Enade vi stå, söndrade vi falla. Del 6

Det dröjer ytterligare ett halvår (till oktober 2011) innan vi kan enas igen, men då är det ytterligare ett månadstema som lyckas pricka in hela två böcker. Vad vissa av oss ska vara speciella då, mummel mummel (Avundsjuk? Jag? Inte alls). Det är Alex tema ”Mord, mina damer” där vi dissar Gregorius och hyllar Doktor Glas.

Vad har vi då att säga om den gode doktorn? Han fascinerar så mycket kan jag säga. Särskilt tycks vi uppskatta hans förmåga att inte skräda orden, och Glas har åsikter kring det mesta. Han bjuder bland annat på följande sanningar: att en kvinna i grosses är något förskräckligt och att ett nyfött barn är vedervärdigt.

Sedan uppskattar vi förstås Hjalmar Söderbergs språk och stil, och förvånas över hur hans verk fortfarande kan kännas så aktuellt. Dessutom är den full av oneliners, som Alex påpekar, och sådant måste man ju gilla.  

Sofia går så långt som att påstå att det är en roman som banne mig har allt: triangeldrama med otrogna kvinnor, en präst som inte kan avstå från sex om hans liv så stod på spel, en läkare som inte drar sig för att mörda och tycker att självmord och hjälp till självmord är helt ok, liksom det finns scener med både sex och hångel utom äktenskapet.

En liten pärla bland klassiker helt enkelt, och törs jag påstå faktiskt en av höjdpunkterna so far i vår triangel.

Så till en betydligt tristare bekantskap, Bengt Ohlssons Gregorius. Kan nog bäst beskrivas som ett sömnpiller för att låna Alex formulering, om än ett välskrivet sådant. Oengagerande, meningslös och onödigt långdragen är andra omdömen. Vi köper helt enkelt inte Ohlssons ursäktande huvudkaraktär.

Stina