Middagshöjd, den höjd över horisonten som solen har när den passerar meridianen i övre kulmination.

Ännu en liten snabbrecension kommer här:

 

"Middagshöjd" av Elisabeth Bowen är tyvärr en ganska småtrist historia, publicerad 1948. 

Huvudpersonen är Stella Rodney och handlingen kretsar kring hennes förhållande med Robert Kelway. Storyn utspelar sig under åren som följer på blitzen i London. Man kan egentligen säga att det är ett triangeldrama, då Harrison tränger sig in i hennes liv, vägrar försvinna och kommer med elaka antydningar och får hela hennes förhållande att svaja. 

Jag måste medge att det hela är skickligt uppbyggt, men det känns helt enkelt aningen mossigt och jag bryr mig inte vidare om den stackars Stellas hopplösa situation. Dock måste jag medge att jag verkligen srör mig på Harrison.

// Sofia

Girigheten är roten till allt ont

I april månad i år var det dags för att frossa i litteratur med girighet som tema, jag talar självklart om Stinas "Dödssynds-tema".

Månadens bok var "Kärleken i Julia Anderssons liv" av Åsa Moberg, och den visade sig vara klart läsvärd. Det är Åsa Mobergs författardebut, en självbiografisk roman skriven redan 1973-74 och utgiven utan ändringar, dock med vissa strykningar.

Huvudpersonen i boken är Julia som studerar textil på Konstfack och snabbt etablerar sig som framåtskridande textilkonstnär, och man märker under romanens gång hur hon börjar ifrågasätta och bli både feministiskt och politiskt medveten. Hon lever inte alls enligt 70-talsmodell, utan inleder ett långt förhållande med den äldre Rune, ett förhållande baserat på trohet och ärlighet. Men så träffar Julia den betydligt buffligare Hubert Meyer som hon blir handlöst förälskad i. Men då hon vill vara trogen Rune tvekar hon att ta det längre än till middagar och samtal och i flera år lyckas hon undvika honom, tills hon en dag inte kan stå emot längre…

Att romanen är självbiografisk är ju ingen hemlighet och huvudpersonen Julia är egentligen en förklädd Åsa Moberg medan kärleksintresset Hubert Meyer är Harry Schein, Svenska Filminstitutets grundare och förste VD.  

Det som gör romanen så lyckad är att den fullkomlig osar 70-tal, men utan att bli krystat eller för mycket och det märks att det här är en roman som skrevs just på 70-talet och som sedan blivit liggande fram till idag. Det märks i allt från själva miljön till beskrivningar av personer och sådant som bara flimrar förbi i boken. Ett exempel är att livskamraten Rune, som beskrivs som så förstående och liberal på ett helt självklart vis varken diskar eller lagar mat, utan det förväntas den heltidsjobbande Julia sköta. Där har vi i alla fall kommit en bit på vägen, för så här mansgrisigt kan killar i dag inte bete sig utan att man höjer på ögonbrynen åt det.

Tyvärr är det väl också vissa delar som blivit ännu värre idag, som utseendefixeringen som beskrivs i boken - då var det i alla fall ingen som pumpade in silikon i brösten på samma sätt som idag och utan att tänka på det botoxade sig lite här och var.

Jag gillade boken i alla fall, och jag tycker att Moberg har ett väldigt bra flyt i berättandet och en skrivstil jag gillar. Det som bitvis gör det svårt att hänga med i läsningen är dock att berättelsen inte flyter på linjärt, utan att Moberg har brutit upp berättandet så att det ibland handlar om tid innan affären med Meyer och ibland efter. Då deras affär knappast kan sägas pågå särskilt länge blir et svårt att veta ibland när det är som handlingen utspelar sig. Men då det är en så bra roman kan jag ha överseende med det.

"Det finns så många toppar man blir aldrig, aldrig nöjd" av Anna Ehn är månadens andra bok. Romanen handlar om den träningsintresserade Sara som åker på konformationsläger tillsammans med bästisen Madde. Där träffar hon den populära självsäkra teatertjejen Lina som är precis så självsäker och tuff som själv skulle vilja vara. De börjar umgås men vänskapen med Lina har sitt pris. Lina föraktar allt som har med sport att göra och Sara måste smyga med sin träning som hon inte är beredd att ge upp, för att bli accepterad.

 

Romanen är välskriven, och just skildringarna av det sociala spelet i en grupp ungdomar med allt vad det innebär är väldigt väl skildrat, liksom ungdomarnas språk som känns kusligt pricksäkert. Ehn lyckas verkligen med konststycket att på ett välbalanserat sätt visa hur svårt det kan vara att vara ung och osäker och kämpa för att passa in. På samma pricksäkra sätt visar hon upp spelet bakom kulisserna som pågår när inga vuxna ser; utfrysningen, det sociala grupptrycket och hur viktigt det är att inte sticka ut för mycket.

Ändå kan jag känna att jag saknar det där lilla extra som en riktigt bra ungdomsroman har, det där som man inte kan sätta fingret på men som man vet finns där efter att ha läst något riktigt, riktigt bra. Den känslan vill tyvärr inte infinna sig när boken är utläst, hur välskriven och väl berättad den än är.

// Sofia

Den skakande kvinnan eller Historian om mina nerver av Siri Hustved

De här boken köpte min snälla svärmor till mig under vårt senaste Ullared-besök. Tack snälla Annie!

Det här är ingen roman, utan historien om den märkliga, krampliknande sjukdom som Siri Hustvedt lidit av sedan 2006. En sjukdom om plötsligt uppkom när hon höll ett tal och som sedan detta börjat uppkomma under fler och fler av hennes framträdanden. Boken handlar om hur hon försöker reda ut varför hon drabbas av dessa anfall, och vi får följa henne när hon förösker ta reda på om det är en psykisk åkomma eller en nervsjukdom. Under bokens gång samtalar hon med både psykologer och neurologer, och hon frågar sig till och med om det kan vara möjligt att hon är en hysterika (vilket hon skrivit om ibland annat ”Vad jag älskade”).

Det här är en väldigt facktermsmässig bok som behandlar så skilda ämnen som hysteri, hur minne och trauma hänger samman och både medicinhistoria och filosofi behandlas på ett lättöverskådligt sätt.

En ganska intressant historia att följa, men jag föredrar ändå alla gånger hennes romaner.

// Sofia

”En tid efter att han hade yttrat orden paus blev jag galen och hamnade på sjukhus”

Så dramatiskt börjar Siri Hustvedts roman ”Sommaren utan män”, och jag som lite samlar på romaner med minnesvärd inledning är mycket nöjd :-), för böcker som börjar så här lovande brukar också leva upp till förväntningarna.

"Sommaren utan män" handlar om Mia som tillbringar sommaren i sin gamla barndomsort sedan hennes make Boris meddelat henne att han efter deras 30 år tillsammans nu vill ha en paus. Hans ord förstör verkligen Mia, ja hon kraschar faktiskt och blir inlagd på psyket. Det är sedan hon kommit ut därifrån som hon beslutar att åka hem till sin familj för att jobba som lärare ett tag. Och ja, pausen är så klart en annan kvinna – men vad hon heter får vi aldrig veta utan hon är bara ”Pausen”.

Och sedan blir det verkligen en sommar utan män , för när hon inte spenderar tid med sin mor, en 87-åring och hennes 4 vänner,  tillsammans kallade ”De fem svanarna” undervisar hon några tonåriga tjejer i skrivande.

Levde romanen upp till förväntningarna då? Mja, välskriven och engagerande som den ju ändå var kommer den ändå inte upp i klass med hennes bästa romaner och den känns mer som en Hustvedtsk mellanbok att läsa och njuta av, men utan att den där särskilda förtrollningen infinner sig.

// Sofia

Ingen människa är en ö

”Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig”.

 

Det är alltså från dikten ovan, av John Donne, som titeln till Ernest Hemingways roman "Klockan klämtar för dig", kommer - en ärligt talat ganska tråkig bok som inte alls föll mig i smaken. Den handlar om en grupp gerillasoldater i spanska inbördeskriget. Huvudpersonen är universitetsläraren Robert Jordan som är gruppens bombexpert. Boken utspelar sig under 3 långa dygn där Robert träffar Maria som han blir kär i. Nej, det här går inte hem hos mig alls, urbota, urbota tråkigt.

Boken filmatiserades 1943 med Gary Cooper och Ingrid Bergman i huvudrollerna och nu har  jag inte sett den men skulle nog tro att jag haft roligare om jag gjort det än kämpat mig igenom Hemingways tråkiga roman.

// Sofia