Den här romanen fick jag mig rekommenderad av min kära syster. Den ska vara inspirerad av ”Döden i Venedig ” (som jag gillade så där) och eftersom jag precis hade läst denna klassiker så var det kul att läsa ”By nightfall” nästan precis efteråt och faktiskt upptäcka likheter i berättelserna som jag nog annars inte skulle ha tänkt på.
Till skillnad från klassikern som jag nästan fick tvinga mig igenom så höll denna roman mig vaken nästan lite för länge några sena sommarnätter – och för att jag ska vara vaken så länge så krävs något jag verkligen gillar. Så tummen upp för denna!
Liksom den förra boken är det en slags besatthet som avhandlas, men där den förra blir besatt av en ung pojke han inte ens bytt ett ord med så blir den 42-årige Peter Harris osunt intresserad av sin frus unge bror Mizzy, eller misstaget som han kallas. Och ett misstag ska det visa sig bli!
Som läsare blir jag liksom huvudpersonen helt uppslukad av händelserna och trots att det är ren idioti att låta sig dras med som vår huvudperson gör så är det även svårt för mig som läsare att klandra honom. Det är ju onekligen något lockande med en huvudperson som är villig att kasta sig ut i den okända utan en tanke på konsekvenserna och det är något med hela situationen som gör att jag mot bättre vetande ändå förstår hur han är villig att kasta bort hela sitt liv för något som knappt ens finns.
Mycket skickligt uppbyggt av Cunningham måste jag säga och jag blir verkligen sugen på att läsa mer av honom. Om ni sett mitt tema för september så vet ni att det kommer att bli just detta också. Dessutom hade jag turen att idag hitta en roman av honom som vårt lokala bibliotek hade gallrat ur. Yay!
//Sofia
Ja visst är den bra! Som du säger så bygger han upp den här känslan av uppslukelse så väl att man som läsare inte ens kan klandra honom för hans val, för det finns liksom inget alternativ. Vädigt skickligt. Ska bli kul att se om romanen du valt lever upp till mina sjukt höga förväntningar. Hoppas det. // Stina
SvaraRadera