Jag gjorde det! Jag trotsade dämoner, mardrömmar och bättre vetande och läste Andreas Romans Någon i din säng. Inte bara det, jag läste den i min säng. Ensam. I en ensligt belägen (nåja) stuga. Och jag överlevde. Med min mentala hälsa intakt (inga kommentarer på det tack).
I mitt huvud var det här romanen som bara lästes av den mycket modige eller den mycket enfaldige (ni kan skippa kommentarerna här med). Det var Skräckromanen med stort S. Jag menar, hallå, det här är romanen som gav första gradens mardrömmar bara av att ligga oläst på nattduksbordet. Men jag gjorde det som sagt, efter mycken tvekan och moget övervägande kände jag mig redo att se skräcken i vitögat.
Det handlar om Sofia som alltid haft svårt att knyta an till andra människor och skaffa vänner. Som flicka hade hon en låtsasvän att umgås med när ingen annan ville. Hon är vuxen nu men lika ensam som när hon var barn. I ett svagt ögonblick frammanar hon honom igen. Det är fånigt och patetiskt, en låtsaslek hon borde ha växt ifrån, men det är ett sätt att klara natten. Det är bara att den här gången känns han verkligare än vad som känns riktigt bra, och han verkar inte vilja ge sig av igen.
För att vara en skräckroman är jag lite överraskad över att den var så finstämd och nedtonad. Roman är inte den som slår på stora trumman för att försöka skrämmas, och det behövs inte heller. Inte när han så skickligt bygger upp stämningen och lyckas behålla den. Han vet att inte berätta för mycket. Det är obehagligt. Krypande fasa när det är som bäst.
Men nu är ju inget som bekant lika skrämmande som det vi själva målar upp i vårt inre, och de bilder jag målat upp alltså, mot de bilderna hade inte den här romanen en chans. Thank God! Jag vet inte om jag är mer lättad än besviken. Förmodligen det förstnämnda.
Stina
He he, nu var ju inte boken så läskig, men hade inte heller varit pepp på att öppna boken efter den mardröm du hade. Lutar förresten åt alternativ B :-P samt stuntar i att kommentera din mentala hälsa :). //Sofia
SvaraRadera