Lite för hög igenkänningsfaktor för att det ska kännas riktigt bra

Maken av Gun-Britt Sandström publicerades första gången 1976. Den handlar om Martina och Gustav och deras virrvarr till kärleksförhållande. 70-talsvibbarna är härliga, men vore det inte för modet, tekniken och vissa mossiga gamla uttryck så skulle den vara svår att tidsbestämma. Människor och deras relationer tycks inte ha förändrat sig nämnvärt under de nästan 40 år som passerat sedan romanen skrevs. Samma frågor är aktuella nu som då.

Det är hög igenkänningsfaktor, faktiskt lite för hög för att det ska kännas riktigt bra. Varken Martina eller Gustav är nämligen särskilt sympatiska karaktärer. De är själviska, förvirrade och obeslutsamma. Efter några turer fram och tillbaka i förhållandet vill man bara be dem skärpa sig och bestämma hur de ska ha det. Jag vill ha honom, visst vill jag, jag vill bara inte att han ska ha mig, förklarar Martina vid ett tillfälle i boken.

Egentligen borde man ha tröttnat på det här paret och deras evinnerliga ältande innan romanen på över 500 sidor är utläst, men Sandström lyckas hålla intresset vid liv. Det är en pratig och dialogdriven berättelse. Martina och Gustav kan grotta ner sig i diskussioner som rör det mesta, inte sällan rätt underhållande sådana. Det är vardag och diskbänksrealism av ett bra slag, och det är en roman om kärlek som inte liknar någon annan kärleksroman jag läst. Personen som myntade uttrycket ”kärleken övervinner allt” borde ta och läsa den här romanen och sedan återkomma igen. För den här kärleken är småsint snarare än episk och storslagen. Den är inte större eller mindre än människorna som hyser den. Inte så konstigt då att den inte är särskilt vacker att betrakta från åskådarplats.

Stina