I'm a woman, phenomely (Månadens dikt, eller varför så rörigt inlägg eller varför kan jag inte formatera texten...)

Månadens dikt är ett försök att rensa upp i våra utkast, där jag har åtminstone fyra inlägg som ligger och skäms. 

Maya Angelou dog i maj 2014 och för att vara helt ärlig har jag inte kommit över det än. Visst, jag kände henne inte och hennes bortgång har inte påverkat mitt liv men ändå kan jag ibland känna att världen har blivit tommare, tystare och gråare. 

Som ni ser i originalinlägget, som är kursiverat, hade jag faktiskt ett månadstema på lut. Undrar vad som hände, om jag någonsin lade upp något. Hur som, här följer Maya Angelous dikt Phenmenal woman, både som text och uppläst av Doktor Angelou själv. Dikten publicerades 1995 i en samling med samma namn där även Still I Rise ingår. 

(Lite tidigare än vanligt, för min del, är det dags för månadens tema. Från början var det tänkt att temat för juli förutsägbart nog skulle vara Amerika, så det allt för stora landet i väst firar nationaldag fjärde juli.

Sedan dog Maya Angelou och världen blev en lite mörkare plats. Trots att jag inte kände doktor Angelou personligen känns det rätt att skriva så. Hennes tankar, dikter och författarskap har betytt oerhört mycket för mig och så kommer det förhoppningsvis alltid att vara. Doktor Angelou blev 86 år gammal och dog 28:e Maj i år. Aktivt skapande intill döden. Och det är väl en del i det hemska, inte bara har världen förlorat en av tidens största röster, världen förlorade en röst som fortfarande var med och påverkade.)

Phenomenal Woman By Maya Angelou (1995)

Pretty women wonder where my secret lies.
I'm not cute or built to suit a fashion model's size
But when I start to tell them,
They think I'm telling lies.
I say,
It's in the reach of my arms
The span of my hips,
The stride of my step,
The curl of my lips.
I'm a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.

I walk into a room
Just as cool as you please,
And to a man,
The fellows stand or
Fall down on their knees.
Then they swarm around me,
A hive of honey bees.
I say,
It's the fire in my eyes,
And the flash of my teeth,
The swing in my waist,
And the joy in my feet.
I'm a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.

Men themselves have wondered
What they see in me.
They try so much
But they can't touch
My inner mystery.
When I try to show them
They say they still can't see.
I say,
It's in the arch of my back,
The sun of my smile,
The ride of my breasts,
The grace of my style.
I'm a woman

Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.

Now you understand
Just why my head's not bowed.
I don't shout or jump about
Or have to talk real loud.
When you see me passing
It ought to make you proud.
I say,
It's in the click of my heels,
The bend of my hair,
the palm of my hand,
The need of my care,
'Cause I'm a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.