Kvicksand av Anne Swärd

Kvicksand är något så ovanligt som en svensk dystopi, skriven av Anne Swärd vars prosa jag tidigare låtit mig förtrollas av. Det är dock inte i Sverige som dystopin utspelar sig utan i 2035 års Köpenhamn, som är smutsigt och nedgånget. Liksom i Lessings ”En överlevandes minnen” drar det även här omkring ungdomsgäng som inte kan kontrolleras av de vuxna – men i denna dystopi har de inte lika framträdande roll som i den förra. Liksom i så många dystopier är människorna vi får möta i den här människor som på olika sätt står utanför samhället.

Romanen består av 3 olika delar och i den första får vi möta Adam som försörjer sig genom att köra svarttaxi på nätterna. Det är Kresten som äger taxin, men även Adams bostad – och han är inte sen att utnyttja dessa två faktum och poängtera det för att få Adam att göra som han vill. Liksom nästa person, en flicka som gömmer sig i statsarkivets källare, har han en koppling till den mystiska René. Ytterligare en kvinna bor på ett hotell i staden – en kvinna som återvänt för att söka efter människor hon en gång kände.

Det jag gillar med berättelserna är att Anne Swärd, precis som i sina tidigare verk, i början bara låter oss ana vad som hänt personerna och att hela händelseförloppet utan brådska rullas fram utan att det blir för tillrättalagt. Och trots bokens dystra handling blir det nästan poetiskt beskrivet genom hennes återhållsamma prosa. Det är dessutom kul att en tidigare karaktär dyker upp i romanen.

// Sofia