Tick tock

Diktarna påstår att man för ett ögonblick kan få tillbaka sitt forna jag om man återvänder till ett visst hus eller en viss trädgård där man varit som ung. Sådana pilgrimsfärder är ganska äventyrliga och kan lika väl medföra besvikelse som tillfredsställelse. Bestämda platser, samtida med olika år i ens liv, återfinner man säkrast inom sig själv.

Detta stycke från Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt inleder passande nog Jennifer Egans Huliganerna kommer på besök.

Ni vet den där känslan man kan få ibland. Ett vagt obehag. En känsla av förlust. Det är något som var där förut men som är borta nu. Det är inget så påtagligt att det går att sätta ord på. Det är en förändring som skett så gradvis att man nästan missat den. Det är inget man tänker på. Det är något som bara finns där, ett vilande virus. Men så plötsligt kastas man tillbaka. Det kan vara en doft, en lukt, en plats - så är man där igen som om ingen tid alls har förflutit. Tiotals år kan ha passerat men för några sekunder är man tillbaka. För några hisnande ögonblick har tiden imploderat. Det känns som igår och som en evighet sedan på en och samma gång.

Huliganerna kommer på besök är den känslan mellan två pärmar. Jag kan inte beskriva den bättre än så. Via nedslag i ett antal personers liv under olika tidsperioder får vi följa med på en resa där tiden är huvudperson. Vi rör oss från San Fransiscos punkscen på 1980-talet fram till något tiotal år in i framtiden. Det är ögonblicksbilder där huvudkaraktären i en berättelse kan dyka upp i periferin i nästa kapitel.  Den handlar om tid och vad den gör med oss. Om minnen och om det som var.

För vad var det egentligen som hände med den man var?

”Jag vet inte vad som hände med mig” sa han och skakade på huvudet. ”Jag vet faktiskt inte.” Bennie såg på honom, en medelålders man med yvigt silvervitt hår och tankfulla ögon. ”Du blev vuxen, Alex”, sa han, ”som alla vi andra.”

Jag kan inte komma på ett bättre sätt att avsluta den här recensionen, så jag lämnar er där.

Stina