Bokduell 8: Pearl Buck vs Isaac Bashevis Singer

I december 2014 hade det blivit dags för 1938 års kvinnliga nobelpristagare att möta mannen som knep nobelpriset 1978, nämligen Pearl Buck mot Isaac Bashevis Singer. Jag hade ganska höga förhoppningar på båda böckerna, och kan bara konstatera att ingen av böckerna riktigt levde upp till mina förväntningar.

Kvinnopaviljongen av Pearl Buck handlar om hur madame Wu på sin fyrtionde födelsedag bestämmer sig för att samlivet med mannen äntligen ska ta ett slut och att det är dags för honom att ta sig en andra hustru. Vad han eller resten av familjen tycker om hennes planer bryr hon sig inte så mycket om då hon är säker på att kunna övertala dem och sen äntligen få leva sitt liv mer tillfreds utan att alla ska springa till henne för att få råd. Hon vill hellre vara ensam och äntligen kunna ägna sig åt det hon vill, som att läsa. Och nog lyckas hon driva igenom sin planer. Hon till och med väljer ut den nya fru som mannen ska leva tillsammans med. Men efter detta är det som att hela hushållet håller på att rasa samman och den lugna tillvaro hon drömde om känns som ett minne blott.

I och med att hon anställer en utländsk präst som ska lära en av hennes söner engelska börjar hon få upp ögonen för att det synsätt hon haft genom åren kanske inte har varit helt igenom rätt. Och ju mer hon lär av honom desto mer börjar hon känna att hon kanske kan få frid utan att utestänga de som älskar henne......

Just själva temat med förändring och att se sig själv och sin omgivning med nya ögon och just att våga förändras är det som är behållningen med boken, och även om jag inte sväljer allt med hull och hår är det  någon kärna i boken som ändå gör att det inte är en roman man glömmer i första taget. Det känns också skönt med en roman, speciellt en så pass gammal sådan, som inte låter en man bli lösningen på en kvinnas alla problem. Lösningen finner hon inom sig själv och inte hos någon annan.

Jag kan tänka mig att filmatiseringen av boken fokuserar betydligt mer än romanen på den kärleksaffär som egentligen aldrig ägde rum...

 Trollkarlen från Lublin då, av Isaac Bashevis Singer utlovade ju på sin baksidestext en roman om

trollkarlen Jasja; "med makt både över människor och tingen. I alla fall tills han möter Emilia, den det stora äventyret i hans liv och en gåta som inte ens den store Jasja kan lösa". Visst verkar det vara en rätt spännande och annorlunda historia?!

Meeeen... det är inte riktigt vad jag skulle påstå att jag fick. Jasja, eller Trollkarlen från Lublin som han ju kallas, känns ganska sjaskig. Han är gift, men har ändå diverse kärlekshistorier med den ena kvinnan sjabbigare än den andra, och Emilia – hon verkar inte så mycket vara en gåta som bara ännu en kvinna som vill bli försörjd av honom.... Och samtidigt som han uppvaktar henne så fortgår ju förhållandet med övriga kvinnor. Så romantiskt.....

Kort sagt kan väl sägas att ingenting i romanen är särskilt romantiskt eller särskilt magiskt upphöjt som en roman om en stor trollkarl borde vara. Det är bara sjaskigt och deprimerande. För att inte tala om hur det hela slutar när den store trollkarlens tur börjat ta slut.... Och allt tack vara Emila, den bitchen...

Jag förmodar att slutet ska vara sedelärande, och vad det är tänker jag inte avslöja. Men vi kan säga så här; I didn´t see that coming!

Ingen av romanerna imponerade alltså stort på mig, men det är ändå lätt att välja en vinnare, och det blir naturligtvis Pearl Bucks "Kvinnopaviljongen" som kniper segern och gör att även 2014 blev kvinnornas år: 3-1 till kvinnorn, liksom 2013. 

Ställningen hittills år således hela 6-2 till kvinnorna. 

Det ska bli spännande att se om 2015 kan ändra på ställningen till männens fördel. Nu är det dessutom endast 5 kvinnliga nobelpristagare kvar, förutsett att det inte blir ytterligare en nu 2015. 

// Sofia

1000 inlägg yao!

Har ni sett, vi har ett jubileum att fira. För tre inlägg sedan, fyra med det här, nådde vår lilla blogg 1000 inlägg. Vår lilla blogg börjar bli stor, känns det inte fint så säg?
Hur tycker ni att vi ska fira bedriften? Kanske slå ihop med med, 5-års dagen & vår 10-års dag och ställa till kaos i någon lämplig storstad som börjar på 'S' och slutar på 'tockholm'?
Eller ska vi vara riktigt nostalgiska och stänga in oss i en lägenhet på volontär, spela RISK och bli dret-fulla? Eller matchande tatueringar? Jag har en gaddnings idé jag obsessat över i några år och det bästa vore om flera stycken var med på upptåget.

Tyvärr fanns det inga roliga citat eller sånger kopplade till siffran tusen, och jag måste upp & gå på sexualupplysnings-utbildning om några timmar, så jag ids inte utforska saken djupare.
Så här kommer:

1. Tusen & en natt - Charlotte Nilsson.
För att jag är lat och som en vän ständigt påminner mig om, det är ändå tid för Das omoralisk Schlagerfestival.

2. Tusen bitar - Torsten Flinck & Christer Sjögren. För att det fanns på Youtube!? Och för att det är så bisarrt att en måste se det med egna ögon. Jag menar, kolla in Torstens blick. Går det att bli annat än upphetsad av hur han nö-glor in i ens själ?

3. 1000 miles - Vanessa Carlton. Förutsägbart nog, Dels för att den kan ge inspiration till vår nästa träff men även som övning till ett stort projekt jag arbetat med i några månader .Övning ger ju färdighet så när jag väl släpper projektet på bloggen kanske det till och med fungerar som det ska.

Det där som nästan kväver dig

Sedan i lördags har jag överlevt på 3,5 timmars sömn per natt. Och inatt, när jag äntligen trodde jag skulle få sova i hela sex timmar vaknar jag av mardrömmar var 40^:e minut. Ungefär som vanligt för en människa som får mardrömmar om hen sover längre än fem timmar per natt. Insomnia är inte roligt och jag känner mig som en zombie. Det är med den hjärnaktiviteten jag ska försöka skriva något smart om Chimamanda Ngozi Adichies Novellsamling Det där som nästan kväver dig. Däremot har jag fått väldigt mycket läst den senaste tiden...

Dock varken En halv gul sol eller lila hibiskus som till och med var mitt månadstema för en herrans massa månader sedan. Visste ni förresten att En halv Gul sol blivit filmatiserad? Jag har inte sett den men den har fått bra kritik. Kanske något för er att se på er bokmiddag?

Som förberedelse för recensionen läste jag vad andra tyckt om novellsamlingen och fastnade för SVD:s ord; Novellsamlingar är lätta att läsa men svåra att recensera. För hur ska en bedöma en samling av berättelser? Var för sig eller som helhet, trots att samma samling kan innehålla ett spektrum av berättelser, från högt till lågt, från fantasy till Sci-fi?

Tack och lov slipper en det sista problemet med Det som nästan kväver dig. Alla tolv noveller utspelar sig antagligen i Amerika eller Afrika och huvudrollerna innehas nästan alltid av Afrikanska kvinnor. Dock av olika klass och bakgrund, men ändå kämpar de med i stort sett samma problematik. Problem med att passa in i sin omgivning, problem med män, folk som ljuger för dem och anser sig ha tolkningsföreträde och rätt att stjäla deras identitet. Det är berättelser om kvinnor som sett för mycket, varit med om för mycket, kvinnor som har svårt att lita på och släppa folk inpå livet. Så som jag misstänker att många människor resonerar när de bor i krigsdrabbade länder eller oroliga länder. Det kanske inte är meningen men känslan av disonans och olust blir i mina ögon den röda tråden som håller berättelserna samman.

Ska en se till samlingen som helhet är den spretig och av varierande kvalitet, som det brukar vara med novellsamlingar. En av anledningarna i det här fallet kan vara att berättelserna inte är skrivna för samlingen utan för olika tidskrifter under ca tio år.

Ett ord jag tänker på, några dagar efter utläsning av de tolv novellerna, är exakthet. Två andra är integritet och stolthet, men även en distanserade hållning från författarens sida. Även om de flesta karaktärer är författade med ett flertal dimensioner känns det ändå som författaren avsiktligt håller läsaren på avstånd. Kanske just för att novellerna, som sagt är skrivna under flera år och Chimamanda själv har utvecklats som författare?

Som brukligt är bleknar många noveller med tiden men två som håller sig kvar i minnet är titelnovellen, Det där som nästan kväver dig, som handlar om en ung kvinna som flyttar från Afrika till sin farbror i Maine i Amerika. Farbrodern visar sig vara ett svin som tar sig friheter med henne för att han ändå försett henne med mat och husrum. Hon flyr dock därifrån och tar jobb på ett café där hon träffar vad som skulle kunna vara den perfekte mannen. Problemet är dock att berättelsen är ur hennes perspektiv och hon är inte nådig mot honom. När han intresserar sig för hennes kultur känner hon att han exotifierar den och tar kulturen ifrån henne. Han samlar på främmande kulturer och upplevelser, är han intresserad av henne som person eller henne som exotisk varelse? Utför han kulturellt bemäktigande? Eller är han faktiskt en vettig kille? Det får läsaren aldrig veta.

Den andra novellen som sitter starkt i minnet är Amerikanska ambassaden, som utspelar sig i kön utanför den amerikanska ambassaden en solig dag. Huvudpersonen är en kvinna vars make arbetat som journalist och kritiserat regimen. Maken hann som tur var fly landet och meningen var att familjen skulle komma efter. Detta hanns dock inte med innan militären sparkade in dörren och i frustration över att inte få veta var mannen var sköt deras fem år gamla son.

Mycket av berättelsen utspelar sig i kvinnans huvud, bilder av den döde pojken blandas med hat för maken som aldrig hade en tanke på konsekvenserna av sitt agerande utan ville se sig som en frihetskämpe.

När boken är utläst dröjer sig novellen kvar i minnet, tanken på hur lättvindigt militären avrättade en femårig pojke, inför hans mor, för att tvinga henne att berätta var hennes make befann sig. Händelseförloppet är ofattbart och anledningen till att kvinnan, efter en hel dags köande i solgasset, när hon äntligen kommit fram till asylhandläggaren, reser sig och går därifrån. Förmodligen hade hon fått asyl i Amerika om hon hade talat om det men i hennes tankevärld hade det varit att göra förtjänst på sonens död.

Som sagt var består samlingen av både starka och svaga noveller och jag skulle rekommendera att läsa dem separat då de starka novellerna orättvist nog måste bära de svaga. De flesta av novellerna ligger ute hos sina respektive tidningar & Wikipedia länkar till alla publikationer, baka att söka på That thing around your neck.

                                          

Casino Royale av Ian Fleming

Jaaaa, vad ska man säga? Jag vet att Bondfilmerna kanske ibland har fått kritik för att vara lite ehh, mansgrisiga – men det är då inget mot vad denna roman är. Herreugud säger jag, HERRE GUD! Är det såhär Bond är på riktigt känns han mer som superskurk än superhjälte.

Men för att börja från början.... För den som inte vet det så handlar ”Casino Royale” om hur allas vår Bond ska vinna i kortspel för att få skurken ”Le Chiffre” bankrupt för att sedan kunna störtas. I filmen har jag för mig att det är poker man spelar (?), men ska jag vara helt ärlig kommer jag mest ihåg de nakna toryrscenerna med Craig som Bond, he he. I boken är det i alla fall inte poker, utan baccarat.

Hur som helst ska Bond samarbeta med en kvinnlig radioexpert och när han får höra att det är en kvinna han ska samarbeta med blir han inte alls glad;

-          ”Vad i helvete menar de med att skicka mig ett fruntimmer på halsen? Utbrast han bittert. Inbillar de sig att det här är nåt slags jävla söndagsutflykt?”........Han suckade. Fruntimmer ägde sitt existensberättigande som förströelse på lediga stunder. Men i tjänsten var de bara i vägen och trasslade till begreppen med sex och sårade känslor och allt det övriga emotionella bagaget de hade i släptåg. Man måste ständigt vara på sin vakt mot dem och samtidigt ta sig an dem, tänka och handla för dem".

Charmigt, eller hur? Dessto roligare är det senare i romanen när Bond helt utan förvarning eller sunt förnuft får för sig att han ska fria till flickan som han känt i typ en kvart. Vem är det nu som beter sig som ett fån?

Det här blir sannolikt den första och sista Bond-roman jag läser, och läser jag en ytterligare skulle det mest vara för att se om övriga delar i serien har samma bedrövliga kvinnosyn. Jag hoppas inte det! Men jag skulle inte bli förvånad om så var fallet.

// Sofia