Pappa Pralin - en bok om att älska wienernougat väldigt, väldigt mycket

Satte mig och började läsa "Pappa Pralin" av Anna Jörgensdotter igårkväll och kunde bara inte lägga den ifrån mig. Satt till klockan ett på natten och läste tills den slutligen var utläst och klar. Sorry Sebbe! Så något i boken måste uppenbarligen ha fångat mig! Det är inte ofta jag blir så passa fast i en bok att jag bara inte kan sluta.

Boken handlar om Andrea verkar vara rädd för att bli vuxen och ta ansvar och gör allt för att slippa undan. Hon har ätstörningar och depressioner, knaprar piller och blir intagen på psyket. På psyket möter hon Casper och blir himmlastormande kär och det är främst deras förhållande som skildras i boken.

Under större delen av läsningen störde jag mig på Andrea som det tydligen skulle vara så synd, så synd om. Varför då om jag får fråga? Jag tyckte snarare synd om omgivningen som var tvungen att stå ut med hennes nycker. Ok, om hon haft anledning till att deppa, men som det var nu tyckte hon ju bara synd om sig själv utan att ha någon anledning alls till att göra det. Jag blev faktiskt förbannad över det hela och ville skrika till henne att rycka upp sig och försöka bete sig som den vuxna människa hon ju faktiskt var.

I sina stunder lyckas dock boken fånga upp det här svåra med att vara ung och vara kär och hur skört det kan kännas. För det är det där svåra med att vara kär som skildras i boken, och inte det allt det fina. Det är två sköra människor som finner varandra, blir kära, men inte riktigt funkar tillsammans eftersom båda två är så trasiga inombords. Det är i mötet mellan dessa två som boken ibland glimmrar till och det är när känslorna mellan dem beksrivs som jag i vissa stunder kan nicka igenkännande och känna att precis så är det ju, precis så skört och jobbigt och ändå underbart.

De gyllene häxornas folk - en sämre variant av Mörkrets vänstra hand?

Så, efter att ha tagit mig igenom den bok som egentligen skulle ha varit den tilltänkta under maj månad är jag återigen en aning förbryllad. Det verkar som jag på något sätt inte så mycket förväxlat böckerna med varandra som fått för mig att de bästa delarna i båda böckerna på något sätt varit en bok. Men som Johan skulle ha sagt, Cha Cha!

Så nu sitter jag här och kan inte riktigt säga vilken av böckerna jag egentligen tyckte bäst om. Båda har sina för- och nackdelar. LeGuins styrka i Mörkrets vänstra hand var att hon hade ett väldigt specifikt syfte med sin bok och därigenom en röd tråd i berättandet som löpte från början till slut. Gentle (författaren till De gyllene häxornas folk) å andra sidan saknar denna röda tråd och det blir ett hattande i berättandet som inte är till bokens fördel. Däremot målar hon upp sin utomjordiska värld nästan bättre än LeGuin, som ju ändå är något av en mästare på just detta, och man kan se världen framför sig och den känns verklig utan förbehåll. Hennes sändebud, kvinnan Lynne Christie, är också lättare att identifiera sig med än LeGuins manliga motsvarighet i och med att hon tillåts vara mer motsägelsefull och därigenom mer mänsklig.

I båda böckerna binder slutet ihop berättelserna på ett bra sätt och jag hoppas verkligen att Lynne och planeten Orthe och dess befolkning i uppföljaren jag planerar att införskaffa fortsätter att fängsla på samma sätt som i denna bok,

Sandviksk diskbänksrealism?

En genomläsning av månadens bok, Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter, får mig osökt att tänka på Åtvidabergs och dess forna stolthet Facit. När jag läser om Sandviken och dess miljöer, som ju är en viktig del i handlingen, är det nästan som att se ett äldre Åtvidaberg framför sig. Det är inte utan att jag saknar Åtvid och Paparazzi, kyrgogården och Templet och inte minst alla improviserade Brännvin Special-kvällar i alla fall en liten, liten aning!

Men för att återgå till Sandviken. Bergets döttrar handlar om en syskonskara på tre systrar och två bröder men med tonvikt på de tre döttrarnas öden. Vi får följa dem och deras familjer under 20 år, mellan åren 1938-58. Bilden som målas upp är av ett Sverige där jämnställdheten var ett ännu inte uppkommet påfund, där en kvinnas högsta önskan skulle vara att finna en make och där dagens strävan efter märkeskläder och tillfällig berömmelse var något som låg långt borta från medvetandet.

Emilia, den yngsta av systrarna och drömmaren i syskonskaran är den som är roligast att få följa där hon går genom livet utan att riktigt göra som en kvinna ska. Sofia däremot (väldigt snyggt namn förresten!) stadgar sig en smula motvilligt liksom så många andra och liksom den tredje systern Karin blir hon snart gravid.

Något som är ett genomgående tema (?) i boken är att alla män (med något undantag) framställs som chauvinistiska svin. Knullar de inte runt så beter de som som skitstövlar mot sina flickvänner och fruar och här är romantiken inte röda rosor och tända ljus utan fåniga förljugna kärleksbrev.

Min invändning mot boken är dess realism. Som någon sa på en filmföreläsning jag var på en gång gällande just genren diskbänksrealism; "Vill jag se (eller i detta fall i och för sig läsa) verkligheten behöver jag inte bänka mig framför tvn, det räcker att titta ut genom köksfönstret". Nu kan detta bli en aning problematiskt med tanke på att 50-talet är några decennier bort, men detta är nog ändå i deppigaste laget för mig. Jag vill ha mer fantasi i det jag läser och inte svenskt småstadsliv. Och skulle jag någon gång känna det behovet igen så ligger Åtvid och väntar på mig med löften om turer kring Bysjön, nattliga vandringar kring Templet och allt annat som pågick i Åtvid som gjorde stället till något annat än en plats för diskbänksrealism och dräggiga volvigraggare.