Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg. Det är en känsla så hel och så egoistisk att jag nästan blygs över den, fastän sorgen alltid tyckts mig vördnadsvärd. Den hade jag inte upplevt förr, men väl leda och saknad och, om än mera sällan, samvetskval. Idag är det något som sveper sig om mig som en vävnad av silke, ljuvt och eggande, och det skiljer mig från de andra.
Så här börjar Francoise Sagan sin underbara roman som utgavs när hon var endast 19 år gammal(har hört någonstans att hon var endast 17 när hon skrev den)! Boken är relativt kort, endast 120-130 sidor någonting, med ett mycket enkelt och avskalat språk. Språket är för övrigt en njutning att läsa, med en inledning som är en av de bästa jag någonsin läst. Redan här har hon fångat sin läsare och redan här dras man in i den unga Ceciles dekadenta leverne. Hon och hennes far har båda en avslappnad attityd till runtstrulande och fadern drar utan samvetskval in den ena kvinnan efter den andra i deras liv. Det är ett lojt, behagligt och mer än lite omoraliskt liv de lever den här sommaren, tillsammans med faderns senaste kvinna. Men allt detta förändras när Anne kommer in i bilden och det blir tal om giftermål. Cecile, som i början verkar välkomna Anne som en saknad modersgestalt börjar snart befara att deras lojt tillbakalutande liv hotar att upphöra. Precis som den svenska boktiteln antyder (Ett moln på min himmel) känner Cecile hur Annes närvaro allt mer utgör ett hot.
Det här är verkligen en bok att låta sig förföras och tjusas av. En roman där språket flyter lätt och ledigt med förtrollande vackra formuleringar och och en hjältinna som vet hur livet ska levas.
