Skrattets rike

Äntligen var första boken för månadens tema utläst (Hur går det med Månadsboken Stina? Lånar den gärna när du är klar med den!). Jag har läst den tidigare, men det var ett bra tag sedan och jag hade knappt något minne av den mer än att jag tyckte väldigt mycket om den första gången jag läste den. Och den lever mer än väl upp till förväntningarna, i alla fall fram till det något för abrupta och urflippade slutet där jag inte helt tycker att författaren lyckades förankra det märkliga på samma sätt som i resten av boken. Annars är det just som gör att jag tycker om boken så mycket, att författaren mitt i allt det vardagliga och triviala smyger in det märkliga men på ett så lågmält sätt att man accepterar det utan att tycka att det är särskilt konstigt.

Boken handlar alltså om Thomas, som tar ledigt från sitt jobb för att skriva en biografi över sin stora idol, den avlidne författaren Marshall France. När han så anländer till Galen, staden där France levat, möter han något helt annat än den sömniga småstad han väntat sig. Allt eftersom trappas märkligheterna i boken upp men på ett så normalt sätt att man knappt höjer på ögonbrynen (utom i slutet där i alla fall jag tycker att han kunde ha hållt fast vid sin förmåga att få det märkliga att kännas normalt lite mer). Märkligheterna i boken börjar egentligen så tidigt som i bokens andra kapitlet, när han träffar den mystiska Saxony som är ett lika stort fan av France som han.

En intressant sak i boken är att huvudpersonen Thomas, fast han nästan framställs som sympatisk (det är ju han som är berättaren) i boken beter sig, ja helt enkelt elakt åt. Jag ska inte spoila, men tycker det är konstigt att det är något jag helt glömt bort sedan jag läste boken sist.

Ändå, trots det invändningar jag har mot boken, är det en bok som verkligen griper tag och jag blir också nyfiken på att kolla in vad författaren mer har skrivit för böcker. Och trots all skit jag skrivit om bokens slut måste jag ändå säga att jag gillade slutklämmen......

Dam i nöd?

Del tjugoett
Just som Jonas i sitt stilla sinne tänker dessa dystra tankar börjar liket stöna på ett ganska oroväckande sätt. Jonas hoppar högt vid de obehagliga gurglandena. Sånt gör väl inte lik, eller?…….Nej, det gör de sannerligen inte. Det är inte ett lik som ligger vid hans fötter längre, det är verkligen en kvinna i nöd. Såvida det nu inte är en misslyckad transvestit, hon (han?) är då ful så det räcker för att vara det. Vid tanken ljusnar Jonas sinnelag något, äntligen kanske han har funnit en normal människa till sist. Transvestiter, hur fula de nu än må vara, kan han i alla fall förstå, kan han i alla fall föra en normal konversation med.

– Hur är läget kompis, hojtar Jonas överdrivet positivt, och det ska erkännas, en smula….. maniskt och lägger handen i en beskyddande gest på individens axel. Jonas verkar vara på väg in i en ny fas. Den överdrivet aktiva och synnerligen maniska. Jonas riktigt kan känna hur hans nerver börjar överaktivera sig.

– Jag är inte din kompis ditt satans äckel och bort med dina klabbiga tassar!
Nej, det är en kvinna. Bortom all tvekan är den en kvinna. En otacksam och grälsjuk kvinna dessutom. Jonas nerver lägger ner verksamheten och Jonas ljusnande sinnelag mörknar snabbare än kvickt.

– Hörrudu, säger Jonas retligt. Jag vet inte om du kommer ihåg vad som har hänt här, men jag tycker att du ska vara glad att du är här med mig och inte någon annanstans. När jag hittade dig låg du bunden i en jävla, stinkande fontän, medan två idioter med pistoler omringade dig och hotade dig till livet. Men jag räddade dig med fara för mitt eget liv, så jag tycker att lite tacksamhet skulle vara på sin plats.

Det där sista la han till för effektens skull. Inte för att han behöver framställa sig i bättre dager, men han känner på sig att det är bäst att breda på lite, för lättimponerad verkar dumbruden inte vara.
– Och hur gjorde du det om jag får fråga?, säger kvinnan och höjer ironiskt på ena ögonbrynet. Du verkar inte riktigt vara typen som får tuffingar med pistoler att lägga benen på ryggen och dra. Eller räckte det med att skrika bu för att få dem att springa sin väg? Snygg krigsmålning förresten.

Jonas känner hur han rodnar under sminket. Både av vrede och sårad fåfänga. Hon skulle se honom när han haft tid på sig…. och en spegel, då skulle hon inte haft något att klaga på.
– Jag tycker att du ska ta en titt på dig själv innan du säger något, säger Jonas surt…. Din hagga, lägger han till efter en stunds ihärdigt funderande.
– Jag ser fan så mycket bättre ut en du, fräser bruden ilsket.
Men Jonas ser självbelåtet hur ena handen i en gest av fåfänga stryker över det knallgröna håret.
– Visst, säger Jonas, den gröna färgen gör sig verkligen mot din hy.
– Precis som dina ickeexisterande muskler gör sig mot din tomma hjärna.

Vadan detta. På denna djupa förolämpning kan Jonas inte ens finna något värdigt svar. Eller vänta nu, det kanske han kan.
- Dåså, Jonas häver sig upp på fötter. Då kanske det är bäst att vi skiljs åt här. Försök komma loss om du kan.
Det sista känns så bra att säga att han nästan känner lust att upprepa sig, men vid närmare eftertanke kommer han fram till att det skulle vara lite töntstämpel över det hela, och någon sådan är han då inte. Med överdrivet små steg trippar Jonas bort i väntan på högljudda vädjanden och sötsliskiga ursäkter.

Stina

Och så var det dags för....