måndag 18 augusti 2014

Saltstänkta deckare

Ann Rosman är de senaste årens mest givande deckarbekantskap. Jag började läsa hennes debutroman under några soldränkta semesterdagar på Skopelos 2012 och har därefter läst ytterligare tre böcker om kriminalkommissarie Karin Adler.

Jag hade inga högre förväntningar när jag påbörjade läsningen, brukar sällan ha det när jag läser deckare (särskilt inte när det gäller deckare upphittade i soprummet, och särskilt inte deckare upphittade i soprummet som ursprungligen medföljt en Allerstidning) men jag gillade det.

Handlingen utspelar sig i saltstänkt västkustmiljö, och i Rosmans deckare är relationerna människor emellan lika centrala som själva deckarintrigen. Det är både positivt och negativt, men i vissa av romanerna tycker jag att just relationerna får ta lite väl mycket plats. Läser jag en deckare så är det jag vill ha liksom. Samtidigt ska väl sägas att det var detta som fick mig att vilja läsa mer än debuten. Det var en typ av deckare som passade mig. Lite småputtrigt sådär. Nu är jag ingen ihärdig deckarläsare, men för mig kändes detta nytt och fräscht, som att hon kommit med något eget.

I debuten Fyrmästarens dotter hittas ett lik vid upprustningen av den gamla fyrmästarbostaden och Adler får hand om fallet. Kommer ihåg att jag fann intrigen lite väl osannolik, men det är ju en deckare trots allt, så det går att ha överseende med. Annars var det mer stämningen och mysfaktorn som fick mig på fall. Det kändes så där Morden i Midsomer-trevligt på något sätt.

I nästa roman Själakistan gör en skolklass en makaber upptäckt vid ett besök på Carlstens fästning. Vid Offerstenen hittar de liket av en kvinna, klädd i medeltidskläder och utan huvud. Det dröjer inte länge innan fler likdelar poppar upp i bygden och Adler får ett knivigt fall på halsen.

I Mercurium står två mordhistorier i två olika århundraden i fokus. Detta är den bok i serien jag haft svårast för, trots att den ena mordhistorien är väldigt intressant och fantasieggande med verklighetsbakgrund. Det handlar om Metta Fock som 1802 anklagas för mord på sin man och två barn. Hon nekar till anklagelserna men döms, att som enda kvinna nånsin, sitta inspärrad på Carlstens fästning tills hon erkänner eller går under. Jag kan förstå varför Rosman inspirerats för det är en ganska otrolig historia. Mordhistorien som Adler blir inkopplad på känns inte lika angelägen. Tycker det känns som att den tillkommit mest för att få anledning att berätta historien om Metta Fock.

Metta framställs dock som en så genomgod kvinna att man vill spy lite i sin egen mun. Hon var säkert en remarkabel kvinna med alla mått mätt, men en så onyanserad skildring är bara störande. Tycker överhuvudtaget att Rosman är dålig på det här med nyanser när jag tänker efter. Det är lite tröttsamt. De goda är så jävla goda och de onda är typ alla bästis med Satan. Upplösningen köper jag inte heller men annars var det hyfsat trevlig deckarläsning.

I sommar har jag läst Porto Francos väktare. En kvinna och ett spädbarn hittas döda i Gamle mosse och Adler kallas in, men snart står det klart att de legat i mossen en lång tid och att det knappast är ett fall för polisen. Det är lite av mitt problem med den här delen i serien. Det är en deckare, men utan någon riktig deckarintrig. Så är det det här med nyanser igen. De "goda" kvinnorna är alla rejäla fruntimmer som inte räds att få lite skit under naglarna, och det är ju bra för dem förstås, men man kanske kan vara god ändå, även om man inte är ett rejält fruntimmer? En tanke bara. Man kanske kan vara god även om man bär minimal bikini, hatar landet och är materialistisk. Eller?

Stina

1 kommentar:

  1. Ha ha, gillar slutklämmen. Känns som ganska märkliga deckare måste jag säga, där vissa inte ens verkar ha deckarintrig. Är inte heller så mycket för deckare, om man inte räknar in kioskdeckare förstås. //Sofia

    SvaraRadera