Någon som vet av Katherine Troy

Någon som vet av Katherine Troy är så mycket som månadens roman från Wahlströms år 1975. Jag fyndade den tillsammans med ytterligare 2 romaner med tveksam kvalitet under vår senaste roadtrip, och alla tre böckerna tillsammans såldes för det facila priset av fem kronor. Vilket kap! Eller ja, det hade kanske kunnat vara det om kvaliten varit något högre, för även med mysrysar-mått mått är det här en ganska bedrövlig historia.

Den handlar om Leoni, en 24-årig kvinna som lämnat hemmet för att försörja sig som skådespelerska. Liksom så många andra kvinnor i liknade medelmåttiga historier är hon föräldralös och uppfostrad av sin farbor har jag för mig. Jag hoppas dock att det är farbror i ordets vidare bemärkelse då han verkar ha haft planer på att gifta sig med henne… Uppdatering: Nej, det är inte hennes farbror, utan hennes farfar!!!! Yuck, och ännu mer yuck att ingen i romanen verkar finna detta faktum särskilt märkligt! Så vitt jag vet är detta inte heller lagligt, men men, var har väl någonsin realism kommit in i bilden när man skriver en bok som denna?

Leoni ska visst ha bra inredningssmak enligt författaren, men då hennes rum enligt vår hjältinna ser ut som en salladsskål, tomat, grönsallad och dressing (???) undrar jag i mitt stilla sinne vad som är snyggt med detta? Och vem säger egentligen så om sin inredningsstil?

Språket i boken är fruktansvärt dåligt och saknar ibland helt mening, man kan ju bara hoppas på att det till viss del har att göra med översättningen, om inte är det helt enkelt tragiskt. Det är faktiskt så dåligt språk att det bitvis blir ofrivilligt komiskt. Som när Leoni hör sin kusin Francie gråta i rummet intill och frågar sig själv om hon själv skulle välkomna om någon trängde sig på när hon kände sig olycklig. Svaret blir givetvis nej, men sen kommer hon fram till att Francine är annorlunda och säkert skulle välkomna någon att gråta ut hos. Logiskt resonemang när det är som mest ologiskt?

Dessutom är hotelsebrevet hon får skickat till sig ganska komiskt – ”Om ni värdesätter er karriär så lämna Heron House. Annars kommer en viskningskampanj att sättas igång mot er…..” Ohhh, I am shaking in my bones! Tyvärr är detta inte det roligaste, utan det faktum att det nederst på brevet står  ”Var god vänd” måste väl ändå ta priset. Tur att jag inte var kissnödig under läsningen, för i sådana fall hade jag skrattat så mycket att jag kissat på mig. Jag menar, seriously, vem skriver var god vänd på ett utpressningsbrev? Just det, ingen!

Språket är som sagt uppstyltat och när folk pratar med varandra känns det knappast talmässigt. Som ett exempel denna ordväxling mellan vår hjältinna och hennes kärleksintresse:

            Vår hjältinna: Jag måste få veta hela sanningen, Philip! (Om vem som dödade den perverse farfadern).

            Vår hjälte: Du kommer att bli djupt sårad.

-         Vår hjältinna: Det går över.

Ha ha, det är så dåligt att det nästan blir bra. Och då får man tänka på att det helt saknar grund för varför vår hjältinna skulle kunna bli djupt sårad.

Jag kan rekommendera den om ni vill få ett gott skratt!

 

//Sofia