Det har blivit lite av ett tema med dystopier i december, och så också förra året... Madaddam är den tredje delen i
Margareth Atwoods dystopiska trilogi som jag läste på originalspråket engelska,
och antingen avslutar Atwood starkt där tredje delen i triologin är den bästa
eller också funkar inte översättningen av böckerna så bra som de borde. Jag är
benägen att luta åt det sistnämnda, då Atwood slänger sig med diverse ordlekar
och uppfinner nya ord och djur och jag är sugen på att läsa om de två första
delarna på originalspråket. Inte minst för att denna avslutande del utkom så
mycket senare än de andra två (som utkom 2003 resp 2009) att jag därför inte
alls har grepp om riktigt vad de två första handlade om. Det får dock bli ett
projekt att påbörja när bokhögen haft anständigheten att krympa något.
I alla fall så var det här en riktigt
positiv läsupplevelse, inte minst för att jag blev något besviken på de två
första delarna som inte helt igenom föll mig i smaken. Det här är helt enkelt
Atwood i riktig högform och som alltid den där absurda humorn som gör att ett
dystert ämne (miljöförstöring, krig etc) ändå går att läsa utan att bli helt
deprimerad.
Det är Toby, f.d green gardener och
biroll i övriga två delar, som berättar historien, lite som en slags krönika
över vad som hänt sedan världen ”gick under”. Hon berättar om gruppens
vardagsbestyr, hur de förhåller sig till de framodlade människoliknade Krakarna
och det jobbiga förhållandet med Zeb, som hon älskar men vars känslor hon inte
är lika säker på. Sist men inte minst är det alla faror som lurar, inte minst
rövarbandet med Painballers som hotar att förstöra lägret och dess innevånare.
Atwood har byggt upp sin värld så
detaljrikt och realistiskt att det är svårt att inte tro på den, och hon har
själv sagt att allt det som förekommer i boken är sådant som forskningen kan,
eller snart kommer att kunna göra. Och jag gillar hennes cynism och hur hon har
en känsla för samhället vi lever i. Ta
bandet med Painballers till exempel. En s.k painballer är en före detta fånge,
av grövsta sorten, som blivit benådad i utbyte mot att han för andras underhållning
ställer upp i en slags nutida arena, där hans slåss mot andra fångar för sin
överlevnad. Vinnaren får status och berömmelse men blir så gott som alltid ännu
mer skadad än han redan var innan.
Främst måste jag sägta att jag gillar
de roliga delarna där stackars Toby interagrerar med Krakarna, the Crakers, – människoliknade varelser som Crake utvecklade
som ersättare för människorna efter att han utplånat dem....
Krakarna tar allt bokstavligt, älskar
att ställa frågor och har sina ritualer för hur allting ska gå till (lite som
den lille terroristen här hemma...). Kvällsritualen består av samtal kring
deras skapare Krake, kring vilken de tror att berättaren får direktkontakt med
Krake genom att sätta på sig en basebollkeps, äta en fisk som Krakarna hämtat
som gåva och sedan magiskt komma i kontakt med Krake.
Ett samtal med dem kan se ut lite så
här, och då hoppar jag in mitt i konverastionen då Krakarna haft mycket frågor
om lite allt möjligt:
“Snow is water that is frozen into little pieces
called snowflakes. Frozen is when water becomes hard like rock.
No, snowflakes have nothing to do with Snowman-the-Jimmy.
I don´t know why part of his name is almost the same as snowflake.
I am doing this thing with my hands on my forehead
because I have a headache. A headache is when there is a pain in your head………”
Krakarna har med andra ord inga begrepp
om ordet ironi, att ord kan betyda olika saker eller att det finns sådant som
svärord.
När någon i gruppen utbrister ”O fuck”
blir de mycket intresserade och undrar vem denne Fuck är (de tilltalar alltid
Toby med, O toby”), och stackars Toby som inte orkar med en lång utläggning med
diverse följdfrågor säger desperat att Fuck inte är någon man kan se, att han
är en vän till Krake och att man kan ropa på honom för att få hjälp. Något
Krakarna tar fasta på och resten av historien ser som sin vän när ett problem uppstår. De kräver också att
få höra berättelsen om Fuck, vilket Toby motvilligt går med på.
Sen har vi Zeb, mannen Toby är kär i,
som har egenheten att i krissituationer inte kunna avhålla sig från att sjunga
oanständiga sånger, av karaktären;
I love to go a-wandering, along the bum of sluts,
And as I go I love to sing, although they drive me
nuts.
Fuckeree,
fuckera, fuckeree, fucker ah ah hah hah
hah….
Jag har på intet sätt kunnat fånga
charmen med denna avslutande del i troligin, men läs den. Efter att första ha
läst de två övriga delarna! Gärna på originalspråket.
// Sofia
