Tre personligheter, tre viljor och en ny bok varje månad. Som upplagt för ett triangeldrama i böckernas värld.
torsdag 12 maj 2016
Gud är här och hon är jävligt förbannad
Gudarna är Elin Cullheds debut och handlar om tonårstjejerna Bita, Lilly och Jane. Bara det att de inte är tjejer förstås utan Gudar. Men att vara Gud i Tierp är varken lätt eller kul. Ingenting är särskilt kul i Tierp.
Det är ingen positiv bild som målas upp i den här romanen om att vara ung tjej i dag. Det är taffsande lärare, övergrepp och vardagsmat att bli kallad hora. På det en vuxenvärld som ständigt sviker. Säkert stämmer en hel del av det här också, för mycket tyvärr, men här blir det nästan för mycket. Det är totalt mörker med bara några få ljusglimtar. Om det inte vore för humorn som genomsyrar romanen även när det är som svartast skulle det ha varit en ganska jobbig läsupplevelse.
Jag kan inte påstå att igenkänningen är total. Men så växte jag heller inte upp i Tierp som av beskrivningen att döma måste vara något av ett avgrundshål. Boken inleds på följande sätt:
Googla på Tierp och du får träffarna Tierpark Berlin, Tierpark Hellabrunn, Tierpark Goldau, Tierpark Hagenbeck, Tierpark Arena. Tierpark betyder ”djurpark” på tyska. Tierp är en jävla djurpark.
Och orten får sig sedan känga efter känga.
Jag bor i en förort till rymden. Ett skithål där kråkorna flyger upp och ner för att slippa se sin egen skit.
”Varför bor vi i Tierp?” Frågade jag rakt in i kramen.
”För att vi har föräldrar som vill förstöra våra liv.”
Turistbyrån i sagda ort måste bara älska den här boken hehe.
Det råa språket tilltalar mig inte till en början men jag ändrar mig under läsningens gång. Jag kan inte tänka mig den här ilskna romanen skriven på annat sätt. Det är en ungdomsbok som inte försöker vara till lags och som inte bjuder på några enkla svar eller lätta lösningar. När läste man senast en sådan?
På tonårstjejers vis är de impulsiva, vildsinta och ostoppbara ena stunden och vilsna och små nästa. Får mig att tänka på Joyce Carol Oates Foxfire, och det måste ju vara ett gott betyg. Fast nu var det väldigt länge sedan jag läste den så det är svårt att göra några närmare jämförelser. Kommer jag ihåg rätt så genomsyrades också den av samma ilska och desperata vilja att göra upp med den här ojämlika världen en gång för alla.
Känner också att det här skulle kunna bli en riktigt originell kommande bokmiddag. Jorden runt tjejer, är ni med? Jag tar med Cola och Ahlgrens bilar.
Stina
Etiketter:
debut,
månadens tema,
recension,
Stina,
svenska författare,
ungdomsbok
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar