Månadens första bok har blivit utläst, nämligen "Min syster Sophie" eller "Sophie" som boken heter på engelska. Första gången jag läste boken var jag tolv-tretton någonting tror jag och jag kommer fortfarande ihåg hur tagen jag blev av boken då. Ända sedan dess har jag räknat boken som en av mina absoluta favoriter. Därför var jag riktigt entusiastisk över att få läsa om den, och på orignalspråket engelska dessutom, för att se om den fortfarande skulle hålla måttet. Förväntningarna var givetvis skyhöga, och den nådde faktiskt (om än inte helt) upp till minnet jag hade av den.
Precis som första gången jag läste den blev jag som indragen i boken och även om jag vagt kom ihåg handlingen och på ett så när kom ihåg hur den skulle sluta blev jag helt tagen efter att ha läst ut den. Det var liksom som att få ett knytnävsslag i magen när sista sidan var utläst, och trots att det var några dagar sedan jag avslutade boken hänger lite av obehagskänslan fortfarande kvar. För "Min syster Sophie" ÄR en obehaglig bok att läsa. Den kryper under skinnet på den som läser den.
Det enda jag har invändningar mot, och som jag inte alls kan komma ihåg att jag fäste mig vid när jag läste boken första gången, är att Burt i vissa avsnitt av boken har en tendens att upprepa sig och lite för mycket betona om och om igen samma saker - som visserligen är viktiga för handlingen men som ändå nog hade funkat bättre om han varit lite mer subtil. Dock är detta det enda jag har att invända mot, och allt annat är så bra att det i alla fall nästan vägs upp.
Jag är också imponerad av hur Burt inte låter läsaren veta för mycket. Inte ens efter att ha läst ut boken står det helt klart vad det är som egentligen har hänt. DET gillar jag!
tisdag 6 april 2010
Recension av Mumiekongressen
Jag hade varit sugen på att läsa Mumiekongressen ett bra tag, men Gud vet när jag skulle gjort det om den inte hade ingått i mars månads boktema, kanske aldrig. Så tack Sandra, för en fin (och delvis obehaglig) läsupplevelse.
Det märks att Heather Pringle är insatt i ämnet, men förutom det vet hon också hur hon ska uttrycka sig. Det är väl det viktigaste egentligen, för oavsett hur insatt eller passionerad en författare är inför sitt ämne spelar det ingen roll om hon inte kan förmedla det. Men det är alltså inget Pringle behöver bekymra sig om. Hon redogör på ett lättsamt men ändå proffsigt sätt alla olika aspekter av mumieforskningen. Om Mumiekongressen hade skrivits av någon annan författare än Heather Pringle tror jag inte alls att den hade blivit lika intressant. Hon lyckas skildra alla karaktärer på pricken känns det som. Med bara några få meningar som beskriver deras sätt och man kan se dem framför sig. Det är skickligt.
Som helhet fungerade boken bra, men det var särskilt vissa kapitel som fångade mitt intresse. Guldkornen tyckte jag fanns i början av boken medan de avslutande kapitlen kändes aningen mer ointressanta. Jag älskade inledningen när man får möta alla excentriska och insnöade forskare i Arica. För mig var det bokens absoluta behållning. Man får lust att åka dit direkt.
Ett annat kapitel jag uppskattade (samtidigt som jag kände kväljningar) var det som handlade om Värdorganismer. Det var intressant att man idag, efter flera tusen år, fortfarande kan få så mycket kunskap om individernas hälsa och olika sjukdomar. Sen att det inte var den fräschaste läsning direkt är ju en annan femma. Jag fick bokstavligt talat krypningar i kroppen när jag läste om vissa parasiter och hur de gör sig hemmastadda i människokroppen. Men det var såklart värt lite krypningar, för det är ett fantastiskt kapitel. Så jag måste ge Sofia rätt där, ja det är alltså ett av mina favoritkapitel precis som du förutsett :)
Stina
Det märks att Heather Pringle är insatt i ämnet, men förutom det vet hon också hur hon ska uttrycka sig. Det är väl det viktigaste egentligen, för oavsett hur insatt eller passionerad en författare är inför sitt ämne spelar det ingen roll om hon inte kan förmedla det. Men det är alltså inget Pringle behöver bekymra sig om. Hon redogör på ett lättsamt men ändå proffsigt sätt alla olika aspekter av mumieforskningen. Om Mumiekongressen hade skrivits av någon annan författare än Heather Pringle tror jag inte alls att den hade blivit lika intressant. Hon lyckas skildra alla karaktärer på pricken känns det som. Med bara några få meningar som beskriver deras sätt och man kan se dem framför sig. Det är skickligt.
Som helhet fungerade boken bra, men det var särskilt vissa kapitel som fångade mitt intresse. Guldkornen tyckte jag fanns i början av boken medan de avslutande kapitlen kändes aningen mer ointressanta. Jag älskade inledningen när man får möta alla excentriska och insnöade forskare i Arica. För mig var det bokens absoluta behållning. Man får lust att åka dit direkt.
Ett annat kapitel jag uppskattade (samtidigt som jag kände kväljningar) var det som handlade om Värdorganismer. Det var intressant att man idag, efter flera tusen år, fortfarande kan få så mycket kunskap om individernas hälsa och olika sjukdomar. Sen att det inte var den fräschaste läsning direkt är ju en annan femma. Jag fick bokstavligt talat krypningar i kroppen när jag läste om vissa parasiter och hur de gör sig hemmastadda i människokroppen. Men det var såklart värt lite krypningar, för det är ett fantastiskt kapitel. Så jag måste ge Sofia rätt där, ja det är alltså ett av mina favoritkapitel precis som du förutsett :)
Stina
måndag 5 april 2010
Samling vid pumpen igen
Hej alla tjusiga spettor, dixies och vardagstrevliga ungdomar, här är ännu ett inlägg i 50-talets tecken! Efter att ha plöjt igenom mina sista (snyft)Fickjournalen så här under påskledigheten ville jag bara påpeka att Skövde tydligen var lika trist 1957 som det är idag. Vissa saker förändras visst aldrig, medan det på andra punkter verkar skilja sig en del åt.
Läs bara insändarenfrån 1958 "Rätt eller fel" så förstår ni vad jag menar! Jag kan slå vad om att den stackars tjejen fick sina fiskar varma i kommande inlägg. Dessutom påpekas det i en av tidningarna att det är så mycket värre för en tjej när killen bryter upp än tvärtom eftersom killen genast kan skaffa sig en ny tjej. Det kan ju knappast tjejen göra eftersom hon absolut inte får ta eget initiativ i att skaffa sig en kille. Liiite stenålders kanske!
Vad har jag mer lärt mig av Fickjournalen? Jo, självklart att man ska akta sig för kvinnor som inte gråter eftersom de tydligen inte är funtade som de ska. Ha ha, har man hört på maken va?
Något annat kul i tidningarna är självklart alla annonser. Den nedan var en av de roligaste, men det fanns många att välja bland!
Sist men inte minst har vi ju alla härliga låtöversättningar. Ser ni vilken låt den nedan är?
Hm, det var nog allt från 50-talet för den här gången. Och kom ihåg, känns livet någon gång urvisset så finns alltid Fickjornalen där för er. Det är verkligen en alla tiders tidning det!
P.S Och kom ihåg att akta er för kisar som snikar, Stockholmskisarna ska visst vara de värsta har jag hört!
Läs bara insändarenfrån 1958 "Rätt eller fel" så förstår ni vad jag menar! Jag kan slå vad om att den stackars tjejen fick sina fiskar varma i kommande inlägg. Dessutom påpekas det i en av tidningarna att det är så mycket värre för en tjej när killen bryter upp än tvärtom eftersom killen genast kan skaffa sig en ny tjej. Det kan ju knappast tjejen göra eftersom hon absolut inte får ta eget initiativ i att skaffa sig en kille. Liiite stenålders kanske!
Vad har jag mer lärt mig av Fickjournalen? Jo, självklart att man ska akta sig för kvinnor som inte gråter eftersom de tydligen inte är funtade som de ska. Ha ha, har man hört på maken va?
Något annat kul i tidningarna är självklart alla annonser. Den nedan var en av de roligaste, men det fanns många att välja bland!
Sist men inte minst har vi ju alla härliga låtöversättningar. Ser ni vilken låt den nedan är?
Hm, det var nog allt från 50-talet för den här gången. Och kom ihåg, känns livet någon gång urvisset så finns alltid Fickjornalen där för er. Det är verkligen en alla tiders tidning det!
P.S Och kom ihåg att akta er för kisar som snikar, Stockholmskisarna ska visst vara de värsta har jag hört!
Supernatural - Nevermore. Av Keith R.A Decandido.
Efter ett besök på Sf bokhandeln är jag nu stolt ägare till fyra nya underverk. Bland annat Supernatural-Nevermore, en Tie-in Novel till TV-serien Supernatural.
Bokens handling är förlagd till tiden mellan Crossroad blues och Croatoan.
Ellen ger Sam och Dean i Uppdrag att hjälpa en av Ash vänner med ett spöke.
Väl på plats i The big apple lyckas Sam finna ytterligare ett uppdrag, en serie mord inspirerade av händelser i Edga Allen Poes berättelser.
Bortsett från mängder av fanfiction, en Death Note Novel och några faktaböcker, är Supernatural-Nevermore den första Tie-in novel jag läst. Eftersom jag inte stött på mängder av det tidigare gissar jag att fenomenet är hyfsat nytt, eller att exploderat, tack vare Supernatural och Battlestar Galactica. Förmodligen för att skaparna, utifrån fanfiction och alfa-fans insett vilken marknad detta är. Om berättelserna är välskrivna.
Då jag är ett fan av fanfiction, bland annat för att de författarna har möjlighet att utforska miljöer och karaktärernas känslor, fann jag den här typen av litteratur intressant.
Supernatural-Nevermore är ingen stor roman, men den är väl efterforskad och Keith R.A Decandido vet hur viktigt ett högt tempo och humor är för den här typen av böcker.
Beskrivningarna, både gällande Bröderna och New York, där Decandido är uppvuxen, är intressanta.
Att bland annat binda handlingen till Poe, är inget nytt grepp. Både hans liv och verk är mystiska nog att spinna vidare på i trillers och kriminalromaner.
I Supernatural - Nevermore ligger fokuus på hans böcker och dikter, då mördarens brott är som tagna ur The Murders at Rue Morgue, med flera.
Styckena när Dean tillber/lyssnar på Manfreds skivsamling, brödernas tankar kring trafiken i New York och det faktum att Ash har vänner är några av bokens många höjdpunkter.
Det högra tempot, humorn, handlingen, till och med birollerna får mig att önska att detta var ett avsnitt av serien, precis som när jag läser en riktigt bra fanfic.
Först och främst rekomenderar jag boken till fans av serien då den ger TV-serien ytterligare djup och dimensioner.
Bokens handling är förlagd till tiden mellan Crossroad blues och Croatoan.
Ellen ger Sam och Dean i Uppdrag att hjälpa en av Ash vänner med ett spöke.
Väl på plats i The big apple lyckas Sam finna ytterligare ett uppdrag, en serie mord inspirerade av händelser i Edga Allen Poes berättelser.
Bortsett från mängder av fanfiction, en Death Note Novel och några faktaböcker, är Supernatural-Nevermore den första Tie-in novel jag läst. Eftersom jag inte stött på mängder av det tidigare gissar jag att fenomenet är hyfsat nytt, eller att exploderat, tack vare Supernatural och Battlestar Galactica. Förmodligen för att skaparna, utifrån fanfiction och alfa-fans insett vilken marknad detta är. Om berättelserna är välskrivna.
Då jag är ett fan av fanfiction, bland annat för att de författarna har möjlighet att utforska miljöer och karaktärernas känslor, fann jag den här typen av litteratur intressant.
Supernatural-Nevermore är ingen stor roman, men den är väl efterforskad och Keith R.A Decandido vet hur viktigt ett högt tempo och humor är för den här typen av böcker.
Beskrivningarna, både gällande Bröderna och New York, där Decandido är uppvuxen, är intressanta.
Att bland annat binda handlingen till Poe, är inget nytt grepp. Både hans liv och verk är mystiska nog att spinna vidare på i trillers och kriminalromaner.
I Supernatural - Nevermore ligger fokuus på hans böcker och dikter, då mördarens brott är som tagna ur The Murders at Rue Morgue, med flera.
Styckena när Dean tillber/lyssnar på Manfreds skivsamling, brödernas tankar kring trafiken i New York och det faktum att Ash har vänner är några av bokens många höjdpunkter.
Det högra tempot, humorn, handlingen, till och med birollerna får mig att önska att detta var ett avsnitt av serien, precis som när jag läser en riktigt bra fanfic.
Först och främst rekomenderar jag boken till fans av serien då den ger TV-serien ytterligare djup och dimensioner.
söndag 4 april 2010
Vår första Boktriangelmiddag
Så hade det äntligen blivit dags för den allra första Boktriangelmiddagen, med temat "Det var vi som var Mulvaneys". Eftersom vår tredje medlem Sandra inte bor i närheten, utan tyvärr på fel sida av Östersjön, fick vi en standin i form av min sämre hälft (tack Sebbe!).
Självklart hade vi efter bästa förmåga försökt att klä oss efter temat och maten som åts var inspirerad av recept från boken. Till huvudrätt blev det därför Marianne Mulvaneys Minestronesoppa med oregano, selleri, tomater, morötter, rödlök, bönor, kikärtor och makaroner och till efterrätt hennes bröd med zucchini och valnötter. Båda dessa rätter åts i boken när Marianne var och hälsade på sin bror Patrick i hans lilla studentlägenhet.
När vi bestämde matsedel för kvällen fanns det faktiskt ganska många recept att välja på, men minestronesoppan var så detaljerat beskriven med alla sina ingredienser att det inte var någon tvekan om vad vi skulle laga. Båda rätterna blev riktigt goda, även om brödet nog snarare påminde om mjuk pepparkaka än egentligt bröd.
Under kvällen diskuterades självklart boken, vad vi gillade med den (typ allt!), vad vi inte gillade med den (kom vi över huvud taget på något?) och eftersom vår tredje medlem inte läst boken kom vi även in på ämnet fantasyböcker som vi gillar (hm, kanske inte så jättemånga). I alla fall var det en mycket trevlig kväll och vi ser redan fram emot nästa bokmiddag som kommer att ha temat religion efter mars månads tema.
Stina, om du har något att tillägga så kan ju du också göra ett inlägg om bokmiddagen, annars så var det allt om vår första bomiddag.
torsdag 1 april 2010
There is a new Guru in town – and her name is Stina-san!
Shalom och godkväll mina sökande vänner!
Har ni någon gång känt tomhet i era liv?
Har ni känt att det borde finnas något mer?
Vill ni utvecklas som människor men vet inte hur?
Stina-san och hennes världsberömda krigs-yoga är svaret på era böner. Stina-sans väg är vägen till Frälsning. Det är vägen för er som vill uppnå er fulla potential.
Krigs-yogan hjälper er att skärpa era sinnen och att nå inre frid. Låt de urgamla indiska rörelsemönstren få er kropp och själ i balans. Hitta din chi och nå Nirvana redan idag.
Låter detta för bra för att vara sant? Det är det inte! För en symbolisk mindre summa delar Stina-san med sig av sin oändliga visdom.
Vad väntar ni på? Anmäl er redan idag och få Stina-sans unika bönearmband på köpet (i 100-procentig indisk bomull). Stina-san har personligen välsignat vart och ett av dessa bönearmband. De finns endast i en begränsad upplaga, så skynda er om ni vill få ta del av detta otroliga erbjudande. Låt Stina-san bli din guru och vägledare redan i kväll.
You need to seek no more! Here she is - the divine and spectacular Stina-san. The guru of thousand miracles and the world leading master of war-yoga. With the help of Stina-san you can reach Nirvana today (for a minimal cost).
Stina-san
Sofias förtroliga vrå!
Det här är ett inlägg för alla vardagstrevliga pojkar och flickor därute! Är det något ni har på hjärtat är det bara att skriva in till mig så ska jag göra allt för att hjälpa er med era problem!
Skämt åsido så har jag blivit smått besatt av Fickjornalen årgång 1950-60. Här finns allt en flicka vill läsa om, för att inte tala om alla roliga ord de svänger sig med. Tack Fickjorunalen för att ni förser mig med ett nytt, härligt vokabulär. Ett ord jag har lovat mig själva att hädanefter använda dagligen är vardagstrevlig, det ligger så fint i munnen och låter så härligt föråldrat. Jag kan också börja tänka mig att använda ordet råbuse så ofta tillfälle ges.
Och jag tycker att det är på tiden att vi återinför den härliga ungdomskulturen med spättor, knuttar och dixies. Om någon är intresserad av att förklara det sistnämnda för mig skulle du få en vän för livet! Har förstått att de tydligen ska ha rika föräldrar och lyssna på jazz(?). Så Stina och Sandra, dixies eller spättor- det är bara att välja!
Fickjournalen är också ett riktigt bra tips om du känner att du gått upp nåt kilo på sistone (vilket jag tyvärr verjar ha gjort). Men istället för att börja träna, äta mindre och göra någonting åt det behöver jag bara slå upp sida 49 i Fickjornalen nr 52 1956 och i tabellen "Hur mycket skall jag väga?" konstatera att jag med mina 160 cm och ålder (27) ska väga exakt 60,5 kg! Weee, jag är underviktig!
Saker jag på sista tiden lärt mig genom att läsa Fickjornalen;
28 av 30 flickor ville 1958 bli damfrisörer (baserat på vilken statistik kan man fråga sig)
Om du köpt en blombukett och en av blommorna har brutits av är det bara att tejpa den så håller den sig flera dagar!
Vilka matnyttiga tips! Det är ingen som har lust att bidra med något annat matnyttigt hemmafrutips?
April är äntligen här!
Då är april här, och i och med det har Guy Burt-temat officiellt börjat här på bloggen.
Jag firar detta med att beställa hem ett gäng böcker från Adlibris: Hålan av Guy Burt, Försvinnarna och Mannen från Trinisla av Jerker Virdborg samt The body av Stephen King.
Alla dessa böcker kommer att dyka upp i kommande teman här på bloggen. Så ingen tjuvläsning nu tjejer. Den som väntar på något gott...
Stina
Jag firar detta med att beställa hem ett gäng böcker från Adlibris: Hålan av Guy Burt, Försvinnarna och Mannen från Trinisla av Jerker Virdborg samt The body av Stephen King.
Alla dessa böcker kommer att dyka upp i kommande teman här på bloggen. Så ingen tjuvläsning nu tjejer. Den som väntar på något gott...
Stina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)