Edith Södergran är utan tvekan en av Sveriges mest betydande poeter och anses vara en av huvudpersonerna inom den svenska moderna lyriken.
Jag har läst en del av hennes verk tidigare men aldrig riktigt tagit dem till mig. Av någon anledning har jag svårare att relatera till och ta till mig svensk lyrik och lyrik på svenska. Varför det är så vet jag inte. Någon som har en idé?
Den senaste tiden har jag dock gjort en ansträngning med Edith Södergran eftersom jag fullkomligt älskar ett av hennes citat. Eller rättare sagt, hennes inledning i Septemberlyran, som gavs ut 1918.
"Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är."
Är det inte vackert och tänkvärt? Tanken på att våga ta sitt utrymme, på att inte fördumma sig själv bara för att någon eller några ska acceptera en. Ett beteende jag tyvärr finner i mig själv. Som jag dock tänker skylla på den patriarkala kultur vi lever i. Samt den våg av anti-intellektualism som strömmat genom samhället de senaste åren.
Se bara på How I Met Your Mother och avsnitt 5.22, Robots VS Wrestlers där Ted vill gå på en kulturkväll och de andra på evenemanget robots VS Wrestlers, där gästerna på kulturkvällen framställs som underliga och snobbiga och Ted inser vilken idiot han är som intresserar sig för kultur. Vilket räknas som en seger då han i slutet av avsnittet följer med och ser robotar slåss mot brottare.
Eftersom vi ser händelserna ur gängets perspektiv är allt svårt att förstå sig på och som tittare är det meningen att vi ska stå på deras sida, utan att reflektera över varför det är så farligt och töntigt att vara påläst. Det var också där jag tappade intresset för den serien. (För att inte tala om Marshalls ständiga och accepterade slut-shaming).
Jag menar inte att vi inte ska kunna supa oss fulla och göra dumheter, eller att allt vi konsumerar måste ha en baktanke. Ibland är det skönt att slappna av och glo på något dumt på TV. En av mina favoritserier är It's always sunny in Philadelphia, är väl ett typexempel på idioti på TV.
Varför har normen blivit att vi, särskilt kvinnor ska fördumma oss själva? Varför är det så fel att visa att vi vet något? Å andra sidan sägs det ju att kunskap är farligt och vad är farligare än en befolkning (eller en kvinna) som tänker och analyserar? Eller en tjejkompis som efter ett tag kan mer eller lika mycket om serievärlden som du?
Hur ska vi annars kunna utvecklas och framför allt, stå ut med varandra? Så läge vi inte ser ner på folk, så länge vi inte stänger våra gränser. Så länge vi inkluderar de som vill medverka och påverka. Men det samma gäller väl det mesta i livet?
Bra skrivet, Alex! Håller fullständigt med dig. Att det ska vara så svårt att stå upp för sig själv! //Sofia
SvaraRadera