Liknande boksmak?

En liten iakttagelse bara eftersom vi alla tre ju är med i "Boktipset". När de ska visa på vilka som har liknande boksmak som mig ligger Sandra först med ca 70% och Stina tre på strax under 70%. Lite kul tycker jag, med tanke på att det i bokklubben känns som att vi har så olika smak. Hur ser det ut på era sidor på "Boktipset"? Kommer vi upp med samma smak där också, eller har ni helt andra människor med på era sidor?`

//Sofia

Stormen - även Shakespeare kunde ha en dålig dag?

Läste ut Stormen i morse, innan det var dags för ett pass till på färjan och häpnade över hur dålig den faktiskt var. Shakespeares fånigaste skådespel? Jag gillade den i alla fall inte! Den var trist, fånig och helt enkelt tråkig att läsa. Dessutom med helt urbota fåniga karaktärer. Nej, nej, NEJ!

Men som Mr McLeod (Mannen utan ansikte) skulle ha sagt så är ju ett skådespel inte till för att läsas utan för att framföras så den skulle nog i alla fall vara bättre (om än inte bra) på scen. Trots detta tackar jag Gud för att Romateatern i år spelade Macbeth och inte Stormen.

Supernatural; Witches Canyon. Jeff Marioette.

Ett besök på Sf bokhandeln betyder nu för tiden som ni vet en ny Supernatural bok. Vad jag ska göra när böckerna är slut vete fan. Jag hittar säkert något annat att släpa hem.
Den här gången köpte jag Witches Canyon, som är skriven av Jeff Marioette. Till skillnad från de andra böckerna är det inte helt klart när Witches Canyon utspelar sig. Men eftersom ingen pratar om Sams död, Deans avtal, Änglar eller Apokalypsen gissar jag att den utspelar sig i säsong ett.
Boken är känslomässigare än de förra, känns mer äkta och mer välskriven. Inte för att de andra varit usla, bortsett från Bone Key, som var rätt kass. Witches Canyon kan stå för sig själv, utan hjälp från serien.

SFX 100 viktigaste författare.

Jag har inte hittat original listan med böckerna än, men här är i alla fall författarna.

100. James Herbert
99. Gwyneth Jones
98. Sara Douglass
97. Charles Stross
96. Terry Goodkind
95. Brian W. Aldiss
94. Ken MacLeod
93. Olaf Stapledon
92. Michael Marshall Smith
91. Jon Courtney Grimwood
90. Christopher Priest
89. Jonathan Carroll
88. Scott Lynch
87. David Weber
86. M. John Harrison
85. Jacqueline Carey
84. Kim Stanley Robinson
83. Theodore Sturgeon
82. J.V. Jones
81. Joe Abercrombie
80. Joe Haldeman
79. Simon Clark
78. George Orwell
77. Samuel R. Delany
76. Charles de Lint
75. Julian May
74. Edgar Rice Burroughs
73. Robert Silverberg
72. Susanna Clarke
71. Stanislaw Lem
70. Larry Niven
69. Alfred Bester
68. Katharine Kerr
67. Jack Vance
66. Harry Harrison
65. Marion Zimmer Bradley
64. Richard Matheson
63. Dan Simmons
62. Elizabeth Haydon
61. Terry Brooks
60. Richard Morgan
59. Stephen Baxter
58. Jennifer Fallon
57. Mercedes Lackey
56. CJ Cherryh
55. Harlan Ellison
54. Jasper Fforde
53. Octavia Butler
52. J.G. Ballard
51. Robert E. Howard
50. Sherri S. Tepper
49. H.P. Lovecraft
48. Mervyn Peake
47. Jules Verne
46. Alastair Reynolds
45. Neal Stephenson
44. Clive Barker
43. Jim Butcher
42. Tad Williams
41. Kurt Vonnegut
40. Trudi Canavan
39. Michael Moorcock
38. David Eddings
37. Alan Moore
36. Orson Scott Card
35. Stephen Donaldson
34. Gene Wolfe
33. China Mieville
32. Raymond E. Feist
31. Lois McMaster Bujold
30. Roger Zelazny
29. Anne McCaffrey
28. Steven Erikson
27. William Gibson
26. Guy Gavriel Kay
25. CS Lewis
24. Diana Wynne Jones
23. John Wyndham
22. Philip Pullman
21. Robin Hobb
20. Stephen King
19. Ray Bradbury
18. Arthur C. Clarke
17. Robert Jordan
16. JK Rowling
15. Robert Heinlein
14. Frank Herbert
13. Peter F. Hamilton
12. David Gemmell
11. Ursula K. LeGuin
10. Robert Rankin
9. HG Wells
8. Philip K. Dick
7. Iain M. Banks
6. Isaac Asimov
5. George RR Martin
4. Douglas Adams
3. Neil Gaiman
2. JRR Tolkien
1. Terry Pratchett

Tvillingmaraton någon?

Tänkte här göra en gemensam recension av de 5 tvillingböcker jag fyndade under senaste Karlskronavistelsen och som nu alla har blivit utlästa. Och trevlig läsning har det varit, med tre böcker jag tidigare inte läst samt två gamla favoriter. De kommer att recenseras i tur och ordning som jag läste dem och först ut är:

Tvillingarna nr 29. Teaterdrömmar. (Ej läst tidigare). Den är tyvärr inte riktigt engagerade, även om den är mycket bättre skriven än vad många andra tvillingböcker av senare årgång är. I denna bok, som kretsar kring Jessica och hennes skådespelardrömmar, beter sig i alla fall alla karaktärer som sig själva även om upplägget inte är särskilt spännade. Handlingen griper liksom aldrig tag och det finns så många andra böcker i serien som är mycket bättre.

Bok nr 2 då, Tvillingarna nr 58. Färgkriget. (Ej läst tidigare). Tack och lov känns inte heller denna bok sådär tillyxad och urfånig som så många andra i serien. Den handlar om Sarah och Sophia som ogillar varandra, men trots detta hamnar i samma grupp i ett projektarbete med konstinriktning. De blir förfärade när deras föräldrar fattar tycke för varandra och samarbetar för att slippa bli styvsyskon. En helt ok bok med andra ord, där man kan acceptera handlingen och hur folk beter sig.

Därefter var det dags för del 53 i serien, Syskonkärlek.. (Ej läst tidigare). Denna bok handlar till största delen om tivllingarnas äldre bror Stephen. För att vinna ett vad gör Elisabeth och Jessica allt för att han ska komme över en olycklig kärlek. Även i denna bok går det att acceptera det mesta och handlingen flyter på tämligen bra.

Sista boken om tvillingarna som 12-äringar blev bok nr 15, Tjejer!. Och det här är en riktigt bra bok i serien! De får en ny klassföreståndare i Elisabeth och Jessicas klass och han verkar tycka att killar är så mycket bättre än tjejer. Vad ska tvillingarna göra? En välskriven höjdarbok med rolig handling, en jessica i högform och till och med Elisabeth som inte är så hellylle som hon brukar vara.

Den sista boken blev en bok i stort format, Livsfarlig linje.. Jessica och Elisabeth har nu hunnit bli 16 år gammla och de är på sommarpraktik på en tidning, något som Elisabeth älskar men Jessica gärna kunde ha sluppit. För att döva tristessen börjar Jessica, på grund av feldragna telefonlinjer, tjuvlyssna på folks telefonsamtal och snart finner hon sig indragen i en brottshärva. Så här ska en tvillinbok se ut! Högsta betyg. Boken är välskriven, rolig, bra handling och dialog med mer trovärdiga och nedtonade karaktärer än vad som brukar vara fallet. Deb är helt enkelt en njutning av läsa.

Den fjortonde bruden

"Den fjortonde bruden" är första delen i en fantasytriologi som handlar om Aeriel som försöker rädda sin vän Eoduin från mörkängeln, en kallblodig vampyr som rövat bort henne för att göra henne till sin 13:e brud. När han äktat fjorton brudar kommer han att bli en fullfjädrad vampyr och Aeriel måste stoppa honom.

Boken kan sammanfattas som klassisk fantasy när den är som allra bäst. Den kretsar krin teman som kärlek och godhet och med Pierces fina och målande språk blir det en svår bok att lägga ifrån sig.

Jag älskade boken när jag läste den någon gång på mellanstadiet och nu träffar den väl inte riktigt på samma sättt mitt i prick som då. Men den är välskriven, annorlunda och finstämd. Så blir du sugen på lite vampyrlitteratur tycker jag lätt att du ska läsa denna istället för Stephanie Meyers Twilight-triologi!

Ännu ett steg mot undergången

Eftersom det inte blev något Ansiktslös under förra veckan kommer ett nytt avsnitt redan nu. Två avsnitt på två dagar, kan det bli bättre jag bara undrar?

Del tio

En stund låg han kvar på backen som förlamad och bara stirrade på djuret. Jonas tyckte inte om djur, inte hästar, inte hundar och speciellt illa tyckte han om just katter. Det var inte bara det att han ogillade djur, i själva verket var han direkt livrädd för dem. Jonas möten med djur hade aldrig varit trevliga, men den verkliga skräcken satte in först sedan han hade fått sitt första husdjur som liten pojke.

Jonas hade inte varit ett barn av den sorten som tjatande bönföll sina föräldrar om att få ett husdjur. Överhuvudtaget hade inte Jonas varit som andra barn. Han satt helst inne på sitt rum och beundrade sin samling av kapsyler. De enda gånger han visade någon som helst entusiasm var då han fick tag på en ny raritet till samlingen. Hans föräldrar blev allt mer oroliga för sonens inåtvända beteende och beslöt att det skulle vara nyttigt med en lekkamrat till Jonas. Eftersom han inte gick så bra ihop med de andra barnen i kvarteret föll valet på en grårandig busig kattunge. Det var så Fluffy kom in i bilden. Det första mötet resulterade i flera saker, dock samtliga negativa; klämd svans, blödande hand, skrikande unge och gnällande katt. Den följande tiden tillsammans med Fluffy gick i samma tecken. Jonas tyckte inte om katten, och katten tyckte sannerligen inte om Jonas.

Värst var det för Jonas på kvällen när han skulle lägga sig att sova. Trots den ömsesidiga motviljan de två hyste för varandra föredrog Fluffy av någon outgrundlig anledning att inta sin nattsömn i Jonas rum. Jonas tyckte inte om det och försökte på otaliga sätt visa katten att den inte var önskvärd, men förgäves. Fluffy kanske avvek för en stund, men var snart tillbaka igen. Det otäcka tyckte Jonas var att katten tycktes följa hans minsta rörelse med blicken. Så snart han öppnade ögonen där han låg var kattens ögon fästade vid honom, som för att förbereda en attack mot sin svurne fiende. Natt efter natt väntade Jonas på ett anfall som aldrig kom. Trots att inget hände blev Jonas skräck bara större och större för varje dag som gick. Han kunde se framför sig hur katten gick lös på hans ansikte i avsikt att klösa ögonen ur honom. Som en följd av fantasierna, verkliga eller inbillade, fick Jonas problem med sömnen. Han hade ständiga mardrömmar och betedde sig nervöst under dagarna.

Hans föräldrar kunde inte förstå vad det var för fel, då Jonas inte vågade skvallra på Fluffy. En blick från katten räckte för att han skulle hålla sin oro för sig själv. Efter ett par olyckor på föräldrarnas finmattor fick Fluffy snabbt ta avsked från familjen, och lämnades tillbaka till sina forna ägare. För Jonas satt skräcken kvar trots detta och än idag ryste han vid åsynen av en grå katt. Han glömde aldrig Fluffy och trodde inte heller att Fluffy glömt honom. Då och då fick han för sig att katten skulle komma tillbaka och hämnas för gångna synder.

De enda djur Jonas fann tilltalande var akvariefiskar, och sådana hade han haft i många år. För tillfället två akvariefiskar som han döpt till Gregory och Olivia. Han fann det alltid lugnande att se på när de simmade runt i sin lilla skål. Länge hade han väntat på tillökning i familjen, men insåg att det nog aldrig skulle bli av. Han misstänkte nämligen att Gregory var homofil, något som gjorde honom än mer stolt över sina fiskar.

När han nu satt öga mot öga med strykarkatten fann han inte helt oväntat situationen mycket obehaglig. Fluffy hade kommit tillbaka för att hämnas! Han gav till ett gällt litet tjut av ren och skär skräck. När ett dovt morrande steg upp ur kattens strupe var det nära att han svimmade återigen. På något sätt lyckades han dock behärska sin rädsla och kunde på darriga ben ställa sig upp, alltjämt med kattens ögon fixerade vid sig.

När kattens morrande blev högre gav han den i ett plötsligt vredesutbrott en hård spark. Katten jamade till och väste ilsket. Själv sprang Jonas åt motsatt håll så fort benen kunde bära honom.

Stina

Ett nytt rafflande avsnitt av Ansiktslös

Hej kära medbloggare, här kommer ett nytt rafflande avsnitt av Ansiktslös, och var det inte på tiden?

Episod nio i Jonas färd mot undergången

Ja, vilken strålande dag det faktiskt var. Timmarna flög förbi i takt med att glada och nöjda kunder på lätta fötter seglade ut ur salongen. Allt flöt på så perfekt som det bara gör en sådan där dag då precis allt stämmer. Faktiskt flög timmarna iväg i en sådan takt att det var nära att Jonas glömt bort den mystiska grönhåriga kvinnan. Framåt eftermiddagen, samtidigt som kunderna började tunnas ut och klockan återigen börjat ticka i normal takt kom han på sig själv med att försöka se henne framför sig. Lena, Lena… Kom till mig. Men hur han än ansträngde sig var allt han kunde se för sin inre syn ett grönhårigt monster i stil med namnen från svarta lagunen. Och hur osäker Jonas än var på hennes utseende var han säker på att det i alla fall inte var något i stil med det. Ja, ja. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, tänkte Jonas euforiskt för sig själv, och Den som söker han skall finna. Jonas var en sucker för uppmuntrande ordspråk.

Till slut fick till och med den borne optimisten Jonas inse att det inte skulle komma till honom, hur han ån rådbråkade sin nu överhettade lilla hjärna. Äsch, tänkte han för sig själv, om inte det vill komma till mig så får väl jag komma till det. Kommer inte berget till mig så får jag komma till berget. Sagt och gjort. Jonas meddelade personalen att han skulle ut i ett brådskande och personligt ärende och att de fick klara sig utan hans gudomliga hjälp bäst de kunde de närmaste timmarna. Istället för att ta bussen bestämde sig Jonas för att gå i det vackra vårvädret. Han riktigt njöt av sin långa promenad. Men allteftersom han kom närmare kvinnans bostadsområde desto mer nergånget och vandaliserat verkade det bli. Inte ens solen verkade lysa lika klart som den gjort tidigare och långa skuggor kastade sig mot honom där han gick framåt.

Om jag inte vore en sån macho och modig man, skulle jag bli riktigt rädd nu, tänkte Jonas medan han på darrande ben kom allt närmare sitt mål. Hans hjärta bultade konstigt i bröstet och hans andhämtning hade börjat bli tung och oregelbunden. Jag får sluta ta bussen till jobbet, funderade Jonas, min kondition är då verkligen inte den bästa. I nästa ögonblick skrek han till i ren och skär skräck. Sedan segnade han avsvimmad till marken. Något, eller någon, hade hoppade på honom med en fruktansvärd kraft. När han vaknade till sans igen var detta något fortfarande kvar, en alldeles vanlig, utmärglad stadskatt. Den satt och tittade på Jonas med sina brinnande gula ögon, fixerade honom med blicken och fick honom att känna en isande kyla i magen.

Stina

Min isbjörnsunge!

Började äntligen läsa på "Happy Sally", Sara Stridsbergs debutroman, som jag fick i present av Sandra och den blev utläst i en sittning. En av de bästa böcker jag läst i år, så tack för en riktigt bra lässtund Sandra!

Romanen har ett nästan prosaaktigt språk som är väldigt eget, väldigt fint och väldigt personligt. Jag skulle nästan vilja säga att till och med Björn Ranelid skulle bli impad av hennes språkliga egenheter, och det vill ju inte säga lite det!

Handlingen kretsar kring Sally Bauer som blev den första skandinaven att lyckas med konststycket att simma Engelska kanalen. Parallellt med hennes historia får man, genom tillbakablickar från ett av hennes barn, följa Ellen som ingått ett vad ´med sin man att lyckas med samma bedrift.

Det går inte att värja sig mot boken och man sugs in i handlingen vare sig man vill eller ej och liksom Virdborg tycker jag att Stridsberg har en förmåga att boken igenom hålla spänningen vid liv. Som det så fint står på bokens framsida "En debut som tar struptag"!