2 mustiga släktkrönikor

I mars månad blev både "Kärlek i kolerans tid" av Gabriel Garcia Marquez och "Kapten Corellis mandolin" av Lous de Berniéres utlästa, varav den ena lyckades med konststycket att kamma hem hela noll poäng i betyg.

Vi börjar med den förstnämnda, en roman som är något av det gubbsjukaste jag läst i hela mitt liv. Och då har jag ända läst ett antal av Haruki Murakamis gubbsjuka romaner liksom vad som väl ändå måste sägas vara gubbsjukans roman no 1: "Lolita". Men trots detta är det bara att konstatera att Lolitas Humbert inte har en suck mot Florentino i detta avseende.

Florentino är alltså den manliga huvudpersonen, med vilken vårt hjältinna Fermina som mycket ung inleder ett förhållande som dock mest består av krystad brevväxling och knappt några möten på tu man hand. Efter att ha tackat ja till hans frieri har hon dock den goda smaken att inse sitt misstag och ge honom på korgen. Det här är dessutom det enda positiva med hela boken.

Efter att ha läst ut boken lovade jag faktiskt mig själv att aldrig någonsin mera läsa en roman som beskrivs som mustig, prunkande eller färgstark då dessa ord mest verkar vara omskrivningar för gubbsjukhet, perversitet och klyshighet. I alla fall om man heter Marquez får jag anta, då författaren lite väl mycket verkar gilla hur den 60-70-åriga Florentino knullar runt med sin 15-åriga släkting (!). Sick, sick, sick!

Dessutom måste jag bara klaga på det hemska, smetiga språket, där författern dessutom verkar gilla att uppehålla sig i ämnen som hur huvudpersonerna bajsar, om de är lösa i magen och andra osmakligheter.

"Kapten Corellis mandolin" däremot, även den en mustig roman, blir aldrig burlesk, fånig och äcklig till skillnad mot den förra romanen. Personerna känns dessutom äkta (vilket samtliga karaktärer i den förra romanen sannerligen aldrig gjorde), berättelsen berör (återigen, till skillnad från den förra) och det här känns verkligt och på riktigt.

Ändå är det kanske inte riktigt att säga att det är en enskild person som är huvudpersonen i denna roman - det är snarare kriget som har huvudrollen. Inte ett romantiskt krig, utan ett med grymheter, meningslöst dödande och goda människor som gör onda saker. Helt klart en av de bättre krigsskildringar jag läst, om och en av få.

Förutom kriget är det självklart kärleken mellan den italienske kapten Corelli och den grekiska Pelagia som är fokus.  Till större delen skildras även detta med äkthet, värme och känsla - men som alltid i denna typ av roman i slutändan kanske aningen svår att tro på. Jag kanske är cynisk, men när har kärlek i verkligheten varit så storslagen?