Suggestioner av Marie Darrieussecq

Jag kommer närmast att tänka på Elfriede Jelinek när jag läser ”Suggestioner” och ni som kommer ihåg mitt Nobelpristagar-tema för några år sedan när vi hade (o)turen att få läsa en av hennes romaner vet att det inte direkt kan sägas vara ett bra betyg. Och nej, jag gillade inte alls den här märkliga romanen. Korsa Jelinek med lite skruvad diskbänksrelation och jag skulle säga att det är en ganska bra beskrivning av romanen. Ytterligare en annan Nobelpristagar-favorit (sooooo not) som kan knytas till romanen är faktiskt den siste vi läste, Knut Hamsun, som med ett citat om slakt inleder romanen.

Jag borde ha förstått redan efter att sett detta att det här inte skulle bli en särskilt trevlig läsupplevelse. I alla fall så handlar denna debutroman om en kvinna som för fram en märklig historia – nämligen historien om hur hon blir förvandlad från människa till gris.

Man kan ju tycka att jag redan efter att ha läst huvuddragen för historien kanske skulle ha kommit fram till att detta möjligtvis var något jag skulle ha svårt för, men ha ha, nej, jag tyckte att det lät ganska lovande faktiskt. Den villfarelsen försvann dock tidigt, typ redan på sida 9, där vår huvudperson under en anställningsintervju blir tafsad på av chefen och i efterföljande delar av boken börjar jobba vid parfymdisken på en stor kedja kombinerat med lite prostitution. Därefter behandlas hon mer eller mindre illa av typ samtliga män hon möter och i takt med detta blir hon allt mindre människa och allt mer gris. Och man kan väl samtidigt konstatera att jag i takt med detta blir allt mindre intresserad av läsningen och allt mer intresserad av att slutet ska komma någon j-a gång. Dock tar jag mig till sist igenom boken, men kan bara konstatera att det här var något av det minst bra jag läste typ någonsin. Det återstår att se om den till och med lyckas kvalificera sig på botten-listan. Jag gissar på ja!

// Sofia

Bokmiddag: Papa Goriot

I början av februari blev det äntligen dags för årets första bokmiddag, ett tema som lästes så långt tillbaka som i maj 2012 – av vissa av oss i all fall..... Anledningen till att bokmiddagen dröjde en sådär 4,5 år var nämligen (i alla fall delvis) att Stinas läsning av boken dröjt något. Ja, jag tror att den blev utläst så sent som i början av 2017?

I alla fall kan man konstatera att romanen inte var någon höjdare hos någon av oss och att vi enades om att det var något av de tristaste vi läst genom boktriangelns historia. Eftersom handlingen i romanen utspelar sig på ett, minst sagt, sunkigt pensionat med undermålig mat och undermåliga levnadsförhållanden bestämde vi oss för att bokmiddagen borde avnjutas på en av Visbys sunkigaste hak. Vi begav oss därför till Gråbos kvarterskorg :). Där beställde vi i fransk anda in varsitt glas rödvin (ja, det blev två var till slut...) som avnjöts tillsammans med husets vegetariska tacotallrik. Lite tidigt för vin kanske när klockan var en 14.30 (?) på eftermiddagen, men vi kände att det på något sätt passade boken ganska väl.

Vin....

....och tacotallrick - vår egen Goriot-tolkning :)

Sammantaget kan man säga att vi hade förväntat oss en större grad av sunkighet och att det hela var oväntat fräscht och trevligt, men synnerligen rena och välordnade toaletter. Ett sunkhak som visade sig vara mindre sunkhak än vad vi hade trott från början och som vi faktiskt skulle kunna tänka oss att besöka igen. När maten var avklarad begav vi oss hem till Stina där Kalle möte upp, för lite kylskåpsrensning a la Goriot. Bubbel som inte var så bubbligt längre eftersom det var öppnat på nyår som späddes ut med lite sodavatten. Mmmmmmm... eller inte. Egentligen skulle vi också haft lite kylskåpsrensning med diverse tråkiga matrester, men då vi var mätta efter tacotallriken blev det mest lite mer drickande :).

En glad trio :)

Författaren till boken känner vi dock mindre lust med att stifta bekantskap med igen än Gråbo kvarterskorg, så något mer än hans ”Papa Goriot” är det osannolikt att någon av oss skulle ge oss i kast med. Omdömet var ett enhälligt tummen ner!

Den bokmiddag som ligger längst bak i ordningen numera är för övrigt ett av mina gamla Nobelpristagar-teman från mars 2014, så man kan ju minst sagt säga att vi gjorde ett jättehopp när vi avklarade Goriot-middagen - från maj 2012 till mars 2014 liksom. Go us!

Temat från mars 2014 är dessutom ett vi pratat om att ha framöver, ett tema som vi alla tre skulle kunna he gemensamt dessutom! Mer om det i ett kommande inlägg :).

// Sofia

Darkside av Belinda Bauer.

Några dagar har gått och ytterligare en kriminalroman har blivit utläst. Den här gången Darkside, exmoor trilogi #2.  Av Belinda Bauer. Till min egen förvåning, efter besvikelserna med de senaste kriminalböcker jag läst, blev jag positivt överraskad av Blacklands, del ett i trilogin om området Exmoor, lokaliserat mellan Somerset och Devon i sydvästra England.
Del ett i trilogin följde 12-årige Steven som tillbringade sina dagar sökandes efter sin morbrors grav. Morbrodern hade fallit offer för och mördats av en pedofil 18 år tidigare.
Del två i trilogin utspelar sig sex år senare och går mycket bra att läsa fristående från den sin föregångare. Inte särskilt många av karaktärerna återkommer utan läsaren får följa nya människor inom samma geografiska ramar.
Darkside är även mer av en kriminalroman än Blacklands, som hamnade i thrillerfacket. Den här gången får vi följa Jonas Holly, en ung landsbygdspolis som är gift med Lucy en skräckfilmsfantast med MS. Allt eftersom börjar någon mörda gamla och sjuka människor i bygden. Allt ifrån en hemmaboende förlamad åldring till personer på ett äldreboende. Människor som kan tyckas vara en onödiga eller en börda för samhället.
Samtidigt som Jonas Holly ska försöka lösa morden, hålla sin fru från att ta livet av sig och tampas med alkoholiserade poliser från storstan uppdagas för läsaren Jonas egen historia, berättad i korta minnesfragment.

Det som drog mig till att läsa fler av Bauers böcker är de psykologiska elementen mer än morden ifråga. Visserligen var de inte top notch i del ett, men den unika premissen gjorde boken intressantare än den egentligen var. Tyvärr saknas de elementen i Darkside och ju längre berättelsen lider märks det att Bauer inte behärskar psykologiska thrillers och komplexa karaktärer så bra som utlovat.
Bauer hemfaller åt schabloner, de onda är inte bara översittare utan även alkoholiserade och patetiska. Den enda goda personen i boken verkar vara Lucy, som hur mycket författaren än försöker inte kan ta sig ur offerrollen.
För några månader sedan hade Cracked Podcast ett avsnitt om romantiska komedier och hur kvinnorna i romantiska komedier, de kvinnor en ska heja på, är tvungna att vara osjälviska, både i sinne och yrkesliv. En intressant diskussion som gjorde sig påmind i porträttet av Lucy. Inte bara ska hon till viss del föreställa den stöttande och intelligenta polishustrun, hon ska även vara offer för en sjukdom och innan dess arbetade hon som förskollärare.Hur mycket författaren än försöker blir läsaren skriven på näsan att Lucy är god, Lucy är någon vi ska heja på. Som jag skrivit tidigare är Darkside mer en traditionell kriminalroman, så kanske det är för mycket begärt att önska ett komplexare persongalleri?
Till och med bokens huvudperson bleknar ju längre boken lider, vilket är lite lustigt i och med att han barndomstrauma kommer mer och mer i dager ju längre berättelsen lider.

Eftersom boken är förhållandevis ny ska jag inte avslöja slutet, men för att citera min goodreads recension;

Började lovande och välskrivet men slutade på ett så skrattretande sätt att min iver för att läsa del tre i trilogin försvann helt. Vilket är synd då del ett i trilogin var klart läsvärd. Förutom att inte leva upp till förväntningarna, var slutet ologiskt och lämnade lösa trådar.

Triffiderna av John Wyndham

Det här är en riktig klassiker till dystopi, skriven 1951, som handlar om en värld där större delen av befolkningen har blivit blind. En dag vaknar nämligen världens befolkning upp, efter att ha iakttagit märkliga fenomen på himlen, och kan inte se. De enda som har klarat sig är de som av olika anledningar missat hela himlafenomenet – liksom vår huvudperson som legat på sjukhus med förbundna ögon efter att ha blivit attackerad av en triffid.

Om ni inte vet vad en triffid är kan jag tala om att de är en köttätande växt (resultatet av rysk militär-forskning?) som dödar med hjälp av sina långa växtrankor som blixtsnabbt snärtar till sitt offer. Som om de inte vore dödliga nog genom detta kan de även gå och verkar på något mystiskt sätt kunna kommunicera med varandra. De kan dock lätt oskadliggöras genom att med jämna mellanrum beskäras och de är vanliga inslag som prydnadsväxter i folks trädgårdar liksom en populär växt att odla (säkert fastkedjade dock) för att framställa olja. Kort sagt – de finns lite överallt och ingenstans i människans vardag.

Så medan samhället kollapsar efter den plötsliga blindheten upptäcker triffiderna snart att de kan utnyttja detta till sin egen fördel och attackerar snabbt de nu ganska hjälplösa människorna.

Denna klassiker, med skulle jag vilja säga, ganska tydliga kioskdeckardrag – jag menar, växter som kan gå (!) - är ganska underhållande för stunden, men det märks att den är skriven 1951 och på många ställen känns den väldigt föråldrad. Speciellt i relationerna mellan människorna där kvinnoskildringarna tack och lov känns väldigt passé. De flesta framställs som ”typiskt” kvinnligt hysteriska och deras främsta syfte är att avla seende barn så att samhället inte ska dö ut (!). Det pratas till och med om att införa månggifte, att en man tar sig flera kvinnor, allt för samhällets bästa. Sen att det är ryssarna som är the big bads som framställt växterna känns också väldigt dåtida, men utifall rysk invasion på Gotland kan jag tänkas ta tillbaka just detta, he he.

För originalitet får den dock pluspoäng då jag gissar på att den var väldigt nyskapande när den kom ut på 1950-talet och i efterordet nämns den ha gett inspiration till  tv-serier som ”Docktor Who” och ”The Walking Dead”.

Dock blir jag inte direkt sugen på att ge mig i kast med något annat av Jon Wyndham utan föredrar någon klassiker som motstått tidens tand lite bättre. Några förslag?

// Sofia