Den sommaren

I Den sommaren av Véronique Olmi får vi följa några gamla vänner som sedvanligt träffas för att spendera ett par dagar vid havet i Normandie. Det är den förmögne Denis och hans vackra fru Delphine som gör denna årliga tradition möjlig. Där finns även deras barn Alex och Jeanne med respektive kompisar, Enzo och Rose, Nicolas och Marie vars finansiella situation är värre än någonsin men som i alla fall fortfarande älskar varandra och Lola som alltid tilldelas ”de långa siestornas rum”, varje år med en ny man vid sin sida. Och så är det den mystiske Dimitri som ingen får grepp om men vars blotta närvaro för hemligheter och gamla oförätter i dagen.

Umgänget följer ett väl utarbetat mönster där alla har sina givna roller. Man småtjafsar närmast rituellt om receptet till nationaldagsdrinken (Sex on the beach – med eller utan ananasjuice), småpikar den senaste av Lolas många älskare och sitter under tallen i trädgården och dricker vin under högljutt samkvän. Det kan verka som en idyllisk liten bubbla, en respit från vardagens åtaganden, men innan vistelsen är över för den här gången kommer inget att vara sig likt.

Trots att det är välskrivet dras jag inte riktigt in de här människornas värld. Jag saknar den där nerven som gör att man känner med karaktärerna och verkligen bryr sig om vad som sker, som exempelvis i De små hästarna i Tarquinia eller När natten faller. Som Sofia skriver i sin recension av sistnämnda så blir man som läsare lika uppslukad av händelserna som romankaraktären själv. Här känner jag mig mer som en betraktare eller en inte helt välkommen gäst. Därför blir det heller aldrig riktigt angeläget.

Dessutom tycker jag att Olmi bjuder läsaren på för mycket. Jag känner mig lite skriven på näsan och det gillar jag inte. Jag föredrar när läsaren lämnas lite mer spelrum. Karaktärerna jag blir mest nyfiken på är de man inte får veta så mycket om, som Rose och Dimitri, som visserligen finns där men ändå mest i periferin. Dessutom känns slutet för tillrättalagt. Av slutscenerna tycker jag bäst om Dimitris samt Lolas och Samuels. Deras slut känns inte lika slutgiltiga som de andras. För dem kan ännu allt hända.

Med detta sagt så var det ändå en trevligt läsupplevelse som bitvis glimrade till, för vissa formuleringar och stycken är väldigt fina. Jag hade bara förväntat mig mer, så jag kan inte undgå att känna mig lite besviken när det inte höll hela vägen.

Stina