Tankar kring Nobelpriset i litteratur 2016.

För några dagar sedan vann Bob Dylan Nobelpriset i litteratur. vi tar det igen, för några dagar sedan vann den amerikanske sångaren och låtskrivaren Nobelpriset i Litteratur. Beskedet måste sjunka in, så vi tar det en tredje gång; Den amerikanske protestsångaren, låtskrivaren och ikonen Bob Dylan har tilldelats Nobelpriset i litteratur. Senast en amerikan tilldelades nobelpriset var 23 år sedan, när Toni Morrison fick äran. Även det ett beslut som fick måndag att höja på ögonbrynen. 

Något som kanske får konspirationsteoretiker att höja på ögonbrynen är att 2012 mottog både Toni Morrison och Bob Dylan Presidental Medal of Freedom. Det högsta pris en civilperson i kan motta i USA. En snabb googling ger inte några användbara resultat, men någonstans i cyber-rymden finns det säkert ett foto föreställande inte bara USA:s förste rasifierade president, utan även två nobelpristagare i litteratur.

Men jag förhalar, i hopp om något vettigt att skriva. Jag som brukar göra mina åsikter hörda bär det kommer till Kulturelitistiska priser. Men jag förhalar, famlar efter ord, efter åsikter, efter något vettigt att skriva. Jag tillhör inte kultur-Sverige, men liksom den delen av medievärlden har jag svårt att bestämma vad jag verkligen tycker om De adertons utnämning. 

Ett säkert val? Populistiskt? 

Ja, varför inte. Att tilldela en person främst känd som sångare kan på ytan verka kontroversiellt. Även om motiveringen innehöll krystade fraser, så som "öronens poesi" och vissa kulturpersoner hävdar att det är självklart att Dylan är värd priset för lyrik, då ordet lyrik härstammar från grekiskans text/poesi för lyra. Och visst ligger det något i den förklaringen, en grundtanke att priset skall vara till för det skrivna ordet, vilket mediet än gäller. 2015 var även det ett förundrans år då priset för fösta gången gick till fakta och inte fiktion. En utnämning som sägs höja reportagebokens status inom det litterära fältet. 

Så det kanske är så vi kan förklara årets nobelpris i litteratur, som ett pris till den muntliga i stort, ett bevis på att även låttexter kan vara poesi. Ger vi den förklaringen måste vi dock ställa ytterligare en fråga; klarar sig texten utan kontexten? I det här fallet, musiken som kontext. För Bob Dylan har inte fått nobelpriset i litteratur för sin muntliga tradition, han har fått det i egenskap av poet. en skrivande poet. Och det är här jag tycker att resonemanget faller. Om det inte redan gjort det. 

Jag är mycket förtjust i Bob Dylans musik, i hans texter och tanken på ett mer tillgängligt litteraturpris. Men är jag förtjust i Bob Dylan som nobelpristagare, även med tidigare nämnda förutsättningar och frågeställningar? Nej. För hur mycket jag än gillar tanken och atmosfären i många av texterna anser jag att de faller platt i det viktigaste avseendet. Texterna klarar sig inte på egen hand. De är utkast till poesi och det är allt de är tänkta att vara. De är inte heller strikt kopplade till den muntliga traditionen, på samma vis som spoken word eller Estrad poesi. Inte för att låttexter är ett lägre stående medium i min värld, inte sagt att låtskrivare förtjänar statushöjningen. utan för att verken inte är tillräckliga för sig själv. Att läsa Dylans texter ger inte samma upplevelse av ett väl bearbetat litterärt verk, så som läsning av den faktiske poeten Leonard Cohen. Trots detta är jag inte heller helt negativ till valet av pristagare, så fler texter krävs för att utforska ämnet. Dessutom måste jag stänga biblioteket om 15 min och inlägget är långt nog som det är.

Vad tycker ni om Bob Dylan som Nobelpristagare i litteratur?