Frankofili i kvadrat

Vi ses på Palace de la Sorbonne, av Justine Levy, är något av det franskaste jag någonsin läst. Nu var det några år sedan jag läste Papa Goriot, men vid närmare eftertanke är Justine Levys bok till och med franskare än den. Att den dessutom är utgiven på Sekwa förlag, som specialiserar sig på franskspråkig litteratur gör ju inte upplevelsen mindre fransk.
Historien utspelar sig under en dag på ett café där .... väntar på sin bohemiska mamma Alice. Mamman är sen som vanligt men när hon väl kommer ska de sitta och prata i timmar, de ska ha så trevligt och alla besökare ska se på dem med åtrå, som folk runt omkring Alice alltid gör. Bara mamman kommer någon gång. Under tiden Louise väntar låter hon tankarna vandra iväg till sin barndom, på allt bra men också allt dåligt som uppväxten med den instabila modern inneburit. På moderns älskarinna som nu sitter i fängelse i Kuala Lumpur och skräcken efter att finna modern livlös, ensam och naken efter en överdos.

Det är en okej bok, en bok som passar att läsa e solig dag vid poolen eller på ett café. Och visst lämnar den frågor, som hur en liten flicka, även i den slutna uppväxt Louise hade, kunde fara så illa utan att omvärlden räddade henne. Varför inte någon av pappans alla flickvänner eller barnflickor?
Jag började recensionen med att påstå att Justine Levys roman är bland det franskaste jag läst, på gott och ont. När jag läser den ser jag en novellfilm framför mig, producerad av SVT2 och stundtals filmad i skira färger, kanske med en skakig kamera, en episod ur ett liv. Ett liv där en 18-årig kvinna väser upp med en knarkande fotomodell till mamma och en, i omgångar, frånvarande kompositör till pappa. Två själviska livsnjutare, fast i sina egna världar och en dotter som inte vet annat än att anpassa sig, som inte vet annat än att vänta .
Men det är som sagt var okej, för det är vad stämningen kräver och det är just stämningen jag tar med mig. Stämningen och vetskapen att berättelsen inte skulle kunna utspela sig i någon annan stad än Paris.

Forna modellen Isabelle Doutreluigne, mamma till Justine Levy och verklighetens Alice.

Snabbrecension: Brott i dimma av Mary Mackie

Det här är en deckare i Rosen-serien – ”Romaner med spänning”. Bara detta borde ha fått mig att ana oråd mot bokens kvalutet, men inte då ;-). Det är en ganska osannolik historia om den ständiga singeln Helen som efter ett möte med sin syster finner sig bli tvungen att ta hand om sin nyfödda systerson när systern tragiskt dör i en bilolycka. Barnets pappa är död och då hon är inte den moderliga typen åker hon upp faderns släktingar för att få råd och hjälp. Naturligtvis finns där en snygg bror till den avlidna fadern som hon känner sig obekväm i närheten av..... Ja, förutom en ganska konstig intrig finns väl här inga större överraskningar. Som det ska vara med en bok av denna typen alltså! 

// Sofia

Ta mig tillbaka

I april ska vi ta oss tillbaka. Till 80-talet och till en tid som aldrig kommer igen. Till Jonas Bruns Skuggland som är månadens bok i april.

Vi får träffa Erik och Erik som lyssnar på Michael Jackson, bygger lego, åker snowracer och spelar dataspel. Från stunden de träffas är det de två, som om det är menat att vara så. De övriga klasskamraterna utgör bara skissartade bakgrundsfigurer. Oftast är de hos den andra Erik. I hans källarrum där tiden kunde stå stilla.

Så kommer Marcus till klassen och allt förändras. Två pojkar ska försvinna i natten och Erik ska aldrig glömma.

Det är en barndomsskildring som träffar rakt i solar plexus. Kanske det bästa ni kommer att läsa i år.

Månadens bok: Skuggland - Jonas Brun, 2012.

Darin bjuder på passande soundtrack till läsningen.

Stina