Gudarna av Elin Cullhed

Det här var en av böckerna i Stinas maj-tema. Den handlar om gudarna Bita, Lilly och Jane som bor i Tierp. Enligt Google är Tierp ”en grön och harmonisk oas för hela livet” (jag skojar inte, det står verkligen så på första träffen!), men enligt vår trio tjejer, förlåt gudar, är Tierp snarare platsen man bor på om föräldrarna vill förstöra ens liv.

Det är med andra ord ingen idyll vi får ta del av när vi får följa gänget, utan det är jobbiga ämnen som tas upp som misshandel, tafsande lärare, en oförstående vuxenvärld det inte är någon idé att vända sig till, killar som sviker och en vardag där man kallas hora på daglig basis.

Jag älskar språket i boken som verkligen andas tonåring, men utan att det känns för krystat och ansträngt. Det känns på riktigt och det är skrivet så underfundigt och humoristiskt att denna roman med nästan enbart jobbiga ämnen ändå går att läsa utan att det känns allt för tungt eller jobbigt.

Som exemplet början i boken där vår berätterska Janne, eller egentligen Jane, berättar om hur Lillys misshandlande kille Daniel Abdollah (som bytt namn från Mohammad för att få fler kunder i sitt företag) viker pizzakartonger och efter att hon fått en pizza i en kartong han vikt kräks upp måltiden. Det låter inget kul då jag suger på att återberätta, men det ÄR kul och det är också kul att hon senare återanknyter till detta när hon för att smöra för Daniel nämner att hon fått pizza i kartonger han vikt (fast hon utelämnar spy-incidenten..). Eller när de bestämmer sig för att vägra bli kallade tjejer, och byter ut detta till just gudar (som en kombination av guzz och brudar). För att inte tala om deras manifest där det slås fast att: du ska inte leka med några jävla barbies, du ska inte lyssna på Håkan Hellström och du ska inte ta tillbaka ordet tjej. Eller när Jannes pappa när hon bär en minimal klänning frågar var resten är och hon kaxigt svarar - ”I ditt huvud”.

Dock kan jag inte påstå att igenkänningsfaktorn är sådär jättehög. Som sextonåring hade jag inte sex, än mindre våldssex, jag raggade inte upp alkisar och hade sex in public och jag hade inga feministiska aktioner. Jag kan ändå i vissa bitar nicka igenkännande för hade bussarna bara gått lite tätare där jag växte upp hade jag lätt kunnat åka världen runt (åka med bussen till ändhållplatsen) som förfest. Är det någon annan bok jag tänker på när jag läser ”Gudarna”, som känns väldigt originell, väldigt nu och väldigt träffsäker så är det faktiskt ”Foxfire”, Oates roman från 1993. Också den handlar om ett tjejgäng som gör uppror mot manligheten och även den kändes väldigt äkta. Nu var det längesedan jag läste Foxfire, säkert tio år sedan så jag kan inte säga säkert men jag har en känsla av att ”Gudarna” till och med känns ännu mer äkta än den förra och då den är en av mina favoritböcker är det alltså ett extremt gott betyg till våra gudar.

//Sofia