Novellfrossa

Här kommer min sedvanligt sena presentationen av månadstema: denna gång ett kombinerat för november/mars. Ber om ursäkt tjejer, men ni är ju luttrade vid det här laget. Eftersom jag är alldeles för sent ute väljer jag bara en bok per månad, så jag hoppas att ni har ork och lust att läsa båda. Om inte annat kanske ni åtminstone hinner läsa en novell per samling, för noveller är vad som bjuds denna gång. Det blir således triss i noveller, då jag sett att även Sofia fastnat för noveller i sitt månadstema för april. Vad ska man säga, great minds think alike.

Vi börjar med novembers månadsbok The Alphabet of Birds som är den sydafrikanske författaren S J Naudés debut. Samlingen består av sju fristående, men samtidigt sammankopplade, noveller som utforskar teman som död, sorg och längtan. 

Johanna Adorjáns Mina 500 bästa vänner utspelar sig i ett nutida Berlin. Vi får träffa ett antal karaktärer som alla strävar efter sina egna fåfänga mål. Det verkar inte vara de mest sympatiska personerna vi får stifta bekantskap med. Jag har en känsla av att med vänner som dessa behövs nog inga fiender. De befolkar borden på de dyraste restaurangerna kväll efter kväll och ibland när allt stämmer ligger det ett speciellt daller i luften – om än kort.

Månadens böcker

November 2016: The Alphabet of Birds av S J Naudé, 2015.

Mars 2017: Mina 500 bästa vänner av Johanna Adorján, 2015.


Stina

Månadens dikt.

Eftersom jag igår glömde att uppmärksamma världspoesi-dagen som UNESCO instiftade för några år sedan kan det vara en idé att återigen damma av inslaget Månadens dikt. 
Månadens dikt kommer från en, på bloggen, gammal favorit; den finlandssvenska poeten Edith Södergran, vars bildspråk bara fortsätter att fascinera en ju fler av hennes alster än läser. En poet som dessutom är extra aktuell för den här bloggen då jag igår fick ett stipendium för att studera finlandssvensk litteratur i Helsingfors i tre veckor i sommar. Hur kul verkar inte det :)

Hur som helst, här är månadens dikt;

NORDISK VÅR 

Alla mina luftslott ha smultit som snö, 

alla mina drömmar ha runnit som vatten, 

av allt vad jag älskat har jag endast kvar 

en blå himmel och några bleka stjärnor. 

Vinden rör sig sakta mellan träden. 

Tomheten vilar. Vattnet är tyst. 

Den gamla granen står vaken och tänker 

på det vita molnet, han i drömmen kysst. 

                        

Edith Södergran som ung

Södergran och katten Tom

Flickorna av Emma Cline.

Mitt intresse för Manson-kulten tog sin början för ca två år sedan då jag upptäckte Karina Longworths fantastiska podcast You must remember this. http://www.youmustrememberthispodcast.com
Gissningsvis kommer ett senare inlägg som mer i detalj behandlar podcasten, för tillfället nöjer jag mig med en rekommendation.

Manson-kulten och de mord kulten genomförde är en del i vår moderna kulturkanon och det är svårt att vara intresserad av populärkultur och samtidigt undvika information om kulten.
Själv var jag inte särskilt intresserad, visserligen kände jag till morden och att Manson idag sitter i fängelse, men intresset gick aldrig djupare än så.

Efter att ha lyssnat sönder Longworths serie om kulten och dess kontext bestämde jag mig dock för att ta mig an Flickorna av Emma Cline. Boken har varit en snackis inom kulturvärlden och Cline har hyllats i pressen, inte bara för en stark debutroman utan även sin ungdom. Jag kanske verkar bitter nu, men personligen tycker jag inte att 27 år är ungt nog för epitetet litterärt underbarn. Det är möjligt att vara en intressant, ungt debutant utan att kallas för underbarn.
Romanen var svår att få tag på, dels för att den är hyfsat nyutkommen, dess rykte och dels att jag ville läsa den på engelska.

Dock skall det påpekas att jag kanske inte fick uppleva berättelsens fulla potential då jag inte bara blev nödd att läsa boken på svenska utan även som ljudbok. Ett format jag vanligtvis gillar men kanske berättelsens språk är av den karaktär att det bör upplevas med så få led som möjligt? Inte för att översättningen är undermålig, och ljudbok är huvudmediet för min litteraturkonsumtion nu för tiden, utan för den distans de extra leden skapar mellan författaren, berättelsen och läsaren. Å andra sidan är det en fråga jag ställer varje gång jag läser någonting i översättning, en frågeställning som på senare tid utökats till att innefatta ljudböcker, dess uppläsare och produktion.

För att använda ett av mina favorituttryck; något i berättelsen skaver. För att försöka få klarhet i vad har jag läst ett flertal recensioner, som många påpekar två saker; Cline är framför allt en bildkonstnär som använder sig av textuellt uttryck. Berättelsen finns där och innan boken ens öppnas vet vi var berättelsen kommer att hamna. Kanske inte var huvudpersonen kommer att befinna sig, men då Cline valt att göra fiktion av en känd kult och ett välkänt mord vet vi de stora dragen. Kanske det är därför som Cline väljer att lägga allt krut på persongalleriet, inte på männen som är platta karaktärer, utan på som titeln lyder; Flickorna. Flickornas utseenden beskrivs detaljerat och är av stort intresse, både av författaren och huvudpersonen, Evie, ur vars perspektiv berättelsen utspelas.
Det andra stället, där berättelsen verkligen skaver är ramberättelsen, om Evie, den vuxna kvinnan, genom vars minnen vi får uppleva berättelsen och Susanne, fjortonåringen hon tänker tillbaka på. Även fast det är samma person möter vi en distans mellan dem, en undran över hur Susanne, gått från att vara medlem, om än i utkanten, av en Manson-liknande kult till att vara personen som berättar om det. Även om flickornas porträtt är tydliga är det en distanserad berättare vi möter. Förmodligen är det naturligt, att en person med den bakgrunden försöker distansera sig, och vem är egentligen samma person idag som när en var fjorton? Men författaren gör varken läsaren eller berättelsen några tjänster. Efter läsningen känner jag att berättelsen hade tjänat på om författaren hade beskrivit en fiktiv kult och inte dragit så mycket inspiration från Manson-kulten, inte bara för att berättelsen hade blivit friare utan också för att läsaren i nuläget distraheras till att gissa vilka händelser i verkligheten som inspirerade vissa stycken i boken. Sedan kan en åter fundera på ramberättelsen, varför valde författaren just den miljön och de karaktärerna? Alltså, jag vet inte. jag skulle vilja ge berättelsen ett högre betyg, vissa stycken i boken är väldigt, väldigt intressanta och Cline är kompetent när det kommer till att skildra karaktärernas psykologi och känsloliv. Ändå räcker det inte till och slutbetyget blir ett starkt Meh.

Halleluja!

Sjung Halleluja och prisa Gud - nu har jag äntligen läst ut mars ena månadsbok - "Quo Vadis". Inte det bästa jag läst...... Med tanke på temat, romarnas förföljelse av de kristna, vad passar bättre än att fira detta med Buckleys version av "Halleluja"?

// Sofia

Typiskt också...

Typiskt mig spårade inlägget såklart ur till att handla om något helt annat, och jag glömde dikten ifråga.

                                                                 

Katie Makkai -"Pretty" (2002)

When I was just a little girl, I asked my mother, “What will I be? Will I be pretty? Will I be pretty? Will I be pretty? What comes next? Oh right, will I be rich?” Which is almost pretty depending on where you shop. And the pretty question infects from conception, passing blood and breath into cells. The word hangs from our mothers' hearts in a shrill fluorescent floodlight of worry.

“Will I be wanted? Worthy? Pretty?” But puberty left me this funhouse mirror dryad: teeth set at science fiction angles, crooked nose, face donkey-long and pox-marked where the hormones went finger-painting. My poor mother. 

“How could this happen? You'll have porcelain skin as soon as we can see a dermatologist. You sucked your thumb. That's why your teeth look like that! You were hit in the face with a Frisbee when you were 6. Otherwise your nose would have been just fine!

“Don't worry. We'll get it fixed!” She would say, grasping my face, twisting it this way and that, as if it were a cabbage she might buy. 

But this is not about her. Not her fault. She, too, was raised to believe the greatest asset she could bestow upon her awkward little girl was a marketable facade. By 16, I was pickled with ointments, medications, peroxides. Teeth corralled into steel prongs. Laying in a hospital bed, face packed with gauze, cushioning the brand new nose the surgeon had carved.

Belly gorged on 2 pints of my blood I had swallowed under anesthesia, and every convulsive twist of my gut like my body screaming at me from the inside out, “What did you let them do to you!”

All the while this never-ending chorus droning on and on, like the IV needle dripping liquid beauty into my blood. “Will I be pretty? Will I be pretty? Like my mother, unwrapping the gift wrap to reveal the bouquet of daughter her $10,000 bought her? Pretty? Pretty.”

And now, I have not seen my own face for 10 years. I have not seen my own face in 10 years, but this is not about me. 

This is about the self-mutilating circus we have painted ourselves clowns in. About women who will prowl 30 stores in 6 malls to find the right cocktail dress, but haven't a clue where to find fulfillment or how wear joy, wandering through life shackled to a shopping bag, beneath those 2 pretty syllables.

About men wallowing on bar stools, drearily practicing attraction and everyone who will drift home tonight, crest-fallen because not enough strangers found you suitably fuckable. 

This, this is about my own some-day daughter. When you approach me, already stung-stayed with insecurity, begging, “Mom, will I be pretty? Will I be pretty?” I will wipe that question from your mouth like cheap lipstick and answer, “No! The word pretty is unworthy of everything you will be, and no child of mine will be contained in five letters.

“You will be pretty intelligent, pretty creative, pretty amazing. But you, will never be merely 'pretty'.”

Pretty svårt att översätta

Vad roligt att ni gillat så många av dikterna, Därför tänkte jag lägga upp en av mina absoluta favoriter. Pretty, av Katie Makkai. En dikt jag delat på Facebook och själv lyssnat på minst en gång i kvartalet sedan jag upptäckte den.

En av många anledningar till att jag föredrar att läsa eller uppleva litteratur på dess originalspråk, i den mån det är möjligt. Även om det idag finns många fantastiska översättare och yrket återigen tas på allvar finns det alltid meningar som förlorar sin betydelse när de översätts, både på grund av språkets gränser men även på grund av dess kulturella betydelse. Vissa människor påstår till och med att översättningen i sig är ett helt nytt verk.och inte en översättning. En idé jag till viss del håller med om, åtminstone när det gäller något så svåröversatt som poesi där direktöversättning sällan är möjlig.
Hur mycket kan vi som läsare begära av översättare som har en deadline att arbeta mot, krav från förlag, läsare med mera. Kan vi förvänta oss att översättaren skall sätta sig in i inte bara ett språk utan även dess kultur? Och går dessa att skilja åt? Många och outvecklade tankar blir det. Förhoppningsvis kommer de att leda fram till ett vettigare inlägg, för hur negativ jag än verkar tycker jag det är bra och viktigt med översättningar. Tänk vad mycket litteratur och annat vi inte hade kunnat ta del av om det inte att för att någon översatt dem. Vill ni läsa mer om ämnet rekommenderar jag:

http://bookriot.com/2016/03/18/english-language-privilege-on-translation-and-culture/

I'm a woman, phenomely (Månadens dikt, eller varför så rörigt inlägg eller varför kan jag inte formatera texten...)

Månadens dikt är ett försök att rensa upp i våra utkast, där jag har åtminstone fyra inlägg som ligger och skäms. 

Maya Angelou dog i maj 2014 och för att vara helt ärlig har jag inte kommit över det än. Visst, jag kände henne inte och hennes bortgång har inte påverkat mitt liv men ändå kan jag ibland känna att världen har blivit tommare, tystare och gråare. 

Som ni ser i originalinlägget, som är kursiverat, hade jag faktiskt ett månadstema på lut. Undrar vad som hände, om jag någonsin lade upp något. Hur som, här följer Maya Angelous dikt Phenmenal woman, både som text och uppläst av Doktor Angelou själv. Dikten publicerades 1995 i en samling med samma namn där även Still I Rise ingår. 

(Lite tidigare än vanligt, för min del, är det dags för månadens tema. Från början var det tänkt att temat för juli förutsägbart nog skulle vara Amerika, så det allt för stora landet i väst firar nationaldag fjärde juli.

Sedan dog Maya Angelou och världen blev en lite mörkare plats. Trots att jag inte kände doktor Angelou personligen känns det rätt att skriva så. Hennes tankar, dikter och författarskap har betytt oerhört mycket för mig och så kommer det förhoppningsvis alltid att vara. Doktor Angelou blev 86 år gammal och dog 28:e Maj i år. Aktivt skapande intill döden. Och det är väl en del i det hemska, inte bara har världen förlorat en av tidens största röster, världen förlorade en röst som fortfarande var med och påverkade.)

Phenomenal Woman By Maya Angelou (1995)

Pretty women wonder where my secret lies.
I'm not cute or built to suit a fashion model's size
But when I start to tell them,
They think I'm telling lies.
I say,
It's in the reach of my arms
The span of my hips,
The stride of my step,
The curl of my lips.
I'm a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.

I walk into a room
Just as cool as you please,
And to a man,
The fellows stand or
Fall down on their knees.
Then they swarm around me,
A hive of honey bees.
I say,
It's the fire in my eyes,
And the flash of my teeth,
The swing in my waist,
And the joy in my feet.
I'm a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.

Men themselves have wondered
What they see in me.
They try so much
But they can't touch
My inner mystery.
When I try to show them
They say they still can't see.
I say,
It's in the arch of my back,
The sun of my smile,
The ride of my breasts,
The grace of my style.
I'm a woman

Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.

Now you understand
Just why my head's not bowed.
I don't shout or jump about
Or have to talk real loud.
When you see me passing
It ought to make you proud.
I say,
It's in the click of my heels,
The bend of my hair,
the palm of my hand,
The need of my care,
'Cause I'm a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.

Månadstema mars: Wisława Szymborska vs Hwenryk Sienkiweicz

Från: https://30daysofpoems.files.wordpress.com/2011/04/szymborska1.jpg

Jag börjar se slutet på mitt långa nobelpristagar-tema och under maj månad kommer vi att läsa den allra sista kvinnliga nobelpristagaren. Lite sorgligt då temat hållit på sedan februari 2013, men kul också att försöka komma på något annat roligt tema. Ärligt talat har ju också böckerna vi läst under de olika temana haft vitt skild kvalitet, där några varit riktiga botten-napp.

Hur som helst är den näst sista kvinnan ut Wisława Szymborska som är en polsk författare född 1923 och död 2012. Nobelpriset fick hon 1996 för "för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet". Hennes debut utkom 1952, men vi kommer att läsa hennes Aldrig två gånger som består av ett urval av hennes dikter och var det verk som först översattes till svenska och utgavs här år 1980.

Från: https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/6/63/Henryk_sienkiewicz_by_kazimierz_pochwalski.png

Då det inte finns så många polska författare som vunnit nobelpriset kommer hon inte att få möta en polsk poet, då vad jag kunnat se hon är den enda som vunnit priset. Istället kommer hon att möta Hwenryk Sienkiweicz, född 1856 och död 1916. Han fick nobelpriset 1905 "på grund av hans storartade förtjänster som episk författare". Hans författarskap består främst av patriotiska historiska romaner som kretsar kring polsk historia. Vi kommer att läsa ettt av hans mest uppmärksammade verk och den som kom att bli hans internationella genombrott, Quo Vadis. Den är skriven 1895 och handlar om den tidiga kristna kyrkan i Rom. Romanen publicerades som följetong i några olika tidningar 1895-1896 och kom därefter ut i bokform. Den har även gjorts om till teater och har filmatiserats några gånger som tidigast 1912.

// Sofia

Scott Pilgrim VS the universe. Vol 5

Tvärt emot vad jag trodde i ett föregående inlägg hann jag läsa ut Vol 5 innan jag flyttade från Umeå. Vilket känns underligt, flytten från en väldigt fin stad alltså, inte att jag läste ut Vol fem. Fast det kändes väl också lite konstigt.

Scott Pilgrim Vs The Universe är nämligen ingen upplyftande läsning. Allt positivt som ledde fram till Vol fyra har nu gått åt skogen och lämnat både Scott, Young Neil och läsaren sorgsna. Så sorgsna att Young Neil blivit rejält deprimerad och verkar spendera all sin tid rökandes på sitt rum med gardinerna fördragna. Utan att någon egentligen kan, vill eller vet hur de kan hjäpa Sex-bob-oms första och största fan.

Volym nummer fem är nämligen volymen där alla har problem.

Kim Pine, Sex-bob-ombs trummis, och en av mina favorit karaktärer har råkat ut för problem i det nya boendet. Hennes pojkvän var otrogen mot Kim med hennes nya roomie och nu hatar hon och roomin varandra.

Stephen Stills känner sig gammal, fast i livet och spenderar all sin och bandets tid åt att spela in en skiva som till sist leder till Sex-bob-ombs uppbrott. Dock spenderar han mer och mer tid med Knives, som börjar behandlas allt bättre. Både av karaktärerna men också av författaren.

Ramona Flowers är som vanligt mystisk, men känns mer och mer avlägsen Scott, trots att de bor ihop. Så avlägsen att hon bokstavligt talat går upp i rök en dag när hon och Scott har en konversation.

Scott Pilgrim har fyllt 24 år och fortfarande ett jobb. Men nu måste han slåss mot inte bara ett utan två av Ramonas ex, samtidigt. I filmen Scott Pilgrim Vs The world bestod fighten av en musikduell där båda sidors musik framkallade energi i form av olika monster. En av filmens häftigare strider om jag får säga det själv.

I boken ser dock slagsmålen helt annorlunda ut eftersom Ken och Kyle Katanyagi inte är musiker utan uppfinnare som låter istället olika robotar slåss mot Scott. Något som Scott avskyr, då robotar inte ger någon kontantbelöning om en besegrar dem. Kom ihåg att de lever i en värld som fungerar ungefär som ett arkadspel och varje besegrad motståndare exploderar i ett regn av mynt.

Scott Pilgrim VS the Universe käns som boken där alla växer upp och fastnar i vardagens rutiner, vilket vår grupp kanadensiska hipsters inte är vana vid. Förutom Wallace då, för som vanligt verkar han ha sitt på det torra och vara lika awesome som alltid. Dock börjar jag fundera på om han inte har alkoholproblem då han spenderat större delen av serien full, på väg att bli full eller blandades en drink. Vi får se om hur det går för honom i volym sex, ve vet, kanske han tar itu med sina dryckesvanor? 

Nu är det bara en volym kvar. Och trots att jag vet, på ett ungefär hur sagan slutar är jag väldigt sugen på att läsa den. Av stämningen och de cliffhangers som volym fem lämnat antar jag att volym sex är fantastisk. Då det inte verkar som att jag kan låna volymen någonstans kanske jag till och med köper den, när adressändringen har krånglat färdigt. 

   

 

Scott Pilgrim & the infinite sadness Vol 3

Det brukar ju sägas att en gång är ingen gån, två gånger är en upprepning och tre gånger är en tradition.
Så här kommer traditionsenligt ett inlägg om Scott Pilgrims äventyr.
När vi senast träffade Scott och gänget var det filmstjärnan Lucas Lee som skulle besegras. I tredje boken måste gänget slåss, inte bara mot Ramonas ex Todd Ingram utan också sitt eget ex Envy Adams.
Det är en lång bok 392 sidor, och det märks. på berättelsens kvalitet. Berättelsen, som trots bokens längd, förutom tillbakablickar, nästan bara utspelar sig under några timmar på en klubb där Sex-bob-omb, Crash & The boys och Clash at Deamonhead har konsert. Vi får, i tillbakablickar, veta hur Envys och Scotts förhållande såg ut i Collage, hur gänget lärde känna varandra och att det säker skulle vara värt att vara vegan, om en belönades med Vegan-powers. Scott hittar en save-point, Wallace fortsätter vara awesome & trummisen i The Clash at Deamonhead visar sig både ha en cybernetisk arm och kunna teleportera.

Angående föregående bok klagade jag på att de odaterade tillbakablickarna gjorde det krångligt att hänga med och en var ofta själv tvungen att lista ut när historien utspelade sig med hjälp av miljön och persongalleriet. Volym 3 använder sig av samma teknik, men tack vare alla tidshopp i tvåan är det inga svårigheter att hänga med i tillbakablickarna.
Då jag läser alla volymer i ett svep är det svårt att minnas i detalj vilken scen som hörde till vilken bok, särskilt eftersom de sista kapitlen i volym två etablerar scenen för volym tre. Samt att större delen av volym tre består av slagsmål i olika konstellationer. Det är en bra volym, den är djup och då ettan och tvåan etablerat karaktärerna kan trean koncentrera sig på att föra handlingen framåt och historien börjar äntligen ta fart. Läsvärd och värd att äga, trots de ibland lite för långa scenerna.

Jag ska försöka läsa ut Vol 4 inatt eller imorgon och blogga om den så fort som möjligt. Efter det måste jag ta en paus från Bryan Lee O'Malleys finurliga värld.
Av flera anledningar, varav den bidragande orsaken är utbrändhet, kommer jag i dagarna att flytta tillbaka till Sandviken. Det har varit ett tufft men nödvändigt beslut, hur mycket jag än tycker om att bo i björkarnas stad kan jag inte rättfärdiga att bo kvar när kroppen ibland slutar fungera pga fysisk/psykisk utmattning. Sammanlagt har jag gått i skolan i nästan 20 år och även fast jag helt klart har behövt det har jag aldrig stannat upp, utvärderat min situation och tagit en paus. Istället har jag kört på, per automatik sökt nya program, kurser och städer, för om sanningen ska fram har jag inte vågat stanna upp. Om jag inte kan identifiera mig som student, vad är jag då? Vem är jag utan det epitetet jag burit under större delen av mitt liv? Min relation till Sandviken är inte enkel, men av någon anledning gör det mig inget att flytta tillbaka, det känns till och okej. Åtminstone tills jag äntligen kommit på vd som är målet på min allt annat än raka väg i livet.
Det blev en väldigt lång utläggning där meningen egentligen var att Sandvikens bibliotek bara har Scott Pilgrim vol 5, så recension på vol 6 är inte att vänta.

Scott Pilgrim Vs the world. Vol 2 (samma titel som filmen!)

Del två av sex i Bryan O' Malley serie om Scott Pilgrim är med sina 200 sidor en av de längre delarna i serien. Om jag räknat rätt, 32 sidor längre än ettan och det kanske är det som gör den både så bra och så dålig på samma gång.

Låt oss börja med det dåliga: Egentligen är det inte mycket som är dåligt, men den är långsammare än ettan och tar tid på sig utan att egentligen komma någonstans och fightscenen mellan Scott och Lucas Lee kunde ha varit intensivare. Till skillnad från filmen där Scott även var tvungen att slåss mot Lucas Lees stuntcrew pågår fighten i serien i några rutor för att sedan övergå till en pratstund. Egentligen inget dåligt, bara oväntat och kanske en av anledningarna till att en ska vänta med att se en film innan en läst materialet den bygger på.
Nej, inget egentligt fel med varken boken eller fighten, förutom bokens början, en 33 sidor lång tillbakablick på Scotts tid på högstadiet. som sagt, jag antar att en måste läsa om boken för att uppskatta den delen.

Så, till de bra sakerna: Det är en värld full av karaktärer som alla får ett sammanhang. Vi får bland annat lära oss att Kim arbetar i en videobutik och delar boende med några tjejer som hon hatar. Stills kan laga vegansk shepards pie och Wallace är fantastisk som vanligt. Seriöst, jag skulle vilja ha en serie med honom som huvudkaraktär, han är awesome.
Vi blir även introducerade för Scotts före detta flickvän, Envy Adams, som inte alls är så otrevlig som i filmen, och Knives och Ramona slåss i biblioteket. Scott besegrar Lucas Lee och får ett item med +4 i speed, +3 i kick & +1 i will, om han bara kunde använda det.

Jag vet att en film, hur mycket jag än gillar den, inte kan dyka ner i allt serien tar upp utan måste förenkla och bearbeta, inte bara för att passa tittarna utan även investerare och kritiker. Därför, ju mer jag lär känna Scott och hans vänner önskar jag TV eller varför inte internet-serie. Kanske en miniserie? Åtminstone ett längre format som låter karaktärerna utvecklas till med än de personlighetsdrag filmen lämnar oss med. Efter att ha läst två av de sex böckerna kan jag även konstatera att karaktärerna i serien känns friare och gladare än de gör i filmen, jag börjar förstå varför de här människorna vill umgås med varandra, jag börjar till och med förstå Scotts dragning till Ramona.

Från det femtonde distriktet av Mavis Gallant

Det här är en samling bestående av åtta noveller och en kortroman och om jag inte missminner mig en present från min kära syster? Författarinnan är i alla fall en ny och trevlig bekantskap, även om inte alla noveller är lika klockrena.

Mina favoriter är nog ”De fyra årstiderna” som handlar om den unga hemhjälpen Carmela och hennes relation till familjen Unwin som hon jobbar för. Unwins är utlänningar och Carmela är född och uppväxt i samhället och det blir en del kulturkrockar under hennes tid hos familjen. Det vilar en ödesmättad stämning över hela berättelsen och allt som sägs och sker har på något sätt obehagliga undertoner. T.ex bor den 12-åriga Carmela i rummet där en gammal man dött – enligt familjen en fridfull och behaglig död, trots det faktum att mannen dog med grepp om en elektrisk ringklocka som ingen hört. Och de två små tvillingarna hon ska passa som ständigt, ständigt klänger på henne och vill bli burna, vilket man senare får reda på har fler än anledningen att de vill ha uppmärksamhet. För att inte tala om att ingen någonsin får äta sig riktigt mätt hos familjen. Det vilar nästan en Bellefleursk stämning över novellen, och det är en roman jag verkligen gillar!

”Respiten” handlar om den dödssjuke Alec, som åker ner till Rivieran för att dö. Detta kan man ju tycka hade varit helt ok om handlingen bara påverkat honom, men nu skulle även frun och de tre barnen (10-12 år gamla) flyttas med och spendera tid på Rivieran i väntan på det oundvikliga. Skälet till flytten ska ha varit för att han skulle få tid att spendera tid med sina små liv, men ganska snart kör han ut dem ur huset och ber dem leka utomhus. På grund av omständigheterna går barnen inte i skolan och har mycket tid att fördriva på egen hand. Och snart kommer förutom faderns förestående död större förändringar än så att äga rum i familjen….

”Potter” i sin tur handlar om en ganska olycklig kärlekshistoria mellan Potr och den betydligt yngre Laurie, eller ”Lah-ow-rie” som han uttalar det liksom hon aldrig kan lära sig hans namn utan varvar med varianter som Peter, Prater, Potter och Otter. Hon bor i Paris och han, som den ryss han är, kan inte få uppehållstillstånd där utan för nöja sig med enstaka resor för att hälsa på henne. Så resten av livet lever han i väntan på att hennes brev ska komma med nyheter om vad som händer i hans älskades liv. Vid ett besök noterar han så något han inte tänkta på förut; är det så att han kanske inte är den ende mannen i hennes liv?

Den gemensamma nämnaren för novellerna kan nog sägas vara att de befolkas av människor som på ett eller annat sätt befinner sig på kant med tillvaron, ofta inflyttade till ett land från ett annat med kulturkrockar och utanförskap som följd. Och berättelserna är så härligt skruvad, utan att förlora sin realism att det är svårt att inte fångas upp i dem. Är ni sugna på att sätta tänderna i några riktigt bra och väslskrivna noveller rekommenderar jag varmt denna samling!

//Sofia

The sweet, sweet life

Sweet Valley High 37. Falska rykten

I den här tvillingboken är det Susan Stewart som står i fokus, en av de mest populära eleverna i skolan. Det enda som saknas i hennes liv är det faktum att hon inte vet vilka hennes föräldrar är. Hade det här varit en normal berättelse om en normal flicka hade detta kunnat tyckas ganska traumatiskt, men i Sweet Valley är det självklart en mindre bagatell och det hade varit oändligt mycket värre om hon kommit till skolan i mismatchad outfit eller hemska tanke fått för sig att dricka eller röka.

Hur som helst så blir Lila avundsjuk, någon som är förvånad?, och bestämmer sig för att förstöra den stackars flickans rykte. Jag kommer inte helt ihåg vad ryktet handlade om då det var ett tag sedan jag läste boken, men det var typ något om att hennes föräldrar var white trash, narkomaner, städare eller något liknande.

Folk borde, kan jag tycka, inte bry sig nämnvärt om detta med tanke på att föräldrarna är spårlöst borta, men nu befinner vi oss ju i Sweet Vally och då verkar folk lägga väldigt vikt vid sådant, och Susans populära liv verkar vara ett minne blott. Som alltid slutar dock historien med att alla problem är lösa och Susans liv nu är nästan mer perfekt än det var innan.

//Sofia

Bokduell 4

Börja leva är månadsboken för mars månad, då Nadine Gordimer har duell mot J M Coetze.

Jag blev sugen på att läsa boken då jag tyckte att temat verkade så intressant. Huvudperson i boken är Paul som drabbats av cancer och på grund av detta måste genomgå en behandling som för en tid kommer att göra honom radioaktiv och därmed en fara för sin omgivning. För att skydda sin fru, och framförallt sin lille son från detta, bestäms det att han tiden efter behandlingen ska tillbringa i föräldrahemmet. Jag tyckte just temat med hans isolering och det att han inte kan vara i närhet av någon kändes verkligt intressant och jag var säker på att en historia som denna i händerna på Gordimer skulle kunna vara en riktig liten pärla.

Och visst är det en intressant historia, men till min besvikelse handlar endast den första delen av boken om just detta, för att sedan följa hans föräldrars tillvaro och hur hans sjukdom, både indirekt och direkt, ska komma att påverkas hans föräldrars liv. Jag tycker att det hade varit intressantare om boken fokuserat mer på sjukdomsfasen, isoleringen och hur det påverkar en människa. Då hade historien nog gett mig mer. Som det är nu griper det inte riktigt tag. Det är ju en historia om liv och död och man borde bli berörd av det som händer Paul och hans familjer, men det är för kallt berättat på något sätt.

Det mest gripande stycken i boken handlar dock om just detta med isoleringen och sjukdomen. Det är när Paul efter behandlingen får besök av sonen och frun, men utan att de kan få komma nära – och hur den lille sonen blir hysterisk när han inte får komma fram till sin pappa. Och hur han panikslaget griper tag i gallren som skiljer dem åt och skriker efter sin pappa. Till slut blir man tvungen att bända bort hans små händer och föra honom därifrån. Efter det bestämmer man att det är bäst att hålla honom borta från pappan hela den långa tid han kommer att vara borta. Det var en scen som grep tag, men tyvärr gjorde inte resten av historien det lika mycket.

I början hade jag även invändningar mot språket som kändes tillkrånglat, men efter en tids läsning är det inget man tänker på.

Nästa bok är I hjärtat av landet av J.M Coetzee. Inledningsvis älskade jag ”I hjärtat av landet”, som inleds riktigt, riktigt starkt med en beskrivning av hur den unga kvinnliga huvudpersonens far kommer hem med sin nya fru.

”Idag kom min far hem med sin nya fru. Dammiga efter den långa färden kom de kloppeti-klopp över slätten i en jaktschäs dragen av en häst med strutsplym vajande i pannan. Eller också drogs de kanske av två plymprydda åsnor, det är också möjligt. Min far hade sin svarta frack och skorstenshatten, hans brud en bredbrättad solhatt och en vit känning som smet åt om midjan och halsen. Några fler detaljer kan jag inte uppge utan att brodera ut berättelsen, för jag bevittnade det inte. Jag var på mitt rum i eftermiddagens smaragdgröna halvmörker innanför fönsterluckorna och läste en bok, eller låg mer sannolikt utsträckt över sängen med en fuktig handduk över ögonen och brottades med en migränattack. Jag är hon som alltid är på sitt rum och läser eller skriver eller brottas med migränattacker. Kolonierna är fulla av sådana flickor, men inga går till sådana ytterligheter som jag, tror jag. Min far är han som vankar fram och åter, fram och åter över golvbrädorna med sina nya svarta stövlar. Och sedan, som den tredje personen, har vi den nya frun, som ligger och drar sig länge på morgnarna. Dessa är motaktörerna”.

Boken är inte indelad i kapitel, utan i numrerade stycken, totalt 266 stycken där vi så småningom börjar förstå att vi som läsare kanske ska ta huvudpersonens diverse redogörelser med en nypa salt, för det ska visa sig att visa saker händer i verkligheten, medan andra endast tar plats i hennes fantasi.

Boken utspelar sig i en avlägsen farm i Sydafrika, där familjen lever ensam och isolerad tillsammans med sina tjänare, en isolering som allt mer börjar få grepp om vår huvudperson. Innebörden galen av ensamhet börjar så sakta få en innebörd. Och som sagt var det här en historia som inleddes så briljant att jag fullkomligt älskade den, men i takt med att vår huvudperson, ehh hur ska jag säga det, sakta förfaller, så känner jag att denna inledningsvisa briljans inte riktigt håller fullt ut. Men ändå, det här är riktigt riktigt bra och Coetzee vinner på knock-out redan i första ronden!

// Sofia