istället (eller varför inte en genomusel Mysrysare), en sådan utger sig i alla fall inte för att vara något den inte är.