Lo-li-ta

Lolita, mitt livs ljus, mina länders eld. Min synd, min själ. Lo-li-ta- tungspetsen gör ett trestegshopp från gommen och hamnar vid tre mot tandraden. Lo.Li.Ta.
Hon var Lo, helt enkelt Lo, när hon stod om morgnarna i strumplästen, hundrafemtio centimeter lång. Hon var Lola i slacks. Hon var Dolly i skolan. Hon var Dolores i kyrkböckerna. Men i mina armar var hon alltid Lolita.

Så inleder Vladimir Nabokov sitt mästerverk Lolita. Och ärligt, har ni läst en bättre inledning i en bok? Om så är fallet posta den gärna i ett inlägg! Nu vet väl alla vad Lolita handlar om (om inte så skäms på er!) så någon redogörelse för handlingen behövs väl knappast. Dock kan jag påpeka att boken berättas av Humbert som en slags biografi.

Det är andra, eller kanske till och med tredje gången jag läser den, och ska jag någon gång läsa om den igen så får det bli på originalspråket. Nabokov verkar av den svenska översättningen att döma behärska det engelska språket till fulländning och roar sig boken igenom med att på ett lekfullt sätt infoga små ordvitsar i romanen. Jag kan inte fatta hur han kan göra detta på ett språk som ju inte ens är hans första språk, och boken är trots det hemska temat en ren njutning att läsa. Det fina poetiska och underbara språket i romanen är faktiskt det som trollbinder mig mest i läsandet av den.

Nabokov får dessutom läsaren, att tvärt emot mot sin vilja, känna sympati för den ju väldigt hemska Humbert, en pedofil. Samtidigt blir i alla fall jag illa berörd av vad Nabokov låter Hubert göra. På tal om detta kan jag heller inte fatta hur vissa kan tala om denna roman som en roman om passion eller att den ska vara en slags kärlekshistoria. För den är verkligen inte en roman om kärlek, utan snarare en om besatthet. Och trots sin titel är det här inte Lolitas berättelse utan Humberts. Lolita får man endast möta genom hans vridna betraktelser av henne, och även om han beskriver henne och hennes göranden noggrant är det nog så att allt detta är färgat av hans sjuka föreställning om nymfetten Lolita. Jag tycker därför att det skulle vara intressant att som Margareth Atwood gjorde i "Penelopiaden", där hon lät Penelope komma till tals och ge en helt annan bild av händelserna än sin make Odysseus, låta Lolita göra detsamma och komma med sin berättelse om händelserna (inte helt olikt Sandras tema för månaden!).

Har ni inte läst den, gör det! Och gör det på engelska. Och se filmen "Lolita" med Jeremy Irons i huvudrollen. Den fångar verkligen boken och är liksom den både vacker och hemsk.