Ibland spelar inget nån roll utom Marie Claire

Avslutade nyligen Inger Edelfeldts novellsamling Rit. Kan konstatera att vissa av berättelserna gjorde intryck medan andra närmast obemärkt gled förbi. De som gjorde intryck gjorde det dock med besked så jag måste rekommendera den trots allt. Nedan följer en genomgång av några av mina favoriter.

Den första handlar om dottern som får se en ny sida av sin mor. Ungefär en gång i månaden ger sig modern ensam ut på en av sina promenader. Hon ger aldrig någon förklaring till dessa hemlighetsfulla utflykter, och blicken hon har i ögonen gör att man inte frågar. Hennes vall-ögon kallar dottern dem. Blicken i dem är inte gjorda för avståndet inne i hemmet utan för att spana efter något uppe bland de omgivande bergen. En dag följer hon efter och får se mer än hon önskat.

Så är det Cissi som inleder en ganska motvillig bekantskap med Steven. Hon vet nästan inget om honom, och trots sin inledande tvekan slutar det med att hon följer med honom hem. Han är inte särskilt vacker, ser nästan härjad ut faktiskt men Cissi är inte den som tackar nej till en erfarenhet. De skiljs åt och Steven hör inte av sig. Efter en vecka börjar hon få svårt att minnas hur han egentligen såg ut men hon kan inte glömma. Theres something about Steven.

Jag har träffat en kille som heter Steven. Han är engelsman och har hästsvans. Han har rest jorden runt, han har varit FN-soldat nånstans, var det nu var. Han berättade för mig att när kulorna börjar vina om öronen kan man få lust att resa sig upp för att kolla om man verkligen kan dö av dem. Nästan oemotståndligt, säger Steven.

Någon annan som är nästan oemotståndlig är Marie Claire. Den förbannade, underbara, allt överskuggande Marie Claire. Hon som vill att livet ska få vara gränslöst, en gränslös gåta, en rit, en fest, ett offer och ett brott mot lagarna men som inte kommer längre än till en stängd dörr.

Alla berättelserna skildrar i grunden vardagliga händelser och vanliga människor. Det skulle kunnat vara du, din arbetskollega eller din granne. Det handlar om längtan och ensamhet, och om det som inte syns på utsidan. Det som finns inuti och som vi kanske helst behåller för oss själva. Vi kanske tror vi känner någon, men då har vi som bäst skrapat på ytan.

”Tänk om varenda en av dem längtar efter nåt fantastiskt? Tänk om det inte finns en enda människa som egentligen kan acceptera att det finns saker som hon inte kan få?”

Tänk om.

Stina