Bokmiddag i fantasyns förtecken

Jag och järngänget påväg från vår förortshåla till metropolen Visby och en dag i mantlarnas, fantasyns och nördighetens förtecken!

I början/mitten av novemmber hade det äntligen blivit dags för den efterlängtade Urban fantasy-middagen. Boken för denna månad var Nene Ormes "Udda verklighet".

Det var Stina och Johan som fixade middagen den här gången och jag visste inte ens vart vi var påväg, mer än att vi skulle vara ute och alltså varmt klädda. Eftersom fantasy var dagens tema hade vi självklart med oss våra mantlar. Vädret var riktigt fint med sol och skön temperatur, inte alls novemberväder. Det var dock skönt att ha med sig mantlarna för och kunna svepa dem om sig när man satt ute och åt matsäcken.


Och var var vi på väg då? Jo, Stina hade fått dene briljanta idén att hyra nyckel på museet så att vi kunde gå omkring hela dagen och checka in de olika ruinerna. Väldigt coolt måste jag säga att själva få gå omkring i ruinerna och kolla runt. En av dagens höjdpunkter var att gå omkring i Kruttornet, för där hade jag aldrig varit förut. En annan höjdare var St Görans ruinen, som Stina och jag gick förbi varje dag påväg till skolan vår första tid här, då när vi bodde ute i Snäck.



Som vanligt glömde vi fotografera matsäcken, men den bestod av följande; te, Stinas superba pannkakor med bacon/vegetarisk köttfärs, brie/mozzarrella-mackor och varsin koksoboll. Mycket smarrigt var det, och sen avslutades dagen med en fika på museéts fik. Eftersom vi då var rejält trötta efter att ha gått omkring i otaliga ruiner var vi inte så sällskapliga utan satt mest och osocialt glodde rakt fram utan att säga något.... Som tur var hade vi redan vid första fikastoppet, vid Kruttornet, passat på att diskutera boken, som vi båda var besvikna på. Jag störde mig mest på det hastigt hopkommna slutet, medan Stina inte var så värst imponerad av något med boken.



Och ja visst ja, för att göra det hela lite roligare försökte vi alla tre efterlikna någon karaktär ur boken. Stina, med nyckeln till alla ruiner, blev lotsen som ser till att vi kommer dit vi ska, jag blev en halvtaskig hamnskiftare och Johan, ja -ingen vet riktigt säkert vad för slags freakig varelse han är!

Välkommen till den här världen av Amanda Svensson

Amanda Svensson har även skrivt den hysteriskt roliga "Hey Dolly" som jag fullkomligt älskade och därför hade jag höga förhoppningar på hennes senaste roman.Tyvärr känns den i mitt tycke lite för mycket som en en blek kopia av den förra, och där Dolly träffade mitt i prick förmår de 3 huvudpersonerna i denna inte att göra detsamma. Liksom i Dollys värld är det en skildring av ungdomar och kärlek och om att inte riktig tycka sig räcka till - denna gång i triangeldrameform, med ordlekar, punchlines och citerande av både låttexter och böcker.

Underhållande för stunden, men tyvärr inte mer än så.

Dystopier i December

Vinnaren i Dystopi-tävlingen är korad, och det firar jag med att presentera december månads dystopiska tema. Eftersom det endast var en tävlande (!), Stina, så kan man väl säga att hon vann en jordskredsseger och föräras både första, andra och tredjepris. Mer om dessa pris i ett senare inlägg. Eftersom mitt tema bygger på att man ska ha fullgjort testet uppmanar jag Alex att snarast ta det och avlägga rapport.

Den här månaden ska ni nämligen läsa just den dystopi ni själva verkar mest lockade av att leva i. Både Stina och jag lyckade olyckligt nog sikta in oss på Atwoods "Tjänarinnans berättelse" (jag menar, vilken kvinna vill leva i denna mansdominerade världen)- men då den dystopi förutom den som Stina kom närmast var "Väggen" är det hennes val för december månad.

Jag hoppas även att ni orkar läsa:

Månandens bok: Kall feber av Jerker Virdborg
Eftersom jag är ett Virdborgfan sedan ganska många år tillbaka är det givet att en dystpi skriven av honom känns lockande att sätta tänderna i. Efter vad jag har hört ska han vara inspirerad av Karin Boyes "Kallocain".

Om man vill och orkar rekommenderas även denna: På stranden av Nevil Shute. Denna klassiker skildrar ett Australien i väntan på utplåning. Den utspelar sig på 1960-talet efter att tredje världskriget utplånat allt liv på norra halvklotet. Det radioaktiva stoftet sprids sakta med vindarna och ett halvår efter bokens början räknar invånarna med att bli sjuka och dö. Dystpiskt så det förslår, eller hur?!

Tyko Gabriel-variationer

Efter att ha läst och recenserat Oktobers månadsbok, Dr Glas, har det nu blivit dags att titta närmare på månadens övriga böcker - där två olika författare har inspirerats av Söderbergs klassiker.

Vi börjar med Bengt Ohlssons "Gregorius", där just den av Dr Glas mördade prästem har ordet. Ohlsson låter romanerna sammanfalla med varandra, men här är det prästen som är berättaren och inte doktorn.

I mina ögon känns romanen tyvärr meningslös och föga engagerande. Visst är det välskrivet, men endast en blek kopia och urvattnad kopia av originalet. Författaren hade dessutom tjänat på att liksom Söderberg berätta historien i mer komprimerad form.

Jag gillar dessutom Söderbergs vanvördiga doktor långt mer än vad jag tycker om Ohlssons deprimerande och ursäktande Gregorius. Det här är bara en ursäkt från en man till en annan, där skulden återigen läggs på just kvinnan. För om prästen inte var det monster han framställs som i Dr Glas är hans frus handlande helt utan rättfärdigande. På tal om det hade jag hellre sett det hela ur fruns synvinkel, för nu har alla fått komma till tals utom just hon. Är det inte typsikt? Men vad kan man förvänta sig en sådan kvinnoblomma ändå.....

Ännu en invändning är att det nästan blir för mycket om hur god Gregorius vill vara och vilken självkännedom han har. Glas kändes då långt mer ärlig, mänsklig och äkta.

Kerstin Ekman ger ett långt mer intressant perspektiv till Dr Glas i sin "Mordets praktik". Hon låter doktorn återigen berätta sin historia, men den här gången en doktor långt ifrån Söderbergs. Denna doktor har träffat Söderberg som hastogast och hjälpt honom med idén till intrigen i just "Dr Glas".

Ekman fångar tidsandan perfekt och ställer liksom Söderberg frågan om hur en människa kan komma att mörda en annan. Det är ett sjaskigt Stockholm som skildras och Ekman lyfter även frågan om kvinnligt och manligt och låter såväl styvdottern som hennes väninna att ta plats, ifrågasätta och till slut till och med iklä sig den typiskt manliga rollen som läkare och whiskeydrickare. Ganska skönt i mitt tycke med kvinnor som är långt ifrån de svaga kvinnoblommor som figurerade i Ohlssons roman.