Hej töntar!
Vad säger ni om att avsluta mars månads tema med ett Gaiman-quiz?
http://quiz.svd.se/?sTid=539
Det var rätt svårt måste jag säga, men jag har inte läst allt för många av hans böcker heller. Det kommer en fråga från Amerikanska gudar, så ni borde lyckas skrapa ihop åtminstone ett poäng var. Men säkert får ni många fler, I´m sure :)
Ni kan ju roa er med att försöka slå mitt resultat, vilket inte borde bli allt för svårt... Någon av er måste ju få fler än 4/10 poäng, eller hur?
Let me know how it goes.
Känner ni er ambitiösa kan ni även ta quizet: Vad vet du om gudar?
http://quiz.svd.se/?sTid=598
Well what DO you know? Vill ni slå mig ska ni ta mer än 5/9 poäng.
Stina
torsdag 1 april 2010
onsdag 31 mars 2010
Gudomlig inspiration
Hmn, kanske har jag blivit aningen mer påverkad av Guru och Zac O´Yeah än jag vill påskina? Hur ska man annars förklara den senaste veckans inköp?
- Rökelsehållare med Ganesha (Antar jag att det är, eftersom jag inte känner till fler elefantgudar. Men med tanke på att det tydligen finns ett antal miljoner gudar så kan det ju också vara någon annan).
- Ett gäng färgglada bindis (indiska pannsmycken).
- En bok innehållande ett resereportage av Zac O´Yeah.
Som ni ser har jag också (precis som Sofia) börjat att öva på mina yogaposer, men mer om det i ett senare inlägg :)
Stina
Bokbål
Ja, vi vet att den har hyllats och vi gör inte det här för att uppröra någon. Det är vår högst personliga åsikt, men vi tycker att Populärmusik från Vittula suger. Det är en snorätarbok, som vi varken vill se i vår eller i någon annans bokhylla.
Burn snot eating-book, burn!
Stina och Sofia
Allt du ville veta om mumier och lite till
Jahopp, så var det sista dagen i mars månad och med sedvanlig timing har jag lyckats läsa ut månadens sista bokrekommendation. Yay for me! Och sorry Stina att det tog lite längre tid än beräknat att avsluta den.
Boken som ska recenseras är alltså Mumiekongressen av Heateher Pringle, och precis som titeln på inlägget gör gällande så är boken en riktig guldgruva för vilken mumiefantast som helst. Pringle redogör för det mesta som hör mumieforskningen till och gör det på ett väldigt lättfattligt och faktiskt nästan populärvetenskapligt sätt vilket jag gillar. Faran med att skriva en bok som denna är ju annars att författaren, hur intresserad denna än själv är av ämnet, inte lyckas förmedla ämnet på ett vettigt sätt till läsaren. Men så är alltså inte fallet med denna bok.
Pringle har mig fångad redan från fjärde sidan med det (i mitt tycke) odödliga citatet från en insnöad parasitolog där han gör gällande att Sigourney Weaver i i Alienfilmerna inte skulle vara någonting utan parasiter! Innan detta vackra yttrande har han haft en liten miniföreläsning om hur skaparna av Alien fått iden till sitt monster; "skalömsningen har de fått från en fästing, kroppsbyggnaden påminner om en hakmask och beteendet liknar en parasitisk spindel". Bara denna vetenskapsnördiga fakta i sig skulle ha fått mig att hurra högt för boken!
Jag kan väl kanske också erkänna, kräkmagad som jag ju är, att vissa delar av boken kanske jag mått bäst av att sväva i trygg ovetskap om. Här talar jag främst om kapitlet "Värdorganismer". Men oroa dig inte Stina, du kommer bara att sucka efter att ha läst det och tycka att jag är fjompig. Jag menar, du tittar på ben för nöjes skull och blir jublande glad när du hittar röta i tänder och annat mysigt. Jag kanske ska vara lite järv och våga påstå att det kommer bli ett av dina favoritkapitel?! Däremot hoppas jag att även du tycker att det är ofräscht att mala ner mumier och äta dem som medicin, om inte så blir jag nog en aning mörkrädd!
Kul också med de lite mer kuriosartade kapitlen med en mumifierad Lenin och mumifierade helgon, och så klart de märkliga människor som låter sig frysas ned med kryoteknik och tror sig kunna återuppväckas om ett hundratal år. Å andra sidan bekräftar detta bara min teori om att det finns människor till allt! Och då menar jag precis allt!!!
Jag kan också tipsa om att det finns bilder i mitten av boken på många av de mumier som beskrivs, bara att bläddra fram och kolla om du skulle vilja veta hur de ser ut medan du läser ett visst kapitel (och det kommer du att vilja!). Eftersom jag inte är världens mest observanta människa (jag lovar att jag skulle ha sett att Johan klippt sig förr eller senare!) kan jag meddela att jag inte såg det förrän efter att ha läst halva boken. Lite irriterande. Men det får nog gå som ett my bad!
Kort sammanfattat till sist då: Me likey likey!
P.S Sandra, om du har tips på någon mer bok i samma stil, om mumier eller om något annat, måste du tipsa. Ohh, på tal om det, vi kanske kunde införa månadens tips. Vad tycker ni?
//Sofia
Boken som ska recenseras är alltså Mumiekongressen av Heateher Pringle, och precis som titeln på inlägget gör gällande så är boken en riktig guldgruva för vilken mumiefantast som helst. Pringle redogör för det mesta som hör mumieforskningen till och gör det på ett väldigt lättfattligt och faktiskt nästan populärvetenskapligt sätt vilket jag gillar. Faran med att skriva en bok som denna är ju annars att författaren, hur intresserad denna än själv är av ämnet, inte lyckas förmedla ämnet på ett vettigt sätt till läsaren. Men så är alltså inte fallet med denna bok.
Pringle har mig fångad redan från fjärde sidan med det (i mitt tycke) odödliga citatet från en insnöad parasitolog där han gör gällande att Sigourney Weaver i i Alienfilmerna inte skulle vara någonting utan parasiter! Innan detta vackra yttrande har han haft en liten miniföreläsning om hur skaparna av Alien fått iden till sitt monster; "skalömsningen har de fått från en fästing, kroppsbyggnaden påminner om en hakmask och beteendet liknar en parasitisk spindel". Bara denna vetenskapsnördiga fakta i sig skulle ha fått mig att hurra högt för boken!
Jag kan väl kanske också erkänna, kräkmagad som jag ju är, att vissa delar av boken kanske jag mått bäst av att sväva i trygg ovetskap om. Här talar jag främst om kapitlet "Värdorganismer". Men oroa dig inte Stina, du kommer bara att sucka efter att ha läst det och tycka att jag är fjompig. Jag menar, du tittar på ben för nöjes skull och blir jublande glad när du hittar röta i tänder och annat mysigt. Jag kanske ska vara lite järv och våga påstå att det kommer bli ett av dina favoritkapitel?! Däremot hoppas jag att även du tycker att det är ofräscht att mala ner mumier och äta dem som medicin, om inte så blir jag nog en aning mörkrädd!
Kul också med de lite mer kuriosartade kapitlen med en mumifierad Lenin och mumifierade helgon, och så klart de märkliga människor som låter sig frysas ned med kryoteknik och tror sig kunna återuppväckas om ett hundratal år. Å andra sidan bekräftar detta bara min teori om att det finns människor till allt! Och då menar jag precis allt!!!
Jag kan också tipsa om att det finns bilder i mitten av boken på många av de mumier som beskrivs, bara att bläddra fram och kolla om du skulle vilja veta hur de ser ut medan du läser ett visst kapitel (och det kommer du att vilja!). Eftersom jag inte är världens mest observanta människa (jag lovar att jag skulle ha sett att Johan klippt sig förr eller senare!) kan jag meddela att jag inte såg det förrän efter att ha läst halva boken. Lite irriterande. Men det får nog gå som ett my bad!
Kort sammanfattat till sist då: Me likey likey!
P.S Sandra, om du har tips på någon mer bok i samma stil, om mumier eller om något annat, måste du tipsa. Ohh, på tal om det, vi kanske kunde införa månadens tips. Vad tycker ni?
//Sofia
tisdag 30 mars 2010
Trevlig bokvinst!
Har vunnit en finfin arkeologibok vid namn "Skörd slakt och smide" skriven av Leif Häggström. Jag följer ju hans blogg Arkeolog i väst och för några dagar sedan utannonserade han en liten tävling eftersom det snart blivit dags för hans 400:e inlägg. Tävlingen gick helt enkelt ut på att bloggens läsare skulle ge tips på sitt favoritinlägg samt en motivering om varför man gillade det. I länken nedan kan ni se, om ni nu skulle vara intresserade, vilket som var mitt favvoinlägg:
http://arkeologivast.blogspot.com/2008/09/jag-och-filmens-arkeologer.html
Lite kort kan jag säga att det handlar om hur väl filmernas bild av en arkeolog stämmer överrens med verkligheten.
Boken kommer förmodligen att komma med posten om några dagar och givetvis kommer den att recenseras i bloggen så fort jag fått tid att läsa den. Men först ska givetvis Mumiekongressen avslutas och det nya boktemat inledas!
Ha det gött
önskar Sofia
http://arkeologivast.blogspot.com/2008/09/jag-och-filmens-arkeologer.html
Lite kort kan jag säga att det handlar om hur väl filmernas bild av en arkeolog stämmer överrens med verkligheten.
Boken kommer förmodligen att komma med posten om några dagar och givetvis kommer den att recenseras i bloggen så fort jag fått tid att läsa den. Men först ska givetvis Mumiekongressen avslutas och det nya boktemat inledas!
Ha det gött
önskar Sofia
måndag 29 mars 2010
Frostiga relationer
Från högt till lågt. Från finkultur (se Guru) til fulkultur. Här kommer en recension av Frostiga relationer av Francine Pascal. Det vill säga, en recension av en som bäst medelmåttig ungdomsroman.
Denna var tyvärr sämre än så. Den höll inte ens måttet som en sådan. Vad har hänt med Todd exempelvis? Hur blev han en sådan horndog? Har han spenderat för mycket tid tillsammans med Johan Göss? Nej där var jag elak, förlåt Todd. Glöm allt jag sagt.
Men ärligt talat störde jag mig, förvånansvärt nog. Jag menar, hur ofta har man inte önskat att Todd skulle börja bete sig lite mer som en normal 16-åring. Men här blir det bara störande. Detta är inte Todd. Såhär skulle han aldrig bete sig. Man bara, ooookej.
Behållningen av boken är istället Lilas och Jessicas sedvanliga rivalitet, förstås som alltid över en kille. I detta fall den sexiga skidinstruktören, som de båda bestämt sig för att lägga vantarna på. Den som misslyckas med att lägga beslag på den första kyssen blir tvungen att åka nedför Djävulspisten, en dubbelsvart pist som kan innebära livsfara för en oförsiktig åkare.
Vad ska hända? Vem lyckas vinna skidlärarens kärlek? Och vad händer mellan Elisabeth och Todd? Kommer deras kärlekssaga att få ett oväntat och isigt slut? Man kan ju hoppas.. Men troligen inte.
Läs boken om du har akut tvillingabstinens, annars skippa. Det finns betydligt bättre tvillingböcker än den här.
Stina
Denna var tyvärr sämre än så. Den höll inte ens måttet som en sådan. Vad har hänt med Todd exempelvis? Hur blev han en sådan horndog? Har han spenderat för mycket tid tillsammans med Johan Göss? Nej där var jag elak, förlåt Todd. Glöm allt jag sagt.
Men ärligt talat störde jag mig, förvånansvärt nog. Jag menar, hur ofta har man inte önskat att Todd skulle börja bete sig lite mer som en normal 16-åring. Men här blir det bara störande. Detta är inte Todd. Såhär skulle han aldrig bete sig. Man bara, ooookej.
Behållningen av boken är istället Lilas och Jessicas sedvanliga rivalitet, förstås som alltid över en kille. I detta fall den sexiga skidinstruktören, som de båda bestämt sig för att lägga vantarna på. Den som misslyckas med att lägga beslag på den första kyssen blir tvungen att åka nedför Djävulspisten, en dubbelsvart pist som kan innebära livsfara för en oförsiktig åkare.
Vad ska hända? Vem lyckas vinna skidlärarens kärlek? Och vad händer mellan Elisabeth och Todd? Kommer deras kärlekssaga att få ett oväntat och isigt slut? Man kan ju hoppas.. Men troligen inte.
Läs boken om du har akut tvillingabstinens, annars skippa. Det finns betydligt bättre tvillingböcker än den här.
Stina
TRÖTT!!!!!
Men får skylla mig själv eftersom jag satt uppe på tok för sent igår och tokläste Mumiekongressen. Har nu kommit halvvägs och kan tänka mig att det blir ännu en sen kväll med en utläst bok till följd. Sorry Sebbe, men en bok om läskiga mumier är helt enkelt liiiiiiite roligare än att umgås med dig och det minsta man kan säga om boken är att den är liiiiiiiiite bättre än genomsnittet (för att använda ett av mina all-time favorituttryck). Men skämt åsido, jag tror att jag har blivit lite kär helt enkelt
Tänk på att..
En stängd bok är bara en pappersbunt.
Engelskt ordspråk
Tänk på det boktriangelvänner, och slå genast upp närmaste bok. Snart är det april månad, och då är detta ännu viktigare. Då är det nämligen mitt tema som gäller, det bästa hittills förstås :)
Jag uppmanar er redan nu att göra er redo för april och fyra härliga veckor tillsammans med Guy Burt.
Särskilt avundsjuk är jag på Sandra som får göra honom bekantskap för allra första gången. Läs långsamt och njut. Hoppas du ska gilla honom lika mycket som jag!
Engelskt ordspråk
Tänk på det boktriangelvänner, och slå genast upp närmaste bok. Snart är det april månad, och då är detta ännu viktigare. Då är det nämligen mitt tema som gäller, det bästa hittills förstås :)
Jag uppmanar er redan nu att göra er redo för april och fyra härliga veckor tillsammans med Guy Burt.
Särskilt avundsjuk är jag på Sandra som får göra honom bekantskap för allra första gången. Läs långsamt och njut. Hoppas du ska gilla honom lika mycket som jag!
Recension av Guru! En resa i underlandet
O´Yeah! - då har jag äntligen läst ut månadens bok Guru! En resa i underlandet.
Det skulle vara synd att säga att jag har nått några djupare insikter om mig själv eller om religion efter att ha läst denna bok. Framförallt så skulle det vara förbannad lögn, så något sådant ska jag inte påstå. Svar nej alltså. Jag känner mig varken klokare eller som en bättre människa nu än jag gjorde tidigare.
Religionstemat fick jag helt enkelt inte ut särskilt mycket av. Men det säger nog mer om mig än om boken, eftersom religion helt enkelt inte är ett ämne som intresserar mig. Jag har lite svårt att förstå guruernas dragningskraft och varför så många människor faller för deras simpla bedrägerier. Å andra sidan ser väl människor gärna vad de vill se, såväl vad gäller religion som annat i livet så man kanske inte borde förvånas egentligen.
Det som gav mig mest var istället författarens upplevelser av Indien. Jag tyckte om att se landet genom hans ögon. Många av hans beskrivningar var så målande och fantasieggande att man fick en ögonblicklig lust att hoppa på första bästa flygplan och upptäcka Indien själv, på riktigt och inte bara genom någon bok. Överhuvudtaget väcktes en längtan efter att bara lämna allt och ge sig iväg. I hans fall var det en längtan efter ”något mer”, ett andligt sökande, som fick honom att företa sig denna moderna pilgrimsfärd. För egen del är det knappast de andliga värdena eller ett försök att hitta mig själv som lockar. Det är snarare det kringflackande och avslappnade livet som får mig att börja drömma om Indien.
Jag fick samma längtan att ge mig iväg efter att ha läst På drift av Jack Kerouac. Flera gånger under tiden jag läste Guru kom jag också att tänka på Sal Paradise. Han och Zac O´Yeach påminner om varandra, de verkar vara samma typ av människa. Intresserade av livet och av att upptäcka nya saker, vare sig det gäller religion, att testa droger eller något annat. Författarens droganvändning, när han sätter i sig space cakes vid två tillfällen och trippar fullständigt var för övrigt ett helt hillarious stycke. Särskilt som han inte lärde sig något efter första gången utan dagen därpå sätter i sig dubbla dosen och knappt hittar hem till hotellet igen. Jag höll på att dö, det var så kul.
Med tanke på att detta var mitt favoritstycke kanske det inte är helt oväntat att Zac O´Yeach inte lyckats ge mig några djupare insikter. Han har mig helt i sitt grepp när han testar droger, vilket utgör, en vad ? hundradel? av boken. Annars ger han mig inte särskilt mycket. Men det säger sig självt att en som med hull och hår slukar drograpporteringen men som gäspar trött vid stycken av djupare karaktär inte direkt tillhör den här bokens målgrupp.
Något jag saknar är mer fakta om författaren. Jag hade gärna sett att det ingått någon kortare biografi, så att man får en bild av vem han är och varför han valt att göra denna resa. Det tycker jag är lite synd, för det hade gett mig mer vid läsningen om jag redan från början visste vad han var ute efter.
Saker jag insett under läsandet av denna bok:
- Jag ogillar gränsöverskridande tantriker (särskilt bajsätande sådana).
- Man får den guru man förtjänar (det tror jag benhårt på).
- Alla osannolikheter är sannolika i Indien.
- Jag måste besöka Indien innan jag dör.
Stina
Det skulle vara synd att säga att jag har nått några djupare insikter om mig själv eller om religion efter att ha läst denna bok. Framförallt så skulle det vara förbannad lögn, så något sådant ska jag inte påstå. Svar nej alltså. Jag känner mig varken klokare eller som en bättre människa nu än jag gjorde tidigare.
Religionstemat fick jag helt enkelt inte ut särskilt mycket av. Men det säger nog mer om mig än om boken, eftersom religion helt enkelt inte är ett ämne som intresserar mig. Jag har lite svårt att förstå guruernas dragningskraft och varför så många människor faller för deras simpla bedrägerier. Å andra sidan ser väl människor gärna vad de vill se, såväl vad gäller religion som annat i livet så man kanske inte borde förvånas egentligen.
Det som gav mig mest var istället författarens upplevelser av Indien. Jag tyckte om att se landet genom hans ögon. Många av hans beskrivningar var så målande och fantasieggande att man fick en ögonblicklig lust att hoppa på första bästa flygplan och upptäcka Indien själv, på riktigt och inte bara genom någon bok. Överhuvudtaget väcktes en längtan efter att bara lämna allt och ge sig iväg. I hans fall var det en längtan efter ”något mer”, ett andligt sökande, som fick honom att företa sig denna moderna pilgrimsfärd. För egen del är det knappast de andliga värdena eller ett försök att hitta mig själv som lockar. Det är snarare det kringflackande och avslappnade livet som får mig att börja drömma om Indien.
Jag fick samma längtan att ge mig iväg efter att ha läst På drift av Jack Kerouac. Flera gånger under tiden jag läste Guru kom jag också att tänka på Sal Paradise. Han och Zac O´Yeach påminner om varandra, de verkar vara samma typ av människa. Intresserade av livet och av att upptäcka nya saker, vare sig det gäller religion, att testa droger eller något annat. Författarens droganvändning, när han sätter i sig space cakes vid två tillfällen och trippar fullständigt var för övrigt ett helt hillarious stycke. Särskilt som han inte lärde sig något efter första gången utan dagen därpå sätter i sig dubbla dosen och knappt hittar hem till hotellet igen. Jag höll på att dö, det var så kul.
Med tanke på att detta var mitt favoritstycke kanske det inte är helt oväntat att Zac O´Yeach inte lyckats ge mig några djupare insikter. Han har mig helt i sitt grepp när han testar droger, vilket utgör, en vad ? hundradel? av boken. Annars ger han mig inte särskilt mycket. Men det säger sig självt att en som med hull och hår slukar drograpporteringen men som gäspar trött vid stycken av djupare karaktär inte direkt tillhör den här bokens målgrupp.
Något jag saknar är mer fakta om författaren. Jag hade gärna sett att det ingått någon kortare biografi, så att man får en bild av vem han är och varför han valt att göra denna resa. Det tycker jag är lite synd, för det hade gett mig mer vid läsningen om jag redan från början visste vad han var ute efter.
Saker jag insett under läsandet av denna bok:
- Jag ogillar gränsöverskridande tantriker (särskilt bajsätande sådana).
- Man får den guru man förtjänar (det tror jag benhårt på).
- Alla osannolikheter är sannolika i Indien.
- Jag måste besöka Indien innan jag dör.
Stina
lördag 27 mars 2010
Oates-filmer
Man kan säga att jag, Oatesnörden i boktriangeln, är ganska så överlycklig. Så snart jag fått månadens löning ska jag beställa lite filmer baserade på Oates böcker. Dels finns ju februari månads bok, Det var vi som var Mulvaneys, filmad som miniserie och dels har jag hittat en novell av Oates som blivit filmatiserad med Laura Dern i huvudrollen. Yay! De ska beställas omgående, för att kunna recenserad under kommande bokmiddag.
Har redan sett filmatiseringen av en annan av hennes böcker som jag gillar, nämligen Foxfire. Det läskiga är att en av tjejerna är så lik mig och min syrra, nämligen den fjärde tjejen till höger. Hon som sitter ned. Eller vad tycker du Sandra?
Kan man inte ana en viss likhet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)