Bokhögen krymper!

Det är med sorg i hjärtat jag kan konstatera att min bokhög här hemma numera innehåller sorgligt få kioskdeckare. Tur i alla fall att jag fortfarande har kvar en hel del mysrysare....

Här kommer för övrigt recensioner av de två senast lästa kioskdeckarna, tyvärr var ingen av dem någon riktig höjdare.

Timmen är slagen av James Hadley Chase handlar om en kvinna vars man har tappat minnet och nu misstänker hon att han i samband med detta mördat en kvinna. Sådant som bara kan hända i kiosklitteraturens värld mina vänner, eller typ i valfritt Sunset Beach-avsnitt. Trots den tillspetsade handlingen är det ingen vidare historia. Jag läser då hellre någon annan deckare där de i alla fall har vett att konstant dricka rye, kalla tjejer kaksmulor och delta i en eller annan orgie.

Som man bäddar av Peter Cheyney handlar om hårdningen Johnny Vallon, en privatsnok med ett gott öga till vackra kvinnor – dock kan man konstatera att han inte direkt ’är någon feminist efter ett klassiskt uttalande som detta:

”Kvinnor, tänkte Vallon, kan vara till en helsikes besvär. Mest av den orsaken att de sällan är nöjd med något. Om de ställs inför en situation, som de är oförmögna att omedelbart fatta vidden av, så kan man inte räkna med att de ska mobilisera någon eventuell logik – om de eventuellt har blivit födda med en sådan. De föredrar att istället ta till sin så kallade intuition. Varefter vad som helst – förbanne mig vad som helst – kan hända”.

Förutom underhållande stycken som dessa en föga minnesvärd story.

// Sofia

Gåta i grönt. En Connie-deckare av Betsy Allen

Den femte delen i en serie om den käcka amatördetektiven Connie Blair som till skillnad från sin medyster Kitty Drew faktiskt har ett jobb, något så spännande som ett jobb inom reklambranchen.

Boken är från 1958, så ni kan ju ana hur klämkäck både hon och hennes medmänniskor är. På baksidan beskrivs hon som en tonåring med ”ett ovanligt levande intresse för människor och deras problem”…… ”vars friska och okonventionella sätt att se på saker och människor hjälper henne att lösa även riktigt invecklade deckarproblem ”. Genom läsningen får man också veta att hon ”har en skarp intuition och en ovanlig omdömesförmåga för sin ålder”. Tyvärr måste jag säga att det sista stycket är något av en överdrift då till och med jag, som har problem att utpeka mördaren i en Kitty-bok, var steget före den pigga tonåringen så gott som hela läsningen.

I denna spännande del i serien är det ett manuskript som har försvunnit, och ni är dumma om ni satsar på att Connie inte kommer att hitta det.

Skriven som boken är på det ljuva 50-talet ger den dessutom uttryck för ideér som tack och lov inte lever kvar idag, även om många arga medelålders män säkert skulle jubla om klockan kunde ställas tillbaka. Här är det nämligen givet att en kvinna, hur mycket hon än brinner för sitt jobb i första hand kommer att bli hustru och hemmafru när hon gifter sig även om hon, om hon har tur, också kan få äran att vara till hjälp och stöd för sin man i hans arbete.

//Sofia