I april
månad i år var det dags för att frossa i litteratur med girighet som tema, jag
talar självklart om Stinas "Dödssynds-tema".
Månadens bok
var "Kärleken i Julia Anderssons liv" av Åsa Moberg, och den visade
sig vara klart läsvärd. Det är Åsa Mobergs författardebut, en självbiografisk roman skriven redan
1973-74 och utgiven utan ändringar, dock med vissa strykningar.
Huvudpersonen i
boken är Julia som studerar textil på Konstfack och snabbt etablerar sig som
framåtskridande textilkonstnär, och man märker under romanens gång hur hon
börjar ifrågasätta och bli både feministiskt och politiskt medveten. Hon lever
inte alls enligt 70-talsmodell, utan inleder ett långt förhållande med den
äldre Rune, ett förhållande baserat på trohet och ärlighet. Men så träffar
Julia den betydligt buffligare Hubert Meyer som hon blir handlöst förälskad i.
Men då hon vill vara trogen Rune tvekar hon att ta det längre än till middagar
och samtal och i flera år lyckas hon undvika honom, tills hon en dag inte kan
stå emot längre…
Att romanen är
självbiografisk är ju ingen hemlighet och huvudpersonen Julia är egentligen en
förklädd Åsa Moberg medan kärleksintresset Hubert Meyer är Harry Schein,
Svenska Filminstitutets grundare och förste VD.
Det som gör
romanen så lyckad är att den fullkomlig osar 70-tal, men utan att bli krystat
eller för mycket och det märks att det här är en roman som skrevs just på
70-talet och som sedan blivit liggande fram till idag. Det märks i allt från
själva miljön till beskrivningar av personer och sådant som bara flimrar förbi
i boken. Ett exempel är att livskamraten Rune, som beskrivs som så förstående
och liberal på ett helt självklart vis varken diskar eller lagar mat, utan det
förväntas den heltidsjobbande Julia sköta. Där har vi i alla fall kommit en bit
på vägen, för så här mansgrisigt kan killar i dag inte bete sig utan att man
höjer på ögonbrynen åt det.
Tyvärr är det
väl också vissa delar som blivit ännu värre idag, som utseendefixeringen som
beskrivs i boken - då var det i alla fall ingen som pumpade in silikon i
brösten på samma sätt som idag och utan att tänka på det botoxade sig lite här
och var.
Jag gillade
boken i alla fall, och jag tycker att Moberg har ett väldigt bra flyt i
berättandet och en skrivstil jag gillar. Det som bitvis gör det svårt att hänga
med i läsningen är dock att berättelsen inte flyter på linjärt, utan att Moberg
har brutit upp berättandet så att det ibland handlar om tid innan affären med
Meyer och ibland efter. Då deras affär knappast kan sägas pågå särskilt länge
blir et svårt att veta ibland när det är som handlingen utspelar sig. Men då
det är en så bra roman kan jag ha överseende med det.
"Det finns så många toppar man blir aldrig, aldrig nöjd" av Anna Ehn är månadens andra
bok. Romanen handlar om den träningsintresserade Sara som åker på
konformationsläger tillsammans med bästisen Madde. Där träffar hon den populära självsäkra
teatertjejen Lina som är precis så självsäker och tuff som själv skulle vilja
vara. De börjar umgås men vänskapen med Lina har sitt pris. Lina föraktar allt
som har med sport att göra och Sara måste smyga med sin träning som hon inte är
beredd att ge upp, för att bli accepterad.
Romanen
är välskriven, och just skildringarna av det sociala spelet i en grupp ungdomar
med allt vad det innebär är väldigt väl skildrat, liksom ungdomarnas språk som
känns kusligt pricksäkert. Ehn lyckas verkligen med konststycket att på ett
välbalanserat sätt visa hur svårt det kan vara att vara ung och osäker och kämpa
för att passa in. På samma pricksäkra sätt visar hon upp spelet bakom
kulisserna som pågår när inga vuxna ser; utfrysningen, det sociala grupptrycket
och hur viktigt det är att inte sticka ut för mycket.
Ändå
kan jag känna att jag saknar det där lilla extra som en riktigt bra
ungdomsroman har, det där som man inte kan sätta fingret på men som man vet
finns där efter att ha läst något riktigt, riktigt bra. Den känslan vill tyvärr
inte infinna sig när boken är utläst, hur välskriven och väl berättad den än
är.
//
Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar