Jag hade efter hypen med tv-serien "Girls" väldigt höga förväntningar på Dunhams roman, men får nog säga att den trots att den är läsvärd inte gjorde något större intryck på mig. Det är en roman jag VILL gilla mer än vad jag faktiskt gillar den. Bitvis berättar Dunham mycket underhållande om vad hon (inte) lärt av livet, men bitvis blir det tyvärr mer tråkigt, gnälligt och faktiskt inte särskilt intressant än underhållande. Med tanke på ämnet kanske det inte är så konstigt, men det känns som att det hade kunnat göras bättre och det känns som att vissa av de helt enkelt mindre roliga delarna i boken kanske till och med hade kunnat utlämnas. I vissa stycken känns hon mest som en sådan där jobbig estet som gick på Ljunkan (gymnaise i Linköping) än som någon jag skulle kunna lära mig något om livet av.
Kanske har man större behållning av boken om man har sett "Girls", vilket jag inte har, eller också kanske jag bara är fel typ av läsare. Jag är 33 år, är tvåbarnsmamma, festar sällan till det och ser en helkväll som en kväll framför tv:n med någon trevlig tv-serie och kanske ett glas vin eller två. Vi kanske helt enkelt inte har så mycket gemensamt Dunham och jag och kanske hade boken blivit en fullträff för en sådär 10 år sedan eller så....
// Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar