Vet inte om ni har läst något av Tranströmer förut, men nu är det väl på tiden eller vad säger ni? Själv vet jag inte riktigt om det är min kopp te, men jag bjuder på några dikter jag i alla fall tycker är helt okej. Har ni hittat er Tranströmerfavorit än?
Nocturne
Jag kör genom en by om natten, husen stiger fram
i strålkastarskenet – de är vakna, de vill dricka.
Hus, lador, skyltar, herrelösa fordon – det är nu
de ikläder sig livet. Människorna sover:
en del kan sova fridfullt, andra har spända anletsdrag
som om de låg i hård träning för evigheten.
De vågar inte släppa allt fast deras sömn är tung.
De vilar som fällda bommar när mysteriet drar förbi.
Utanför går vägen länge mellan skogens träd.
Och träden träden tigande i endräkt med varann.
De har en teatralisk färg som finns i eldsken.
Vad deras löv är tydliga! De följer mig ända hem.
Jag ligger och ska somna, jag ser okända bilder
och tecken klottrade sig själva bakom ögonlocken
på mörkrets vägg. I springan mellan vakenhet och dröm
försöker ett stort brev tränga sig in förgäves.
(Ur ”Den halvfärdiga himlen”, 1962)
Minnena ser mig
En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.
Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.
De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.
De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.
(ur “Det vilda torget”, 1983)
Minusgrader
Vi är på en fest som inte älskar oss. Till sist låter festen sin mask falla och visar sig som den verkligen är: en växlingsbangård. Kalla kolosser står på skenor i dimman. En krita har klottrat på vagnsdörrarna.
Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt våld. Därför är detaljerna så tunga. Och så svårt att se det andra som också finns: en solkatt som flyttar sig på husväggen och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten, ett bibelord som aldrig skrevs: 'Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv.'
I morgon arbetar jag i en annan stad. Jag susar dit genom morgontimman som är en stor svartblå cylinder. Orion hänger ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skolbussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår.
(ur ”Sanningsbarriären”, 1978)
Ni har ju tidigare fått ta del av mina egenhändigt hopknåpade haikudikter. Här kommer en haiku av Tranströmer (men mina är bättre, eller hur?).
Scen på perrongen
vilken egendomlig ro -
den inre rösten.
(Ur ”Den stora gåtan”, 2004).
Hör Tranströmer själv läsa sin dikt Allegro.
Stina
fredag 7 oktober 2011
Victor och Madelon vs Mattie and Sophie
Precis som Sofia skriver i sin recension av Flicka i fönster vid världens kant finns det läskigt många likheter mellan Lundwalls syskonpar och Guy Burts dito från Min syster Sophie. Det känns som att Victor och Madelon lever ett liv som skulle kunna ha varit Matties och Sophies om omständigheterna varit annorlunda. Där finns den självvalda isolationen från alla andra, fixeringen vid varandra och oförmågan att leva i en annan värld än den eget skapade.
För Mattie och Victor är systern de växt upp med och till vissa delar känner så väl något av ett mysterium, en gåta. När de slutligen inser att hon har dolt något för dem och att hon inte är den de trodde känner de sig svikna. Den som stått dem närmast i världen, varit hela deras värld, har bedragit dem. Plötsligt står de ensamma kvar. Systern som funnits där för alltid är borta.
I båda relationerna är det nämligen systrarna som är de starka. När det är dags är det de som ensamma måste ta ett beslut. För dem finns ingen att luta sig mot. Det är de som inser att den värld de levt i så länge, den värld de skapat åt sig själva måste få ett slut. Det är deras beslut att fatta, inte deras bröders. Men bröderna är inte kapabla att ta sig an världen utan systrarnas stöd och beskydd. De behöver någon att ställa till svars, någon som genom att ikläda sig systerns roll ska ställa allt till rätta igen. Därför återskapar båda två systern i en annan gestalt. Istället för att kämpa gör de sig själva till offer och försöker skjuta över ansvaret på en person som från början inget hade med situationen att göra.
Förutom likheterna jag tagit upp ovan, är det vissa stycken från de båda romanerna som är så lika att man nästan ryser lite. Eller vad sägs om följande?
1
På slottets vind, längst ute i spetsen mot avgrunden, finns skrymslet som under många år var vår, och min, tryggaste tillflykt. Det är trapetsformat, mycket trångt, med taket brant sluttande ner mot de tre murväggar som bildar trapetsens tre korta sidor. Den längre sidan utgörs av en härva grova bjälkar som bildar en komplicerad labyrint genom vilken ett litet och vigt barn kan slingra sig om det kan vägen. Nu kan jag inte ta mig dit in. Det känns som ett förräderi eller ett nederlag; det var den enda platsen bortom syster Madelon, där jag kände mig fullkomligt och oreserverat trygg.
The holly bush was a favourite place of mine. Set well back in the less tended regions of the garden, it was in reality more of a tree than a bush; the sagging lower branches, however, had drooped to the earth and rooted there. There was thus formed a sort of teepee-like hollow in the centre of the spiky foliage, as high at its centre as the lowest branches stemming from the trunk, into which a determined child could scramble through a less dense patch at one side.
2
Jag grät mot hennes hals medan hon strök mig över håret och försäkrade mig att allt var bra, att inget hade hänt, att ingenting någonsin skulle komma att hända.
With my face pressed into the comforting warmth of her shoulder, she wispered, It´ll be OK, Mattie, it´s going to be all right. Don´t worry, everything´s going to be OK.
3
Det där finns inte, sade hon. Men jag finns. Jag finns alltid, vad som än händer. Men hon fanns inte. När jag behövde henne fanns hon inte längre.
I´ll always be around. You´ll get bored with me, if you´re not careful.
Stina
För Mattie och Victor är systern de växt upp med och till vissa delar känner så väl något av ett mysterium, en gåta. När de slutligen inser att hon har dolt något för dem och att hon inte är den de trodde känner de sig svikna. Den som stått dem närmast i världen, varit hela deras värld, har bedragit dem. Plötsligt står de ensamma kvar. Systern som funnits där för alltid är borta.
I båda relationerna är det nämligen systrarna som är de starka. När det är dags är det de som ensamma måste ta ett beslut. För dem finns ingen att luta sig mot. Det är de som inser att den värld de levt i så länge, den värld de skapat åt sig själva måste få ett slut. Det är deras beslut att fatta, inte deras bröders. Men bröderna är inte kapabla att ta sig an världen utan systrarnas stöd och beskydd. De behöver någon att ställa till svars, någon som genom att ikläda sig systerns roll ska ställa allt till rätta igen. Därför återskapar båda två systern i en annan gestalt. Istället för att kämpa gör de sig själva till offer och försöker skjuta över ansvaret på en person som från början inget hade med situationen att göra.
Förutom likheterna jag tagit upp ovan, är det vissa stycken från de båda romanerna som är så lika att man nästan ryser lite. Eller vad sägs om följande?
1
På slottets vind, längst ute i spetsen mot avgrunden, finns skrymslet som under många år var vår, och min, tryggaste tillflykt. Det är trapetsformat, mycket trångt, med taket brant sluttande ner mot de tre murväggar som bildar trapetsens tre korta sidor. Den längre sidan utgörs av en härva grova bjälkar som bildar en komplicerad labyrint genom vilken ett litet och vigt barn kan slingra sig om det kan vägen. Nu kan jag inte ta mig dit in. Det känns som ett förräderi eller ett nederlag; det var den enda platsen bortom syster Madelon, där jag kände mig fullkomligt och oreserverat trygg.
The holly bush was a favourite place of mine. Set well back in the less tended regions of the garden, it was in reality more of a tree than a bush; the sagging lower branches, however, had drooped to the earth and rooted there. There was thus formed a sort of teepee-like hollow in the centre of the spiky foliage, as high at its centre as the lowest branches stemming from the trunk, into which a determined child could scramble through a less dense patch at one side.
2
Jag grät mot hennes hals medan hon strök mig över håret och försäkrade mig att allt var bra, att inget hade hänt, att ingenting någonsin skulle komma att hända.
With my face pressed into the comforting warmth of her shoulder, she wispered, It´ll be OK, Mattie, it´s going to be all right. Don´t worry, everything´s going to be OK.
3
Det där finns inte, sade hon. Men jag finns. Jag finns alltid, vad som än händer. Men hon fanns inte. När jag behövde henne fanns hon inte längre.
I´ll always be around. You´ll get bored with me, if you´re not careful.
Stina
Familjelycka?
Avsnitt trettiofem
Jonas ser sig desperat om efter en alternativ flyktväg, men till sist får han erkänna för sig själv att han bara kan gå åt två håll varav inget av dem känns speciellt lockande. Antingen kan han försöka forcera den uppretade folkmassan, ett företag som sannolikt skulle resultera i brutna lemmar, blodiga kläder och eventuellt även en modernare typ av gatlopp i form av en inte speciellt angenäm ”crowdsurfing”. Ehhh, nej, Jonas tror inte det. Han är inte speciellt förtjust i tafsande främlingar i vanliga fall och ett gäng tafsande främlingar ute efter blod och brutna lemmar känns ännu mindre lockande. Han tittar tvekande åt andra hållet, det han kom ifrån, men inte heller det känns som något vidare alternativ. Vaktens tidigare mordiska blick känns lika mordisk som förut och påken av modell stor kan inte göra några trevliga saker med Jonas vackra anlete. Ick, Jonas kan nästan känna tyngden av påken mot sin värnlösa kropp, han kan nästan känna känslan av splittrat benmaterial och otäcka inre skador. Ehhh, nej, Jonas tror inte det. Och han har ju alltid velat prova på crowdsurfing ändå, eller hur?
Med dödsförakt vänder han sig om mot den uppretade folkmassan, tar sats, springer för allt vad tygen håller och… ouch får en svettig armbåge rakt i ansiktet. Jonas tittar upp och möter blicken hos ett gigantiskt muskelberg till man. Just som han ska börja be om nåd och kanske till och med gråta en skvätt för sympati känner han hur en hand griper tag om hans nacke och omilt rycker undan honom. När han vänder sig om möter han den mordiska blicken hos den arga och uppretade vakten.
– Nu ska du allt få din lilla fega jävel, skriker vakten och höjer påken.
– Frankie, gör något, väser Jonas ilsket och försöker se skräckinjagande ut. Något som inte är helt enkelt att göra, fasthållen som han är i den uppretade dörvaktens grepp.
Men Frankie bara tittar nervöst på honom och verkar inte veta vad hon ska göra. Jävla Frankie, hon som satt dem i den här helvetes knipan kommer att klara sig helskinnad bara för att hon haft turen att födas som kvinna (något som Jonas i och för sig kan finna en aning ironiskt). Vid denna tanke börjar Jonas lilla hjärna att snurra, om han också var kvinna skulle den elaka vakten minsann inte banka skiten ur honom! Nu är ju inte Jonas en kvinna, men han är ju en aning feminin och det kanske kan räcka? Just som Jonas tänker ge röst åt denna idiotiska och Jonas-logiska plan ser han hur bartendern kommer springande. Äntligen en gentleman! För visst har han kommit för att befria Jonas ur denna hemska knipa? Visserligen betvivlar Jonas att han skulle vara någon match för dörrvakten, för om Jonas ser ut att bli andfådd av att borsta tänderna (Vilket är sååå inte sant! Jonas är minst lika vältränad som den mordiske man som kommer att ge Jonas storstryk. Det är bara det att Jonas inte kan rå för att hans muskler inte verkar vilja växa särskilt mycket. Bara för att han är smart nog att vägra steroider, vilket Jonas misstänker dörrvakten verkligen inte är. Han äter säkert steroider till frukost varje dag!) så ser den klent byggda bartendern ut att bli andfådd av att bara tänka på ovan nämnda aktivitet.
Så skulle Jonas ha fått välja en räddare i nöden kan han lätt säga att han skulle ha valt i princip vem som helst utom denna amöba till människa. Jonas skulle ha valt någon snygg kille, någon som efter räddningen kunde ha burit bort honom i solnedgången, någon han kunnat leva lycklig med i alla sina dagar. Men som situationen ser ut just nu är Jonas inte direkt i läge att tacka nej till en sådan gest, och den unga mannen har säkert blivit kär i honom efter bara en blick på Jonas vackra ansikte (inte för att Jonas kan klandra honom) och allt han hoppas på att få i belöning för sitt osjälviska dåd är Jonas eviga tacksamhet. Och oh well, Jonas är inte den som är den, om nu bartendern som av något mirakel skulle överleva kan han väl i alla fall skicka Frankie att föra fram Jonas tacksamhet.
Jonas följer den nervöse bartendern med blicken och väntar på att han ska göra något, men med en blick på den stora arga mannen vid Jonas sida verkar han fega ur. Han bara cirklar kring de båda och vrider sina händer och ser bara mer och mer nervös ut. Men gör något människa vill Jonas skrika, men vågar inte då han är säker på att minsta rörelse från honom skulle få mannen med påken att hugga likt en uppretad kobra. Någon annan som stört sig på tönten till bartender verkar vara ovan nämnda dörrvakt, för plötsligt vänder han sig om mot bartendern, spänner ögonen i denna och ryter fram: - Om du vill något så skulle jag göra bäst i att klämma fram med det så fort som möjligt och sen låta mig fortsätta med det här utan att ha dig surrande omkring mig som en irriterande liten fluga.
Bartendern sväljer nervöst, harklar sig och börjar stammande förklara sig: - Men, men… kom igen Frank, var lite schysst nu. Damen här, han nickar mot Frankie som står bredvid, är ju en av våra stamgäster och nu har hon kommit hit med sin kille, han gör en gest mot Jonas, för att fira. De beställde precis in en flaska Dom Perignon… ehhh.
Vid detta påstående börjar bartendern se en aning nervös ut och Jonas kan hålla med om att det kanske inte var det smartaste han kunde ha sagt till den uppretade dörrvakten då den ovan nämnda flaskan nästan träffat honom i hans fula plyte.
– Ehh, hur som helst fortsätter bartendern, så verkar de uppenbarligen fira och med tanke på Dom p, den dyra champagnen de beställde så verkar det ju vara något speciellt. En förlovning kanske, han sneglar mot Frankie. Eller de kanske till och med ska gifta sig.
Det sista yttrandet verkar ha effekt på både Frankie och på dörrvakten (för att inte tala om vilken effekt det haft på stackars Jonas). Frankie har rodnat en smula och ser glad ut. Glad, hur kan hon vara glad i ett tillfälle som detta! Vakten däremot, ser kanske inte glad ut, men i alla fall en aning mindre mordisk. Han vänder sig mot Frankie: - Är det sant tjejen, ska du verkligen gifta dig med den där?
Jonas ser sig desperat om efter en alternativ flyktväg, men till sist får han erkänna för sig själv att han bara kan gå åt två håll varav inget av dem känns speciellt lockande. Antingen kan han försöka forcera den uppretade folkmassan, ett företag som sannolikt skulle resultera i brutna lemmar, blodiga kläder och eventuellt även en modernare typ av gatlopp i form av en inte speciellt angenäm ”crowdsurfing”. Ehhh, nej, Jonas tror inte det. Han är inte speciellt förtjust i tafsande främlingar i vanliga fall och ett gäng tafsande främlingar ute efter blod och brutna lemmar känns ännu mindre lockande. Han tittar tvekande åt andra hållet, det han kom ifrån, men inte heller det känns som något vidare alternativ. Vaktens tidigare mordiska blick känns lika mordisk som förut och påken av modell stor kan inte göra några trevliga saker med Jonas vackra anlete. Ick, Jonas kan nästan känna tyngden av påken mot sin värnlösa kropp, han kan nästan känna känslan av splittrat benmaterial och otäcka inre skador. Ehhh, nej, Jonas tror inte det. Och han har ju alltid velat prova på crowdsurfing ändå, eller hur?
Med dödsförakt vänder han sig om mot den uppretade folkmassan, tar sats, springer för allt vad tygen håller och… ouch får en svettig armbåge rakt i ansiktet. Jonas tittar upp och möter blicken hos ett gigantiskt muskelberg till man. Just som han ska börja be om nåd och kanske till och med gråta en skvätt för sympati känner han hur en hand griper tag om hans nacke och omilt rycker undan honom. När han vänder sig om möter han den mordiska blicken hos den arga och uppretade vakten.
– Nu ska du allt få din lilla fega jävel, skriker vakten och höjer påken.
– Frankie, gör något, väser Jonas ilsket och försöker se skräckinjagande ut. Något som inte är helt enkelt att göra, fasthållen som han är i den uppretade dörvaktens grepp.
Men Frankie bara tittar nervöst på honom och verkar inte veta vad hon ska göra. Jävla Frankie, hon som satt dem i den här helvetes knipan kommer att klara sig helskinnad bara för att hon haft turen att födas som kvinna (något som Jonas i och för sig kan finna en aning ironiskt). Vid denna tanke börjar Jonas lilla hjärna att snurra, om han också var kvinna skulle den elaka vakten minsann inte banka skiten ur honom! Nu är ju inte Jonas en kvinna, men han är ju en aning feminin och det kanske kan räcka? Just som Jonas tänker ge röst åt denna idiotiska och Jonas-logiska plan ser han hur bartendern kommer springande. Äntligen en gentleman! För visst har han kommit för att befria Jonas ur denna hemska knipa? Visserligen betvivlar Jonas att han skulle vara någon match för dörrvakten, för om Jonas ser ut att bli andfådd av att borsta tänderna (Vilket är sååå inte sant! Jonas är minst lika vältränad som den mordiske man som kommer att ge Jonas storstryk. Det är bara det att Jonas inte kan rå för att hans muskler inte verkar vilja växa särskilt mycket. Bara för att han är smart nog att vägra steroider, vilket Jonas misstänker dörrvakten verkligen inte är. Han äter säkert steroider till frukost varje dag!) så ser den klent byggda bartendern ut att bli andfådd av att bara tänka på ovan nämnda aktivitet.
Så skulle Jonas ha fått välja en räddare i nöden kan han lätt säga att han skulle ha valt i princip vem som helst utom denna amöba till människa. Jonas skulle ha valt någon snygg kille, någon som efter räddningen kunde ha burit bort honom i solnedgången, någon han kunnat leva lycklig med i alla sina dagar. Men som situationen ser ut just nu är Jonas inte direkt i läge att tacka nej till en sådan gest, och den unga mannen har säkert blivit kär i honom efter bara en blick på Jonas vackra ansikte (inte för att Jonas kan klandra honom) och allt han hoppas på att få i belöning för sitt osjälviska dåd är Jonas eviga tacksamhet. Och oh well, Jonas är inte den som är den, om nu bartendern som av något mirakel skulle överleva kan han väl i alla fall skicka Frankie att föra fram Jonas tacksamhet.
Jonas följer den nervöse bartendern med blicken och väntar på att han ska göra något, men med en blick på den stora arga mannen vid Jonas sida verkar han fega ur. Han bara cirklar kring de båda och vrider sina händer och ser bara mer och mer nervös ut. Men gör något människa vill Jonas skrika, men vågar inte då han är säker på att minsta rörelse från honom skulle få mannen med påken att hugga likt en uppretad kobra. Någon annan som stört sig på tönten till bartender verkar vara ovan nämnda dörrvakt, för plötsligt vänder han sig om mot bartendern, spänner ögonen i denna och ryter fram: - Om du vill något så skulle jag göra bäst i att klämma fram med det så fort som möjligt och sen låta mig fortsätta med det här utan att ha dig surrande omkring mig som en irriterande liten fluga.
Bartendern sväljer nervöst, harklar sig och börjar stammande förklara sig: - Men, men… kom igen Frank, var lite schysst nu. Damen här, han nickar mot Frankie som står bredvid, är ju en av våra stamgäster och nu har hon kommit hit med sin kille, han gör en gest mot Jonas, för att fira. De beställde precis in en flaska Dom Perignon… ehhh.
Vid detta påstående börjar bartendern se en aning nervös ut och Jonas kan hålla med om att det kanske inte var det smartaste han kunde ha sagt till den uppretade dörrvakten då den ovan nämnda flaskan nästan träffat honom i hans fula plyte.
– Ehh, hur som helst fortsätter bartendern, så verkar de uppenbarligen fira och med tanke på Dom p, den dyra champagnen de beställde så verkar det ju vara något speciellt. En förlovning kanske, han sneglar mot Frankie. Eller de kanske till och med ska gifta sig.
Det sista yttrandet verkar ha effekt på både Frankie och på dörrvakten (för att inte tala om vilken effekt det haft på stackars Jonas). Frankie har rodnat en smula och ser glad ut. Glad, hur kan hon vara glad i ett tillfälle som detta! Vakten däremot, ser kanske inte glad ut, men i alla fall en aning mindre mordisk. Han vänder sig mot Frankie: - Är det sant tjejen, ska du verkligen gifta dig med den där?
En hyacint bland eternellerna
”Jag undrar hur det skulle kännas, sade hon.
Att falla?, sade jag.
Att det aldrig skulle ta slut, sade hon”.
Sam J. Lundwalls Flicka i fönster vid världens kant var en oväntad och fascinerande upptäckt och en av få ljusglimtar under augustis fantasytema. En hyacint bland eternellerna för att ta till ett gammalt favorituttryck. För jag blev faktiskt rätt besviken på de övriga böckerna som generellt sett var rätt så fantasilösa, trista och oinspirerande. Ingen av författarna fick till det riktigt. Det vill säga ingen utom den här. Boken har inte bara en snygg framsida (även om det tydligen kan diskuteras enligt er andra) utan även ett mycket trevligt inre.
Det är sällan man läser något som så till den graden biter sig fast. Det är vackert, vemodigt och lätt obehagligt. Dessutom olikt det mesta annat jag läst. Sam J. Lundwall har skapat något alldeles eget även om paralleller kan dras till andra verk. Då tänker jag inte minst på Edgar Allan Poes Huset Ushers undergång, som säkert varit en inspiration. Bara undertiteln till romanen, En gotisk berättelse pekar ju i denna riktning liksom den kvinnliga huvudpersonens namn, Madelon (jfr med Madeleine från Huset Usher).
Berättelsen utspelar sig parallellt under 1950- och 1980-talet. Men ingredienser som ödsliga slottssalar med labyrintiska vindlingar, hemlighetsfulla källarplan och stormiga åskoväder ger känslan av vi lika gärna kunde ha befunnit oss i ett tidigare, mörkare århundrade. Kanske rentav i Poes Huset Usher. Det är bara de spindelvävstyngda kryptorna som saknas för att göra illusionen fullständig.
I romanen får vi följa den medelålders Victor som efter flera års utomlandsvistelse återvänt till Chateau C och trakten där han växte upp. Där väntar hans skyddsling och numera älskarinna, en betydligt yngre kvinna han döpt till Madelon efter sin sedan länge försvunna syster.
Systern och denna nya Madelon börjar smälta samman för Victor som (o)medvetet format henne till en kopia av det älskade syskonet. Det är inte bara hennes namn, hennes utseende och hennes gester, ja allt är en återspegling av den Madelon han förlorat. Av den Madelon som han lekte Lilla döden tillsammans med vid Världens kant. Hans återskapning av systern är så perfekt att han börjar bli osäker på om det verkligen är systerns gester han ser i Madelon. Han vet inte längre vad som är minnen av systern. Återskapandet har bidragit till hennes ödeläggelse. Hon börjar försvinna och han kan inte längre säkert kan säga vad som är hon i denna nya Madelon.
Jag tycker om Lundwalls sätt att berätta historien. Jag tycker om hans dialog och det vemodiga i historien. Det är en kärlekshistoria som är sanslöst vacker men samtidigt sjaskig och begränsande. En kärlek som inte borde vara möjlig och som aldrig kan få ett lyckligt slut. Det är kärlek när den är som vackrast och fulast. Kärlek som är för mycket men som ändå inte räcker till. Jag älskar det kort sagt. Jag älskar Madelon och Victor och deras dysfunktionella liv vid Världens kant.
”Det skulle vara som att dö, sade jag.
Det vore bättre än att dö, sade hon. Det vore ett ingenting, men man skulle få uppleva det. Det är det enda med döden som skrämmer mig, sade hon, att man inte får känna den. Jag skulle vilja ha den en liten bit i taget, jag skulle vilja vänja mig vid den. Jag skulle vilja att du vore med”.
Stina
Att falla?, sade jag.
Att det aldrig skulle ta slut, sade hon”.
Sam J. Lundwalls Flicka i fönster vid världens kant var en oväntad och fascinerande upptäckt och en av få ljusglimtar under augustis fantasytema. En hyacint bland eternellerna för att ta till ett gammalt favorituttryck. För jag blev faktiskt rätt besviken på de övriga böckerna som generellt sett var rätt så fantasilösa, trista och oinspirerande. Ingen av författarna fick till det riktigt. Det vill säga ingen utom den här. Boken har inte bara en snygg framsida (även om det tydligen kan diskuteras enligt er andra) utan även ett mycket trevligt inre.
Det är sällan man läser något som så till den graden biter sig fast. Det är vackert, vemodigt och lätt obehagligt. Dessutom olikt det mesta annat jag läst. Sam J. Lundwall har skapat något alldeles eget även om paralleller kan dras till andra verk. Då tänker jag inte minst på Edgar Allan Poes Huset Ushers undergång, som säkert varit en inspiration. Bara undertiteln till romanen, En gotisk berättelse pekar ju i denna riktning liksom den kvinnliga huvudpersonens namn, Madelon (jfr med Madeleine från Huset Usher).
Berättelsen utspelar sig parallellt under 1950- och 1980-talet. Men ingredienser som ödsliga slottssalar med labyrintiska vindlingar, hemlighetsfulla källarplan och stormiga åskoväder ger känslan av vi lika gärna kunde ha befunnit oss i ett tidigare, mörkare århundrade. Kanske rentav i Poes Huset Usher. Det är bara de spindelvävstyngda kryptorna som saknas för att göra illusionen fullständig.
I romanen får vi följa den medelålders Victor som efter flera års utomlandsvistelse återvänt till Chateau C och trakten där han växte upp. Där väntar hans skyddsling och numera älskarinna, en betydligt yngre kvinna han döpt till Madelon efter sin sedan länge försvunna syster.
Systern och denna nya Madelon börjar smälta samman för Victor som (o)medvetet format henne till en kopia av det älskade syskonet. Det är inte bara hennes namn, hennes utseende och hennes gester, ja allt är en återspegling av den Madelon han förlorat. Av den Madelon som han lekte Lilla döden tillsammans med vid Världens kant. Hans återskapning av systern är så perfekt att han börjar bli osäker på om det verkligen är systerns gester han ser i Madelon. Han vet inte längre vad som är minnen av systern. Återskapandet har bidragit till hennes ödeläggelse. Hon börjar försvinna och han kan inte längre säkert kan säga vad som är hon i denna nya Madelon.
Jag tycker om Lundwalls sätt att berätta historien. Jag tycker om hans dialog och det vemodiga i historien. Det är en kärlekshistoria som är sanslöst vacker men samtidigt sjaskig och begränsande. En kärlek som inte borde vara möjlig och som aldrig kan få ett lyckligt slut. Det är kärlek när den är som vackrast och fulast. Kärlek som är för mycket men som ändå inte räcker till. Jag älskar det kort sagt. Jag älskar Madelon och Victor och deras dysfunktionella liv vid Världens kant.
”Det skulle vara som att dö, sade jag.
Det vore bättre än att dö, sade hon. Det vore ett ingenting, men man skulle få uppleva det. Det är det enda med döden som skrämmer mig, sade hon, att man inte får känna den. Jag skulle vilja ha den en liten bit i taget, jag skulle vilja vänja mig vid den. Jag skulle vilja att du vore med”.
Stina
Solens rike - J.G Ballard
Jag har velat läsa den här filmen ända sedan jag såg den vackra filmen, regisserad av Stephen Spielberg, och med en ung Christian Bale i huvudrollen. Nu var det många år sedan jag såg filmen, men det känns som att den berörde mig mer än boken.
Bpken utspelar sig i krigets Shanghai, och vi kommer in i handlingen precis innan överfallet på Pearl Harbour. Huvudpersonen i boken, den 12-årige Jim, kommer ifrån sina föräldrar i kaoset som följer och tvingas överleva på egen hand. Främst är det här en skildring av krig, vad det gör med människor och hur långt man är villig att gå för att överleva - men också om när kriget blir vardag och hur man anpassar sig till en värld som inte längre är i krig. Det är en tankeväckande bok, om att uppleva ett krig man själv inte deltar i, där det inte är helt självklart vem som är ond och vem som är god. Romanen var, även om filmen på något sätt gestlatade det hela bättre, helt klart läsvärd och jag har blivit sugen på att kolla upp vad Ballard mer har skrivit. Har för mig tat han möjligtvis kan vara inblandad i något dystopiskt, och det är ju alltid lovande....
Boken bygger på James Graham Ballards egna erfarenheter av kriget, då han själv som ung pojke satt fängslad i ett japanskt fångläger. Liksom bokens Jim föddes han i Shanghai och levde med sina engelska föräldrar. Efter kriget flyttade han till England där han började studerade medicin vid Cambridge University. Efter två är gav han upp studierna och började skriva istället.
Bpken utspelar sig i krigets Shanghai, och vi kommer in i handlingen precis innan överfallet på Pearl Harbour. Huvudpersonen i boken, den 12-årige Jim, kommer ifrån sina föräldrar i kaoset som följer och tvingas överleva på egen hand. Främst är det här en skildring av krig, vad det gör med människor och hur långt man är villig att gå för att överleva - men också om när kriget blir vardag och hur man anpassar sig till en värld som inte längre är i krig. Det är en tankeväckande bok, om att uppleva ett krig man själv inte deltar i, där det inte är helt självklart vem som är ond och vem som är god. Romanen var, även om filmen på något sätt gestlatade det hela bättre, helt klart läsvärd och jag har blivit sugen på att kolla upp vad Ballard mer har skrivit. Har för mig tat han möjligtvis kan vara inblandad i något dystopiskt, och det är ju alltid lovande....
Boken bygger på James Graham Ballards egna erfarenheter av kriget, då han själv som ung pojke satt fängslad i ett japanskt fångläger. Liksom bokens Jim föddes han i Shanghai och levde med sina engelska föräldrar. Efter kriget flyttade han till England där han började studerade medicin vid Cambridge University. Efter två är gav han upp studierna och började skriva istället.
He didn't want to be a hero. He only wanted a job.
Månadens bibliotekare, oktober månad, presenteras stolt av mig Sofia.
Han är, ta DAAA, The Librarian aka Flynn Carsen
En bibliotekarie med 22 akademiska titlar som bland annat kan prata fågelspråket och som bevisar att boklig visdom inte är att förakta!
Och här är han:
Visste ni att underbara Jane Curtin, dr Mary Albright från "Tredje klotet från solen" briljerar i en av rollerna.
Några underbara citat ur filmen:
Nicole Noone: You only live once.
Flynn Carsen: Unless you believe in Buddhism or Sikhism...
Nicole Noone: I hate you so much.
Flynn Carsen: I just want to get to know the Nicole beneath the surface arrogance. Peel back the layers.
Nicole Noone: What do you think is below the surface arrogance?
Flynn Carsen: More arrogance. And then perhaps a few delicious layers of flaky disdain. All around a creamy sweet center of homicidal rage.
Flynn Carsen: Professor Harris. I should've known he was evil. He gave me an A-minus.
torsdag 6 oktober 2011
Och Vinnaren är...
Idag var det dags för Den Svenska Akademins Ständige Sekreterare, Peter Englund att avsölja vinnaren. Den svenske poeten Tomas Tranströmmer, som har varit kandidat till Priset varje år sedan 1993.
Jag har aldrig läst hans dikter, men min litteraturprofessor hade Tranströmmer som husgud. Roligt att en svensk fick priset i år, samt att vinnaren inte var helt okänd sedan tidigare.
Jag har aldrig länkat från svt.se men om det funkar kommer här ett klipp från offentliggörandet.
Jag har aldrig läst hans dikter, men min litteraturprofessor hade Tranströmmer som husgud. Roligt att en svensk fick priset i år, samt att vinnaren inte var helt okänd sedan tidigare.
Jag har aldrig länkat från svt.se men om det funkar kommer här ett klipp från offentliggörandet.
Årets hundrade bok
Det hade varit trevligt om min hundrade bok för i år hade varit en läsupplevelse utöver det vanliga, men icke! Ernest Hemingways "Att ha och inte ha" hör antagligen inte till någon av hans bättre böcker.
Det är den hårdföre spritsmugglaren Harry Morgan som är i centrum för handlingen. En man som hellre riskerar livet än låter sin familj svälta. Det traditionella Hemingwayska språket - avskalat, hårdfört och med bitvis underbar dialog är bokens styrka. Annars är det här mest en bagatell som är föga minnesvärd, och Hemingway verkar inte ha mycket mer att säga i sin roman mer än att hårdföra män är the shit, att kvinnorna oftare än inte är hyndor och att "det finns somliga som begynner sitt fall från ett högt fönster i sitt hem eller på kontoret, medan vissa gör det stillsamt i sitt garage med motorn igång och andra som ansluter sig till Colts, Smiths eller Wessons inhemska tradition".
Även denna bok har blivit film. Med en underbar trailer ni bara måste se. Sådana trailers görs inte nuförtiden sanna mina ord:
// Sofia
Det är den hårdföre spritsmugglaren Harry Morgan som är i centrum för handlingen. En man som hellre riskerar livet än låter sin familj svälta. Det traditionella Hemingwayska språket - avskalat, hårdfört och med bitvis underbar dialog är bokens styrka. Annars är det här mest en bagatell som är föga minnesvärd, och Hemingway verkar inte ha mycket mer att säga i sin roman mer än att hårdföra män är the shit, att kvinnorna oftare än inte är hyndor och att "det finns somliga som begynner sitt fall från ett högt fönster i sitt hem eller på kontoret, medan vissa gör det stillsamt i sitt garage med motorn igång och andra som ansluter sig till Colts, Smiths eller Wessons inhemska tradition".
Även denna bok har blivit film. Med en underbar trailer ni bara måste se. Sådana trailers görs inte nuförtiden sanna mina ord:
// Sofia
På tal om Winterson
I min förra recension var det Jeanette Wintersons "Fyrväktaren" som avhandlades, men visste ni att hon också är författare till dystopin "Stengudarna"? det gjorde inte jag i alla fall, inte förrän jag hittade en recension av den i den eminenta tidningen "Vi". Den fick nu ingen lysande recension, men jag blev ändå sugen på att läsa den. jag och mi nsvaghet för dystopier ni vet!
//Sofia
//Sofia
onsdag 5 oktober 2011
Nobels litteraturpris - vem vinner?
Vem tror ni kommer att vinna nobelpriset i litteratur i år? Själv håller jag på Joyce Carol Oates som vanligt, men tror väl inte att hon kommer att ha någon större chans. En jag hoppas INTE kommer att få priset är Haruki Murakami, som i mitt tycke är på tok för gubbsjuk för att förtjäna något pris över huvud taget.
En som liksom mig hoppas på att Oates ska vinna är följande kulturella person. Följ bara länken om ni vill veta vem (yay, äntligen kan jag länka!!!!)
Oates nästa nobelpristagare?
En som liksom mig hoppas på att Oates ska vinna är följande kulturella person. Följ bara länken om ni vill veta vem (yay, äntligen kan jag länka!!!!)
Oates nästa nobelpristagare?
Världens tre svåraste ord
Fyrväktaren av Jeanette Winterson
Bilden är (tyvärr) inte framsida till boken, men väl så mycket finare och det känns som att den passar boken på något sätt. Detta konstverk och flera av samma målare hittar ni här:
http://solomondubnickgallery.blogspot.com/2009/10/john-tarahteeff-2-new-works.html
Fyrväktaren av Jeanette Winterson är berättelsen om Silver, 10 år fyllda, som står ensam i världen sedan modern dött. Fadern har hon aldrig ens träffat då han varit frånvarande sedan innan hon föddes. Tillsammans med hunden Jim flyttar hon in hos den blinda fyrvaktaren Pew där hon får hjälpa honom med arbetet i fyren samtidigt som hon får ta del av alla hans historier. Med hjälp av hans, och så småningom även Silvers, historier får vi så ta del av såväl det förflutna i fom av den ambivalente prästen Babel Darks dubbelliv, liksom Silvers fortsatta liv som vuxen och en hel drös andra berättelser.
Wintersons poetiska språk låter oss ta del av dessa människors liv, deras egenheter, deras galenskaper och deras sökande efter kärlek. Med sitt alldeles eget språk berättar hon denna finstämda historia om att hitta hem. Och även om historien, eller snarare historierna, är nog så underhållande är det hennes underbara språk som fängslar mig med underbar prosa och kapitel med titlar som denna; "Min mor kallade mig Silver. Redan vid födseln var jag hälften ädel metall och hälften pirat".
Vad gäller greppet med att berätta olika berättelser som varken riktigt har början eller slut så är det nästan för löst sammanhållet för min smak. det blir lite för utsvävande och svårt att riktigt få grepp om. Synd, annars hade det här kunnat bli en bok att älska.
Boken avslutas dock med dessa 3 så vackra meningar, och en bok som sluat så fint förtjänar helt enkelt att läsas:
- Jag älskar dig.
Världens tre svåraste ord.
Men vad annat kan jag säga?
Bilden är (tyvärr) inte framsida till boken, men väl så mycket finare och det känns som att den passar boken på något sätt. Detta konstverk och flera av samma målare hittar ni här:http://solomondubnickgallery.blogspot.com/2009/10/john-tarahteeff-2-new-works.html
Fyrväktaren av Jeanette Winterson är berättelsen om Silver, 10 år fyllda, som står ensam i världen sedan modern dött. Fadern har hon aldrig ens träffat då han varit frånvarande sedan innan hon föddes. Tillsammans med hunden Jim flyttar hon in hos den blinda fyrvaktaren Pew där hon får hjälpa honom med arbetet i fyren samtidigt som hon får ta del av alla hans historier. Med hjälp av hans, och så småningom även Silvers, historier får vi så ta del av såväl det förflutna i fom av den ambivalente prästen Babel Darks dubbelliv, liksom Silvers fortsatta liv som vuxen och en hel drös andra berättelser.
Wintersons poetiska språk låter oss ta del av dessa människors liv, deras egenheter, deras galenskaper och deras sökande efter kärlek. Med sitt alldeles eget språk berättar hon denna finstämda historia om att hitta hem. Och även om historien, eller snarare historierna, är nog så underhållande är det hennes underbara språk som fängslar mig med underbar prosa och kapitel med titlar som denna; "Min mor kallade mig Silver. Redan vid födseln var jag hälften ädel metall och hälften pirat".
Vad gäller greppet med att berätta olika berättelser som varken riktigt har början eller slut så är det nästan för löst sammanhållet för min smak. det blir lite för utsvävande och svårt att riktigt få grepp om. Synd, annars hade det här kunnat bli en bok att älska.
Boken avslutas dock med dessa 3 så vackra meningar, och en bok som sluat så fint förtjänar helt enkelt att läsas:
- Jag älskar dig.
Världens tre svåraste ord.
Men vad annat kan jag säga?
Thåström tolkar Dylan
Har i dagarna roat mig med att lyssna på olika artister som tolkat Bob Dylan och Leonard Cohen och kan väl konstatera att vissa tolkningar har varit riktigt, riktigt bra med andra varit riktigt, riktigt dåliga. Som exempel på det sistnämnda kan nämnas typ alla Mikael Wiehes tolkningar av Dylans låtar - men vem är förvånad när Wiehe till och med slaktar sina egna (se "Keops pyramid"). Däremot har Thåström tolkat Dylans "Tomorrow is a long time", "Men bara om min älskade väntar" på svenska och gjort en alldelese egen udnerbar tolkning. Blev rätt förvånad då jag inte hade en aning om att den var en Dylantolkning, den känns så Thåströmsk. Thåström och Winnerbäck har för övrigt även gjort en duett av låten, men den finns bara med dålig kvalitet på youtube så tar bara med Thåströms tolning.
Här kommer den:
Andra som tolkat denna låt är Judy Collins, Elvis Presley, Joan Baez och Nick Drake. Bland svenskar som tolkat låten finns förutom de ovan nämnda Moneybrother, Nationalteatern och Uno Svenningson.
Det här ska visst vara Dylans favorittolkning:
I alla fall så är det en underbart vacker sång, som jag har hört någonstans att Dylan skulle ha skrivit resan som 20-åring. Här är texten:
Tomorow is a long time
If today was not a crooked highway,
If tonight was not a crooked trail,
If tomorrow wasn't such a long time,
Then lonesome would mean nothing to you at all.
Yes, and only if my own true love was waitin',
And if I could only hear her heart a-softly poundin',
Yes and only if she was lyin' by me,
Then I'd lie in my bed once again.
I can't see my reflection in the water(s),
I can't speak the sounds that show no pain,
I can't hear the echo of my footsteps,
Or can't remember the sound of my own name.
Yes, and only if my own true love was waitin',
And if I could only hear her heart a-softly poundin',
Yes and only if she was lyin' by me,
Then I'd lie in my bed once again.
There's beauty in the silver, singin' river,
There's beauty in the rainbow in the sky,
But no one and nothing else can touch the beauty
That I remember in my true love's eyes.
Yes, and only if my own true love was waitin',
And if I could only hear her heart a-softly poundin',
Yes and only if she was lyin' by me,
Then I'd lie in my bed once again.
Originalet:
Random person:
Här kommer den:
Andra som tolkat denna låt är Judy Collins, Elvis Presley, Joan Baez och Nick Drake. Bland svenskar som tolkat låten finns förutom de ovan nämnda Moneybrother, Nationalteatern och Uno Svenningson.
Det här ska visst vara Dylans favorittolkning:
I alla fall så är det en underbart vacker sång, som jag har hört någonstans att Dylan skulle ha skrivit resan som 20-åring. Här är texten:
Tomorow is a long time
If today was not a crooked highway,
If tonight was not a crooked trail,
If tomorrow wasn't such a long time,
Then lonesome would mean nothing to you at all.
Yes, and only if my own true love was waitin',
And if I could only hear her heart a-softly poundin',
Yes and only if she was lyin' by me,
Then I'd lie in my bed once again.
I can't see my reflection in the water(s),
I can't speak the sounds that show no pain,
I can't hear the echo of my footsteps,
Or can't remember the sound of my own name.
Yes, and only if my own true love was waitin',
And if I could only hear her heart a-softly poundin',
Yes and only if she was lyin' by me,
Then I'd lie in my bed once again.
There's beauty in the silver, singin' river,
There's beauty in the rainbow in the sky,
But no one and nothing else can touch the beauty
That I remember in my true love's eyes.
Yes, and only if my own true love was waitin',
And if I could only hear her heart a-softly poundin',
Yes and only if she was lyin' by me,
Then I'd lie in my bed once again.
Originalet:
Random person:
Mord, Mina Damer!
Det (försenade)temat för Oktober kommer att bli ruskigt.
För att vi återigen ska ge oss i kast med en klassiker, eller för att det ska handla om mord? Kanske båda delarna...
Månadens huvudbok, som det också rekomenderas att vi läser först är; Doktor Glas av Hjalmar Söderberg.
Som ni nog vet handlar klassikern om den stackars Doktor Glas som blir kär i den undersköna Helga, som i sin tur är gift med pervot pastor Gregorius. Ett triangeldrama tar sin början och Den gode doktorn bestämmer sig för att låta världen slippa den ondsinte pastorn för evigt.
Men är verkligen pastorn så ondsint? Kanske är han bara missförstådd? Det ska vi ta reda på i bok nummer två. Augustprisvinnaren Gregorius skriven av Bengt Ohlsson. Som namnet skvallrar om får vi här Pastorns egen syn på saken. Från hans stränga barndom, hur han träffade den unga Helga och hur han tillslut mördades.
Som avrundning av det ruskiga temat läser vi även Mordets praktik skriven av Kerstin Ekman. Om vi ids, det vill säga. Har hört att den ska vara ett rätt svårt sömnpiller. Men den är inspirerad av Doktor Glas så det får duga. Kerstin Ekmans berättelse handlar om, Pontus Revinge, den läkare som inspirerade Söderberg att skriva Doktor Glas.
Lycka till med läsandet!
För att vi återigen ska ge oss i kast med en klassiker, eller för att det ska handla om mord? Kanske båda delarna...
Månadens huvudbok, som det också rekomenderas att vi läser först är; Doktor Glas av Hjalmar Söderberg.
Som ni nog vet handlar klassikern om den stackars Doktor Glas som blir kär i den undersköna Helga, som i sin tur är gift med pervot pastor Gregorius. Ett triangeldrama tar sin början och Den gode doktorn bestämmer sig för att låta världen slippa den ondsinte pastorn för evigt.
Men är verkligen pastorn så ondsint? Kanske är han bara missförstådd? Det ska vi ta reda på i bok nummer två. Augustprisvinnaren Gregorius skriven av Bengt Ohlsson. Som namnet skvallrar om får vi här Pastorns egen syn på saken. Från hans stränga barndom, hur han träffade den unga Helga och hur han tillslut mördades.
Som avrundning av det ruskiga temat läser vi även Mordets praktik skriven av Kerstin Ekman. Om vi ids, det vill säga. Har hört att den ska vara ett rätt svårt sömnpiller. Men den är inspirerad av Doktor Glas så det får duga. Kerstin Ekmans berättelse handlar om, Pontus Revinge, den läkare som inspirerade Söderberg att skriva Doktor Glas.
Lycka till med läsandet!
tisdag 4 oktober 2011
En vacker dag - Ira Levin
Allas vår lille Freddie en vacker dag i juni förra året!
OBS! Spoilervarning!
Vad är väl bättre i läsväg än en riktigt välskriven dystopi? Inte mycket om ni frågar mig, och det här är en av de bättre jag läst i genren. Drag i den känns igen från både "Kallocain" och "1984", men den här är nästan snäppet bättre (ja 1984 tyckte jag ju iof inte var någon riktig hit).
Romanen utspelar sig i ett samhälle där jämnlikheten tagits till en ny nivå, där alla stöps i samma form och där ingen har en fri vilja. Man gör helt enkelt det som Unidatorn säger åt en att göra. Den bestämmer vilket yrke människorna ska ha, vem de ska gifta sig med och om de ska få barn eller inte. De styrs med hjälp av armband som hela tiden registrerar var de är och med hjälp av månatliga behandlingar som gör dem så gott som könslösa, gör dem avtrubbade och lätthanterliga och som gör att de inte ifrågasätter sitt levnadssätt. I jämnlikhetens namn finns också endast 4 flicknamn och 4 pohjknamn att döpa sina barn till. Ett föga fritänkande samhälle med andra ord, men ett samhälle där inga orättvisor existerar, där ingen skillnad görs mellan män och kvinnor och där brott som mord, våldtäkt och rån inte existerar. Ja, i denna värld verkar det inte existera några som helst brott.
Men Chip, eller LiRM35M4419 som han egentligen heter, skiljer sig från den konforma mängden med sitt ena gröna och sitt ena bruna öga och med ett sätt som inte verkar lika välanpassat och liknöjt som alla andras. I slutet av varje behandlingsperiod, då medicinen inte är lika stark, roar han sig med att tänka på hur det vore om han själv bestämde över sitt liv och när han blir äldre kommer han i kontakt med en grupp likasinnade. Men även där måste han vara på sin vakt, för det som gör systemet så effektivt är medlemmarnas instinktiva respons att "hjälpa" medlemmar som inte verkar lika liknöjda som dem själva varvid denna då får en starkare behandling för att därefter återigen falla in i mönstret - utan egna känslor, utan egoism och utan att ifrågasätta.
Chips uppvaknande, då medicinen gradvis börjar försvinna ur hans kropp, påminner om det uppvaknande Neo får i "Matrix", och de andra varnar honom för att han kommer att hata dem när han inte längre är påverkad av medicinen, att han kommer att vilja göra vad han själv vill med sitt liv, vilja göra sina egna val och ångra att han blivit väckt och blivit något annat än bara en lycklig maskin i människokropp.
Den mest obehagliga scenen i boken är när den väckta Chip, den sympatiska huvudpersonen, våldtar Syren, kvinnan han säger sig älska och denna trots det följer honom, älskar honom och gifter sig med honom. Är det författarens avsikt att visa att ett samhälle med val blir ett sådant samhälle vi har idag? Ett samhälle där män våldtar kvinnor, är "överordnade" kvinnan och där det är männens lagar som gäller - eller vill han bara visa att en fri människa varken är ond eller god, utan alltid både och?
Oavsett författarens synpunkt är det här en mycket tänkvärd roman om frihet och valfrihet kontra jämnlikhet och icke-våld.
Läs den!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)