Farenheit 451 av Ray Bradbury

Så här en dag som denna, när jag är tillbaka hemma efter att ha varit på sjukhuset och opererat bort en visdomstand, har ont i munnen, känner mig lagom groggy efter den lugnande medicinen jag fick och har en liten terrorist här hemma som högaktningsfullt skiter i allt detta, känns det ganska passande med recension av just en dystopi.

Det är något så ovanligt som en dystopi skriven 1953 som väldig väl fångat samtiden, även om den bitvis känns föråldrad. Den handlar om en värld där böcker är förbjudna och fördummade människor spenderar all sin tid framför tv-liknande väggar utan att ifrågasätta eller orka bry sig om någonting alls. Ja, de uppmuntras till och med att sitta framför dessa tv-skärmar och genom dessa få all information, underhållning och gemenskap de behöver, för människor som själva inte orkar ta ansvar för sitt liv är så mycket lättare att styra. Ett gott exempel på en sådan typ av människa är vår huvudpersons fru som i princip tillbringar hela livet framför sin älskade tv-skärm; hon är ständigt uppkopplad så att säga.

Namnet har boken fått då det är vid denna temperatur som papper självantänds (har dock hört någonstans att detta är felaktigt).

I Bradburys värld är alla hus brandsäkra och denna tids brandkår rycker ut till de som olagligt innehar böcker, och istället för att släcka eldar startar de dem. Huvudperson i boken är brandmannen Montag, som efter ett möte med en flicka börjar tvivla på både samhället och sin roll i det.

Jag gillar boken måste jag säga och trots att allt i den inte känns helt trovärdigt är det en bok man verkligen kommer ihåg. Speciellt eftersom många drag i samhället Bradbury målar upp är så centrala i dagens samhälle där all information bara finns ett knapptryck bort och helst ska vara så lättbegripligt att man slipper tänka själv. 

// Sofia