Sluta älta!

Ibland, som Stina har erfarenhet av, stöter en ihop med en bok som är så usel att vända blad kan likställas med att vada i sirap, i motvind. Ett litterärt verk vars själva existens sätter läsarens uthållighet på hårda prov.
Ni vet ju att min boksmak brukar luta åt det underliga, kultur-elitistiska hållet, men inte ens jag kunde med Maja Lundgrens pompösa praktverk Myggor & Tigrar. 
Faktum är att när jag för några dagar sedan skulle beskriva handlingen för en kompis kunde jag inte minnas något konkret alls. Jag som annars har koll på litteratur, särskilt när det är en bok jag spenderat fem dagar med. Inte bara för att förtalsskriften är svår att förklara, utan för att den för någon oinsatt är helt ointressant. Och då menar jag inte oinsatt i litteratur, utan oinsatt i Stockholms kulturvärld. För det är till dem som boken är menad. Som en känga, gissar jag. Men det är en känga av dålig kvalité, som sparkar in redan öppna dörrar. Annars förstår jag inte vad den är till för. Boken hattar fram och tillbaka mellan Stockholm och Neapel och Lundgren verkar försöka jämföra Stockholms kulturelit med Neapels camorra. En uppgift hon tar sig an med både bitterhet och illvilja, i sann offer-anda.
Att kulturvärlden är patriarkal är ingen nyhet. Men jag tror knappast Lundgrens paranoida uthängning av enskilda personers otrohet och privatliv kommer att förändra något. Måste säga att jag är imponerad över att ett så etablerat förlag som Månpocket ens gav ut den.
Tyvärr är detta den vettigaste recension jag kan lämna. Från början hade jag tänkt ge åbäket en vettig analys, påtala Lundgrens feghet osv. För hon är feg när hon illvilligt skildrar människorna hon möter i Neapel. Människor som knappt vet något om, som förmodligen aldrig kan få en chans att försvara sig. Exempelvis sömmerskan som Lundgren tror är lesbisk bara för att hon är sömmerska. Ett yrke hon enligt Lundgren valde bara för att få känna på kvinnors hud. Ett spekulation utan substans. Precis som antagandet Lundgren gjorde om en kvinna hon såg från sin balkong. Kvinnan som förmodligen tillhörde camorran såg så hård ut att hon förmodligen inte ens skulle blinka om hennes barn blev mördade, bara tillverka ett nytt.
Obehaglig läsning helt enkelt.