Som svar på utmaningen kommer här en pinsam novell jag hittade på min gammla hårddisk. Den är ofärdig, eftersom jag aldrig avslutar något, och på engenska för att jag verkar oförmögen att uttrycka mig på svenska. So...Enjoy!
Killing my darling to set her free.
I love you. I have always loved you. Ever since that faithful day that I saw you in the cafeteria line our last year at collage. Five years on and I still remember what you ordered. Do you remember? It was hot outside and you brought an ice cream and iced tea. And even through I tell you to eat and drink hot stuff in the heat you continue to do the same mistake over and over again. The body wastes energy trying to adjust to the cool drinks, and that’s why you felt the way you did in Barcelona. And that’s the reason I could stand the heat even though I seldom drank anything. But on the other hand both you and I needed as much liquid we could get between the rounds in the hotel bed. Or the quick fuck behind the gift shop at parqe Guell. Do you remember that park? How surreal it was? That big, blue ceramic lizard at the entrance? I remember. I remember every detail. Just as I remember our weekend in Paris or that awful hotel room in Rome. Maybe you at least remember Rome. You were so sick I Thought you’d die right there. The rain was pouring down, the wind smashing on the window and for the first time in my life, I prayed. I don’t even have to try hard to remember the taste of your lips. Even though I had cleaned them they still tasted faintly of vomit. I know you didn’t mean for them to taste that way. But that did not stop me from digging my nails into your arms, trying to force you through the mattress. I don’t have to tell you how sorry I’m. You already know that. That was the first time something like that happened. Maybe things could have ended differently if we both had the courage to confront it. To talk it out, maybe even yell some. But we didn’t. Instead you kept your feelings hidden deep within your heart. For too long you let it rest there until it turned to disgust. And for that I blame you. And for that I now have to punish you, even though it hurts me to do it. I know that you were sick, hell, I’m the one that had to clean up all the vomit and sooth your burning body with damp towels. But my prayers worked, the rain stopped and you got better. On the third day of our hell you even managed to eat some toast and drink some god-awful tea. But most important, you managed to grab my hand, look me in the eyes and smile. Like you knew that the worst was over. Why didn’t you talk then? Why didn’t you make me apologise for being rough on you? Instead you cried yourself to sleep, just like the nights before. When I asked you about it you blamed the fever and I believed you. Why didn’t you tell me you were wondering if you were to end up beaten to death like your mother? But you never told me and you never left. No matter how ugly it got, you never left. You drank, you cheated and you acted like a whore, just like your mother, but you never left. And for that I blame you.
Do you remember the second time it happened? It was spring and the first flowers had begun to grow. We had been on a picnic with Margaret, Dalie and Simone. I don’t know why but you kept embarrassing me the whole time. First you told them about my bunny and how I’d cried when it died. Then you mocked me when we played bole. We started arguing in the car and when we got home we were screaming at each other. But remember that I warned you. Before I even raised a hand I yelled that no girlfriend of mine would act as cruel as you. I don’t remember what you yelled back, probably something nasty, something hurtful. Before I even knew what I was doing I had backed you into the wall and then it’s all black. The next thing I remember is the surprised and hurtful look in your beautiful blue eyes. You were lying on the hallway floor and your left cheek was red, a faint trail of blood oozed from your mouth. When you refused to look at me I got out and left. Afterwards, when you ask me I told you that I slept at a hotel. But that’s not true. Instead I spent the night in the stairwell, silently crying, looking at our apartment door. Wishing that I could turn back time. Wishing that your blood wasn’t so hauntingly beautiful. That was one month after Rome. And you even had on that green Prada dress I brought. The one you got all wet when bathing in Fontana di Trevi. I thanked the gods that your dress wasn’t white and told you looked like an idiot and the only woman who ever looked sexy doing that was Anita Ekberg. Hearing that you just laughed at me and told me I was lying. And I was. I have seen La dolce Vita over and over again, and that time you looked more stunning and more alive than Anita Ekberg ever could. It was one year after we meet and I fell in love with you all over again. I still do, every time I see that movie.
Notes:
The person telling the story ends up killing her girlfriend, showing her in front of a bus or maybe choking her. She retells their story in front of her lovers grave. She’s sorry that she hurt her but think it’s also the girlfriends fault for acting the way she did and never stopping her. Maybe the girlfriend left for a while but something drew her back. A longing for something? Think; Destructive love!
lördag 9 oktober 2010
torsdag 7 oktober 2010
Nobelpriset i litteratur 2010
Så är 2010 års nobelpristagare i litteratur utsedd, och det blev inte Joyce Carol Oates i år heller. Suck. Istället blev vinnaren den peruanske författaren Mario Vargas Llosa, med motiveringen: ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”.
Om det var en välförtjänt vinst eller inte kan jag inte säga, har aldrig hört talas om honom förut. Med tanke på motiveringen törs jag dock påstå att jag inte missat något. Individens motstånd, revolt och nederlag tror jag att jag kan klara mig utan. Men jag kan ha fel förstås.
Hur är det för er? Är detta en författare ni känner till? Ni kanske rent av har läst någon av hans böcker?
Stina
onsdag 6 oktober 2010
Bokens dag 12 oktober
På Bokens dag i Visby händer det faktiskt en del kul och till bra pris dessutom. Almedalsbiblioteket anordnar författarträffar där kaffe och smörgås ingår till det acceptabla priset av 90 kr. Det är nästan så att jag är lite sugen på att gå även om det inte är några av mina favoritförfattare som kommer att delta.
Följande författare kan man möta i Spegelsalen på Clarion Hotel Wisby den 12e oktober:
13.30-15.00
Henrik Berggren, journalist och ledarskribent på dagens nyheter där han också har varit kulturchef. I höst är han aktuell med en biografi över Olof Palme, Underbara dagar framför oss.
Aino Trosell har skrivit ett tjugotal romaner samt dramatik och noveller. Senaste romanen heter Hjärtblad. Den handlar om den fattiga dalkullan Hulda och utspelar sig under sent 1800-tal.
Theodor Kalifatides har skrivit romaner, essäer, diktsamlingar och självbiografiska verk. I augusti utkom hans självbiografiska roman Det gångna är inte en dröm.
16.00-17.30
Louise Boije af Gennäs är efter ett ca 10 års uppehåll tillbaka med boken Högre än alla himlar, den första delen av en triologi som skildrar 00-talet.
Marcus Birro har gett ut en handfull romaner. Den senaste heter Att leva och dö som Joe Strummer.
Christina Jutterström, journalist aktuell med sina memoarer, Uppfostrad av män!?.
18.30-20.00
Johan Theorin är känd för sina Ölandsdeckare. Den senaste heter Blodläge.
Maria Ernestam är författaren som tidigare var journalist. Hon har bla skrivit Caipirinha med döden och är nu aktuell med På andra sidan solen.
Bob Hansson är förutom författare också verksam som estradpoet och föreläsare. 1995 vann han SM i Poetry slam. I september 2010 utkom hans roman Vips så blev det liv!.
De författare jag helst skulle vilja se är Marcus Birro, Maria Ernestam och Bob Hansson så jag får väl se vilken av de två sista föreläsningstillfällena som lockar mest. Vad säger du Sofia? Är det nån av dem som du känner för att se?
Stina
Följande författare kan man möta i Spegelsalen på Clarion Hotel Wisby den 12e oktober:
13.30-15.00
Henrik Berggren, journalist och ledarskribent på dagens nyheter där han också har varit kulturchef. I höst är han aktuell med en biografi över Olof Palme, Underbara dagar framför oss.
Aino Trosell har skrivit ett tjugotal romaner samt dramatik och noveller. Senaste romanen heter Hjärtblad. Den handlar om den fattiga dalkullan Hulda och utspelar sig under sent 1800-tal.
Theodor Kalifatides har skrivit romaner, essäer, diktsamlingar och självbiografiska verk. I augusti utkom hans självbiografiska roman Det gångna är inte en dröm.
16.00-17.30
Louise Boije af Gennäs är efter ett ca 10 års uppehåll tillbaka med boken Högre än alla himlar, den första delen av en triologi som skildrar 00-talet.
Marcus Birro har gett ut en handfull romaner. Den senaste heter Att leva och dö som Joe Strummer.
Christina Jutterström, journalist aktuell med sina memoarer, Uppfostrad av män!?.
18.30-20.00
Johan Theorin är känd för sina Ölandsdeckare. Den senaste heter Blodläge.
Maria Ernestam är författaren som tidigare var journalist. Hon har bla skrivit Caipirinha med döden och är nu aktuell med På andra sidan solen.
Bob Hansson är förutom författare också verksam som estradpoet och föreläsare. 1995 vann han SM i Poetry slam. I september 2010 utkom hans roman Vips så blev det liv!.
De författare jag helst skulle vilja se är Marcus Birro, Maria Ernestam och Bob Hansson så jag får väl se vilken av de två sista föreläsningstillfällena som lockar mest. Vad säger du Sofia? Är det nån av dem som du känner för att se?
Stina
Månadens tips 2 – kvalitativ chic lit?
I somras gick chic liten Brustna hjärtans café av Lolly Winston som följetong i Sofis mode. Detta bådar kanske inte direkt för kvalité men det jag läste verkade faktiskt ganska lovande.
Huvudpersonen är 36-åriga Sophie Stanton vars man precis har dött i cancer. Hon arbetar som PR-chef på ett företag och i inledningen försöker hon förbättra bilden av pungplåsterprodukter för en föga imponerad reporter. Det slog mig nu när jag hittade tidningen under en hög med bråte att hon påminner lite om Marian från Den ätbara kvinnan, både vad gäller personlighet och yrke, lite kul faktiskt.
När hon blir hembjuden hos sin chef på middag tackar hon med att dricka för mycket vin och stjäla sömntabletter ur medicinskåpet. Det skulle inte förvåna mig om hon efter ett par kapitel bryter samman och gömmer sig under sängen. Hennes matnojor går dock åt andra hållet. Mat lugnar henne och hon kan äta chokladkex tills det börjar blöda i munnen.
Skulle faktiskt vara ganska spännande att se hur boken slutar.. Kanske får ta och låna den på biblioteket när jag har läst ut de böcker jag redan håller på att läsa.
Stina
Huvudpersonen är 36-åriga Sophie Stanton vars man precis har dött i cancer. Hon arbetar som PR-chef på ett företag och i inledningen försöker hon förbättra bilden av pungplåsterprodukter för en föga imponerad reporter. Det slog mig nu när jag hittade tidningen under en hög med bråte att hon påminner lite om Marian från Den ätbara kvinnan, både vad gäller personlighet och yrke, lite kul faktiskt.
När hon blir hembjuden hos sin chef på middag tackar hon med att dricka för mycket vin och stjäla sömntabletter ur medicinskåpet. Det skulle inte förvåna mig om hon efter ett par kapitel bryter samman och gömmer sig under sängen. Hennes matnojor går dock åt andra hållet. Mat lugnar henne och hon kan äta chokladkex tills det börjar blöda i munnen.
Skulle faktiskt vara ganska spännande att se hur boken slutar.. Kanske får ta och låna den på biblioteket när jag har läst ut de böcker jag redan håller på att läsa.
Stina
Utmaning accepterad – haikus av mästaren!
Dessa haikus är lite mer än ett år gamla (ursprungligen publicerade 17 maj 2009) och det bästa jag kan åstadkomma i Sofias utmaning. Mästerverk om jag får säga det själv, läs och njut :)
1
Regnet faller än
det är höst i mitt hjärta
och våren förbi
2
Nattens mörka moln
hänger ännu över mig
i morgonljuset
3
Det som skulle skett
i sommarsolens hetta
- allt och ingenting
4
Lyssna till regnet
som viskar sanningar
- om du vill höra
5
Tunga snötäcken
som kväver och tynger ner -
din kärlek för mig
Stina
1
Regnet faller än
det är höst i mitt hjärta
och våren förbi
2
Nattens mörka moln
hänger ännu över mig
i morgonljuset
3
Det som skulle skett
i sommarsolens hetta
- allt och ingenting
4
Lyssna till regnet
som viskar sanningar
- om du vill höra
5
Tunga snötäcken
som kväver och tynger ner -
din kärlek för mig
Stina
Månadens tips: Modesty Blaise
Så var det dags för ett månadens tips igen. Denna gång vill jag tipsa om lite lättsam seriemagasinsläsning, närmare bestämt Modesty Blaise. Modesty skapades 1963 av Peter O´Donnell och Jim Holdoway. Jag läste ut ett magasin innehållande Modestys två första äventyr (Mordligan och Den försvunne vetenskapsmannen, ursprungligen publicerade 1963 och1964) för en tid sedan.
Som ni säkert vet är Modesty en före detta gangsterdrottning som numera valt den smala vägen. Tillsammans med sin gamle medhjälpare Willie Garwin bekämpar hon brott av olika slag, inte för att hon måste men för spänningens skull.
Något ni kanske inte visste är att Modesty fått träna under en äkta guru, den 150-åriga gurun Sivaji som lärde henne yoga och självkontroll. Känner ni för att följa i Modestys fotspår ska ni veta att Stina-san alltid står till tjänst att vägleda er i den ädla konsten krigs qui-qong.
Känner ni för lite serious girlpower rekommenderar jag starkt valfri episod av Modesty Blaise.
Stina
tisdag 5 oktober 2010
Grönt är skönt...eller?
Del nitton
Jonas hjärna börjar gå på högvarv. Grönt??? Grönt!!! Grönt…. Det var denna usla färg som från början förstört kvällen för honom. Han vore inte här om det inte vore för denna. Detta kan inte vara ett sammanträffande. Det kan det bara inte vara! Vad skulle chanserna för något sådant vara? Lika med noll, triumferar Jonas. Lika. Med. Noll.
– Aha, skriker Jonas njutningsfullt. Nu har jag dig allt, ditt grönhåriga monster. Du trodde att du kunde driva med mig, men då trodde du förbannat fel. Jag är här och jag är arg, och nu ska du få betala. Det sista inte skriker, utan vrålar han ursinnigt fram. Det är när han gjort det han lägger märke till en, ehhh, lite underlig detalj. Personen han skriker åt verkar märkligt…. lealös. För att inte tala om den lilla detaljen, ovanligt tyst och otymplig. När Jonas ser efter lite närmare är en annan märklig sak att personen verkar vara försedd med vad som inte kan vara annat än en munkavle, och bakbundna händer.
Vad ska jag göra? Vad ska jag göra? Jonas känner hur nackhåren reser sig på honom och han börjar darra i hela kroppen. Vem, eller hemska tanke, vad som än gjort detta med denna grönhåriga människa så är det mer än troligt att den?, det?, de? fortfarande är i närheten. Vad värre är, Jonas har på känn att DE inte är lika imponerade av Fantomens skrämselkonst som han är. I ett läge som detta är det endast en regel man bör tillämpa, och det är att lägga benen på ryggen och fly undan fortast kvickt samtidigt som man ber för sitt liv att de inte fått syn på en. I såna här lägen är det bästa att förtränga alla tankar på Jonas Bond, för i ett läge som detta skulle inte ens denna mästare ha en chans. Men…… Jonas tvekar, han kan väl inte bara lämna henne här. Gud vet vad som kommer att hända henne då.
Och som alla deckarfantaster av rang vet är det just detta man inte ska göra. Man ska inte stanna och hjälpa prinsessan i nöd, man ska inte försvara henne med sitt liv och man ska INTE låta sig bli indragen. Men det är naturligtvis precis vad som alltid händer i alla sådana filmer, så egentligen, innerst inne, vet Jonas att detta är ödesbestämt och att det bara är att bita ihop och göra sin plikt som man. För vem har någonsin sett en film där hjälten lämnat sin dam i nöd och ynkligt smugit sin väg i mörkret. Inte Jonas i alla fall, och som den filmfantast han är kan han bara göra sin plikt.
Fast.. ..sen är det ju det här med den något märkliga dramaturgin i den här filmen. För han kan faktiskt inte påminna sig när han senast såg en grönhårig hjältinna, eller för den delen en hjälte som har problem med att hitta vägen till fienden, kvinnan han älskar eller vad det nu kan vara han söker. EN sak är då sannerligen säker, inte ofta har det funnits en manlig hjälte med Jonas utseende och charm. Det måste han då erkänna.
Så vad annat kan han göra, Jonas, än att ädelmodigt svepa upp kvinnan i sina starka armar och bära iväg med henne mot friheten och solnedgången (en tankemässig sådan, för gått ner har den ju tyvärr redan gjort). Och……. Oooooppps… Hon gled visst ur händerna på honom. Aj. Aj. Det där måste ha gjort ont. Fast hon rör inte på sig det minsta när Jonas ser efter. Hon ligger oroväckande stilla. Men, det är såklart att hon är drogad - drogad till medvetslöshet. Tur för henne! För det man inte vet har man ju inte ont av, hoppas han i alla fall. Fast när hon vaknar kommer hon ju knappast att veta vad som hänt. Hon kommer att ha annat att tänka på, och vad hon än har för skador så inte kommer hon att misstänka Jonas, hennes räddare i nöden. Och Jonas kommer knappast att berätta om den olyckliga lilla episoden. Den är redan glömd och begravd. Och inte var det Jonas fel vad som hände. Han kan väl inte rå för att kärr…damen i nöd, väger mer än ett jävla ånglok.
Han tar sig en närmare titt på henne. Även om det inte syns på henne så skulle hon verkligen behöva gå ner ett tiotal kilon. Hmm, hur ska han nu lösa det här lilla dilemmat? Vår hjälte ser ingen annan lösning än att släppa iväg henne i händerna (naglarna rödmålade i en hemsk nyans) med benen dinglande mot marken och hoppas på att snart hitta en säker plats att lämna henne på. Vad Jonas behöver nu är en bas att operera ifrån. Vid tanken på detta ler Jonas ett av sina små leenden. Det slocknar dock vid tanken på den sorgliga syn de måste utgöra. Han: Ditmålat svartaktigt klägg i hela ansiktet, utom där kallsvetten runnit. Släpande på kvinnan som om hon vore en jävla säck med potatis samtidigt som han suckar och stönar och strör diverse svordomar över henne, natten och hela jävla planeten. Hon: En grönhårig häxa med viktproblem och en grodmönstrad sjal som täcker halva ansiktet. Dessutom är hon drypande våt och stinker på något konstigt sätt blöt hund. Något säger honom dessutom att hon säkert är knarkare, eller i alla fall en nedgången alkoholist.
Som han släpar på henne börjar hans något bedövade hjärna funka normalt igen (normalt för att vara Jonas vill säga. Efter en olycklig tappningsolycka i barndomen verkar Jonas aldrig ha återhämtat sig helt). Och han kan inte släppa tanken på att kvinnan han sakta drar framåt är samma kvinna som ringt upp honom och startat hela denna händelsekedja. Måtte hon vakna snart så att han kan klämma ur henne alla obehagliga detaljer. För att inte tala om vad som gjort att hon ligger fastbunden i en fontän mitt i natten. Och, han kan inte låta bli att undra om de två ungdomarna ändå hade något med saken att göra. Allt verkar bara bli mer och mer komplicerat. Och nu känner han att han omöjligt orkar mera.
Han måste få vila sina värkande armar. Lyckligtvis kan han ta skydd bakom några stinkande containrar. I skydd av dem kan då ingen smyga sig upp på honom. Nu kan han bara vänta på att kvinnan ska vakna och börja tala. På tal om det vore det kanske gentlemannamässigt att innan dess lossa kvinnans bojor. Å andra sidan kan inte Jonas låta bli att tycka att hon delvis förtjänat vad som hänt henne. Just som han bestämt sig för att inget göra (he, he) smyger sig den obehagliga tanken på att hon kanske inte alls är medvetslös upp i Jonas hjärna. För allt har hänt för snabbt och för plötsligt för att Jonas, som vilken annan normal människa som helst, ska ha hunnit kolla om kvinnan lever. HJÄLP. Är det kanske en döing han släpat omkring på hela denna tid? Han har hela tiden tyckt att det varit något märkligt med kvinnans tillstånd, förutom då att hon varit bakbunden och till synes medvetslös. Men kan det kanske ha varit så att hon hela tiden varit död? Mördad?
Med darrande fingrar lossar Jonas på munkavlen och anstränger sig till det yttersta för att se om kvinnan andas.
Stina
Jonas hjärna börjar gå på högvarv. Grönt??? Grönt!!! Grönt…. Det var denna usla färg som från början förstört kvällen för honom. Han vore inte här om det inte vore för denna. Detta kan inte vara ett sammanträffande. Det kan det bara inte vara! Vad skulle chanserna för något sådant vara? Lika med noll, triumferar Jonas. Lika. Med. Noll.
– Aha, skriker Jonas njutningsfullt. Nu har jag dig allt, ditt grönhåriga monster. Du trodde att du kunde driva med mig, men då trodde du förbannat fel. Jag är här och jag är arg, och nu ska du få betala. Det sista inte skriker, utan vrålar han ursinnigt fram. Det är när han gjort det han lägger märke till en, ehhh, lite underlig detalj. Personen han skriker åt verkar märkligt…. lealös. För att inte tala om den lilla detaljen, ovanligt tyst och otymplig. När Jonas ser efter lite närmare är en annan märklig sak att personen verkar vara försedd med vad som inte kan vara annat än en munkavle, och bakbundna händer.
Vad ska jag göra? Vad ska jag göra? Jonas känner hur nackhåren reser sig på honom och han börjar darra i hela kroppen. Vem, eller hemska tanke, vad som än gjort detta med denna grönhåriga människa så är det mer än troligt att den?, det?, de? fortfarande är i närheten. Vad värre är, Jonas har på känn att DE inte är lika imponerade av Fantomens skrämselkonst som han är. I ett läge som detta är det endast en regel man bör tillämpa, och det är att lägga benen på ryggen och fly undan fortast kvickt samtidigt som man ber för sitt liv att de inte fått syn på en. I såna här lägen är det bästa att förtränga alla tankar på Jonas Bond, för i ett läge som detta skulle inte ens denna mästare ha en chans. Men…… Jonas tvekar, han kan väl inte bara lämna henne här. Gud vet vad som kommer att hända henne då.
Och som alla deckarfantaster av rang vet är det just detta man inte ska göra. Man ska inte stanna och hjälpa prinsessan i nöd, man ska inte försvara henne med sitt liv och man ska INTE låta sig bli indragen. Men det är naturligtvis precis vad som alltid händer i alla sådana filmer, så egentligen, innerst inne, vet Jonas att detta är ödesbestämt och att det bara är att bita ihop och göra sin plikt som man. För vem har någonsin sett en film där hjälten lämnat sin dam i nöd och ynkligt smugit sin väg i mörkret. Inte Jonas i alla fall, och som den filmfantast han är kan han bara göra sin plikt.
Fast.. ..sen är det ju det här med den något märkliga dramaturgin i den här filmen. För han kan faktiskt inte påminna sig när han senast såg en grönhårig hjältinna, eller för den delen en hjälte som har problem med att hitta vägen till fienden, kvinnan han älskar eller vad det nu kan vara han söker. EN sak är då sannerligen säker, inte ofta har det funnits en manlig hjälte med Jonas utseende och charm. Det måste han då erkänna.
Så vad annat kan han göra, Jonas, än att ädelmodigt svepa upp kvinnan i sina starka armar och bära iväg med henne mot friheten och solnedgången (en tankemässig sådan, för gått ner har den ju tyvärr redan gjort). Och……. Oooooppps… Hon gled visst ur händerna på honom. Aj. Aj. Det där måste ha gjort ont. Fast hon rör inte på sig det minsta när Jonas ser efter. Hon ligger oroväckande stilla. Men, det är såklart att hon är drogad - drogad till medvetslöshet. Tur för henne! För det man inte vet har man ju inte ont av, hoppas han i alla fall. Fast när hon vaknar kommer hon ju knappast att veta vad som hänt. Hon kommer att ha annat att tänka på, och vad hon än har för skador så inte kommer hon att misstänka Jonas, hennes räddare i nöden. Och Jonas kommer knappast att berätta om den olyckliga lilla episoden. Den är redan glömd och begravd. Och inte var det Jonas fel vad som hände. Han kan väl inte rå för att kärr…damen i nöd, väger mer än ett jävla ånglok.
Han tar sig en närmare titt på henne. Även om det inte syns på henne så skulle hon verkligen behöva gå ner ett tiotal kilon. Hmm, hur ska han nu lösa det här lilla dilemmat? Vår hjälte ser ingen annan lösning än att släppa iväg henne i händerna (naglarna rödmålade i en hemsk nyans) med benen dinglande mot marken och hoppas på att snart hitta en säker plats att lämna henne på. Vad Jonas behöver nu är en bas att operera ifrån. Vid tanken på detta ler Jonas ett av sina små leenden. Det slocknar dock vid tanken på den sorgliga syn de måste utgöra. Han: Ditmålat svartaktigt klägg i hela ansiktet, utom där kallsvetten runnit. Släpande på kvinnan som om hon vore en jävla säck med potatis samtidigt som han suckar och stönar och strör diverse svordomar över henne, natten och hela jävla planeten. Hon: En grönhårig häxa med viktproblem och en grodmönstrad sjal som täcker halva ansiktet. Dessutom är hon drypande våt och stinker på något konstigt sätt blöt hund. Något säger honom dessutom att hon säkert är knarkare, eller i alla fall en nedgången alkoholist.
Som han släpar på henne börjar hans något bedövade hjärna funka normalt igen (normalt för att vara Jonas vill säga. Efter en olycklig tappningsolycka i barndomen verkar Jonas aldrig ha återhämtat sig helt). Och han kan inte släppa tanken på att kvinnan han sakta drar framåt är samma kvinna som ringt upp honom och startat hela denna händelsekedja. Måtte hon vakna snart så att han kan klämma ur henne alla obehagliga detaljer. För att inte tala om vad som gjort att hon ligger fastbunden i en fontän mitt i natten. Och, han kan inte låta bli att undra om de två ungdomarna ändå hade något med saken att göra. Allt verkar bara bli mer och mer komplicerat. Och nu känner han att han omöjligt orkar mera.
Han måste få vila sina värkande armar. Lyckligtvis kan han ta skydd bakom några stinkande containrar. I skydd av dem kan då ingen smyga sig upp på honom. Nu kan han bara vänta på att kvinnan ska vakna och börja tala. På tal om det vore det kanske gentlemannamässigt att innan dess lossa kvinnans bojor. Å andra sidan kan inte Jonas låta bli att tycka att hon delvis förtjänat vad som hänt henne. Just som han bestämt sig för att inget göra (he, he) smyger sig den obehagliga tanken på att hon kanske inte alls är medvetslös upp i Jonas hjärna. För allt har hänt för snabbt och för plötsligt för att Jonas, som vilken annan normal människa som helst, ska ha hunnit kolla om kvinnan lever. HJÄLP. Är det kanske en döing han släpat omkring på hela denna tid? Han har hela tiden tyckt att det varit något märkligt med kvinnans tillstånd, förutom då att hon varit bakbunden och till synes medvetslös. Men kan det kanske ha varit så att hon hela tiden varit död? Mördad?
Med darrande fingrar lossar Jonas på munkavlen och anstränger sig till det yttersta för att se om kvinnan andas.
Stina
Date with Deadly Dashing Dexter
Som ni vet är jag ett stort fan av tv-serien så det var med en viss förväntan jag tog mig an de tre första böckerna i Dexter-serien. Jag hoppades förstås att min favoritseriemördare skulle visa sig vara lika charmig i bokform som han är i tv-rutan.
Jag fick bara delvis rätt. Kan man kan ha överseende med en del dåliga val från författarens sida så är Dexter en mycket trevlig bekantskap till en början. Man gillar honom trots allt. Hans rovdjursaktiga charm och snabba replikskiften höjer en annars rätt så medioker historia några välbehövliga snäpp. Det som förvånade mig var att det inte fanns särskilt mycket substans i böckerna utöver det man redan fått ta del av i tv-serien, tvärtom faktiskt. Den Dexter och de karaktärer vi får möta i boken känns konstigt endimensionella. Jag hade hoppats på att få lära känna Dexter lite mer på djupet men där misstog jag mig rejält.
Mina förväntningar på fler trevliga dejtkvällar tilsammans med deadly dashing Dexter och ett glas vin eller två återstod dock efter det att den första boken var utläst, även om den visade sig vara ganska medelmåttigt skriven. Dessa förväntningar gick tyvärr snabbt i kras. Efter att ha läst de följande två delarna måste jag meddela att vår litterära relation nu är avslutad. Hädanefter håller jag mig till tv-dejter.
Mina invändningar mot del två och tre är helt enkelt att de spårar ur, och det rejält. Exakt vad kan jag inte gå in på här eftersom det skulle spoila för mycket om ni mot förmodan skulle ha lust att läsa dem. Men vissa saker blir för mycket bara, man köper det inte. Har ni följt serien så vet ni att också den är aningen urspårad ibland, och då menar jag bortsett från det faktum att huvudkaraktären är en seriemördare som dödar andra seriemördare.. Det är med andra ord rätt urspårat redan från början. Vissa delar kanske inte känns helt trovärdiga men man kan ändå ha överseende med dom. Detta är INTE fallet med böckerna.
Den första boken var helt okej. Tv-seriens första säsong följer boken ganska väl, även om man dragit ut på historien för att få den att räcka under en hel säsong. Jag måste säga att de tillägg och ändringar som gjorts i serien helt klart skulle ha lyft boken, som känns något avhuggen och oavslutad. Den andra boken är något sämre medan den tredje boken i sin tur är helt urspårad. Det känns inte längre som att man befinner sig i Dexteruniversum utan i ett dåligt skrivet avsnitt av Förhäxad, en serie med en riktigt låg lägsta nivå. Jag riktar trots allt ändå en tacksamhetens tanke mot Dexters skapare Jeff Lindsey, utan honom skulle mina måndagskvällar ha varit betydligt tristare den senaste tiden.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att den första boken, Darkly dreaming Dexter, är värd en genomläsning men att man inte missar något om man skippar de andra två.
Stina
Jag fick bara delvis rätt. Kan man kan ha överseende med en del dåliga val från författarens sida så är Dexter en mycket trevlig bekantskap till en början. Man gillar honom trots allt. Hans rovdjursaktiga charm och snabba replikskiften höjer en annars rätt så medioker historia några välbehövliga snäpp. Det som förvånade mig var att det inte fanns särskilt mycket substans i böckerna utöver det man redan fått ta del av i tv-serien, tvärtom faktiskt. Den Dexter och de karaktärer vi får möta i boken känns konstigt endimensionella. Jag hade hoppats på att få lära känna Dexter lite mer på djupet men där misstog jag mig rejält.
Mina förväntningar på fler trevliga dejtkvällar tilsammans med deadly dashing Dexter och ett glas vin eller två återstod dock efter det att den första boken var utläst, även om den visade sig vara ganska medelmåttigt skriven. Dessa förväntningar gick tyvärr snabbt i kras. Efter att ha läst de följande två delarna måste jag meddela att vår litterära relation nu är avslutad. Hädanefter håller jag mig till tv-dejter.
Mina invändningar mot del två och tre är helt enkelt att de spårar ur, och det rejält. Exakt vad kan jag inte gå in på här eftersom det skulle spoila för mycket om ni mot förmodan skulle ha lust att läsa dem. Men vissa saker blir för mycket bara, man köper det inte. Har ni följt serien så vet ni att också den är aningen urspårad ibland, och då menar jag bortsett från det faktum att huvudkaraktären är en seriemördare som dödar andra seriemördare.. Det är med andra ord rätt urspårat redan från början. Vissa delar kanske inte känns helt trovärdiga men man kan ändå ha överseende med dom. Detta är INTE fallet med böckerna.
Den första boken var helt okej. Tv-seriens första säsong följer boken ganska väl, även om man dragit ut på historien för att få den att räcka under en hel säsong. Jag måste säga att de tillägg och ändringar som gjorts i serien helt klart skulle ha lyft boken, som känns något avhuggen och oavslutad. Den andra boken är något sämre medan den tredje boken i sin tur är helt urspårad. Det känns inte längre som att man befinner sig i Dexteruniversum utan i ett dåligt skrivet avsnitt av Förhäxad, en serie med en riktigt låg lägsta nivå. Jag riktar trots allt ändå en tacksamhetens tanke mot Dexters skapare Jeff Lindsey, utan honom skulle mina måndagskvällar ha varit betydligt tristare den senaste tiden.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att den första boken, Darkly dreaming Dexter, är värd en genomläsning men att man inte missar något om man skippar de andra två.
Stina
Jag har också en utmaning!
När jag igår kväll läste ut "The Body" av Stephen King kom jag att tänka på en novell jag skrev för ett bra tag sedan, innan jag flyttade till Visby. Det var efter att ha tagit upp hans skildring av det bitterljuva i att växa upp och efter att ha tänkt tillbaka på filmen och dess slutkläm med att man aldrig kommer att så sådana vänner igenom som när man var tolv år som jag kom ihåg denna.
Tyckte det kunde vara en kul utmaning, och detta är alltså en uppmaning till antingen att posta pinsamma noveller som legat och skräpat i byrålådan eller kanske rentutav till att skriva nåt nytt? Jag vet ju att Sandra håller på och skriver en hel del fanfiction och Stina har säkert någon gammal godbit att dela med sig av....
Så, med den inledningen kommer härmed: (och försök hålla er för skratt eller i alla fall att bara fnissa lite och hålla inne med gapskrattet)
Vän från längesedan
Jag vaknade med den där känslan inom mig. Den hade nog funnits där ett tag. Länge. Men det var först nu jag visste att den existerade. Det var ett molande i bröstet. Det var något tungt inom mig som tyngde ner mig. Det var känslan av allt som var borta och försvunnet, allt jag hade haft som nu aldrig mer skulle komma tillbaka. Det var drömmen som utlöste det. Drömmen jag fortfarande hade kvar på näthinnan när jag vaknade. En vän, försvunnen sedan länge som jag hade förlorat. Vännen som aldrig skulle vara min igen. Det var henne som jag såg för min inre blick. Det var hennes drömord som ringde i mina öron. ”De är alla försvunna nu, sade hon. De är borta. Är det inte sorgligt?” Så jag vaknade och hade det där inom mig. En känsla av panik. En känsla av att allt, allt jag hade omkring mig var meningslöst. Jag gick omkring i min tomma, ekande lägenhet. Jag klädde på mig. Jag tvingade mig själv att äta frukost och hela tiden förföljde mig den där scenen. Allt meningslöst i tillvaron uppfyllde mig. En gråt lurade inom mig, men kunde inte ta sig ut. Det var depressionen som kom smygande. Det var gråten i halsen. Det var tankar som inte borde tänkas som var tillbaka hos mig igen. Allt jag försökt hålla på avstånd var tillbaka, och jag visste att det inget var jag kunde göra för att få det att försvinna. Jag visste det när jag fortfarande såg henne så fort jag blundade. Jag visste det eftersom hennes ord fortfarande ringde i mina ögon och det där sorgsna i drömmen stannade kvar trots att jag var vaken. Jag visste det eftersom jag hatade mitt liv. Hatade tristessen och hatade hur dagarna flög förbi utan att något verkligen hände.
Hon var en vän från längesedan. Hon var någon jag hade glömt, men som nu var tillbaka. Hon såg ut som hon gjorde då. Hennes bruna, axellånga hår. Hennes ljusa ögon. Hennes späda kroppsbyggnad. Det var hon när hon var tolv år gammal. Det var hon som hon hade sett ut när vi träffades som mest. Det var hon som hon inte varit på länge. Hon som hon inte var nu. Ett hon från glömda dagar. En hon när jag tror att jag var lycklig. När jag var någon som fortfarande kunde vara det. Jag vill vara mig när jag är tolv år igen. Jag vill känna det där jag kände då. Jag vill vara tolv år och hoppa i höskullen, spionera på grannarna och inte behöva oroa mig för något. Jag vill ha henne tillbaka igen. Jag vill ha somrar fyllda av skratt och en värk i bröstet, men av lycka och något oidentifierbart. Hennes hår som stryker mot min kind. Alla somrar vi hade, uppblandade till en helhet som lyser som inget annat gör. Jag vill ha henne tillbaka och kan jag inte få henne igen vill jag glömma. Jag vill glömma allt som har med henne att göra. Alla lekar och skratt, alla stunder vi delade. Jag vill inte tänka tillbaka och känna det där bitterljuva. Jag vill slippa höra hennes skratt eka i lägenheten och veta att jag aldrig kommer att få höra det på riktigt igen. Slippa sitta i en lägenhet och veta att jag lämnat så mycket bakom mig som är borta och inte går att fånga in igen. Det är ångesten som kommer krypande. Det är insikten att det här är allt som är, och att det aldrig kommer att bli bättre eller större. Det är vetskapen att det där stora man längtade efter inte finns, att människorna runt omkring är allt. Allt och inget.
Det var något mer i drömmen. Något som fanns där fast jag inte kunde se det. Det var inte bara hon och jag. Det var omgivningarna. Det var människorna. Det var allt som är förlorat fast det ändå finns kvar. Vi var i hennes gamla hus. Vi pratade om vänner som redan då hade försvunnit och sen sa hon de där orden. Jag vill se henne igen. Jag vill träffa henne och prata med henne och glömma. Men jag vet inte var hon finns, hur hon ser ut eller om hon vill träffa mig. Allt jag vet är att hon är borta. Huset jag aldrig kommer att stiga in i igen, omgivningarna som aldrig kommer att bli som de var eftersom så mycket är försvunnet. Stugan vi bodde i som aldrig mer kommer att bli sig lik, eftersom hennes hus lika gärna kunde vara tomt nu när hon inte längre finns där. Känslan av hopplöshet. Känslan av att ha förlorat.
Och jag planerar och jag jobbar över och jag är ständigt på språng. Jag ska komma igång med allt igen. Jag ska ta tag i mitt liv och se till att allt händer. Jag vill komma upp på morgonen och känna att livet är mer än detta. Jag vill komma upp och veta att det betyder något. Men allt jag känner är känslan av förlust, att det här kommer att bli ännu en dag som försvinner in i glömskan. Att jag kommer att förlora ytterligare något en dag som denna. En dag som alla andra dagar.
Jag vill komma bort. Jag vill komma undan. Men hur ska det gå till när det inte finns något ställe att fly till? När allt som finns är grå vardag och förspillda möjligheter. När ljudet av en viskande röst blandar in sig i allt som sägs, får allt att låta hopplöst. Ger allt en sorglig klang och längtan tillbaka. Hur ska jag kunna komma bort när spöket av det förgångna ständigt är närvarande? När minnet av brunt hår och nakna, solbrända ben inte lämnar mig någon ro. När hennes röst, hennes skratt, hennes lycka finns inom mig som ett hån. Ett hån över tomheten som dominerar nu och det går inte att komma undan. Jag kan springa. Jag kan skrika, men inget hjälper. Vart jag än flyr, finns hon kvar inom mig.
Planerna inför framtiden hjälper inte. Jag kanske kan hålla det borta för stunden. Henne och allt det hopplösa, men det återkommer bara. Jag kan sitta på morgonen innan jag åker till jobbet och kolla upp jobb. Vilket ska jag välja? Var ska jag läsa? Det är något lockande i tanken. Det skulle vara skönt på något sätt. Att komma bort. Att komma undan. Men det går inte. Det går inte.
Och jag ska klippa mig och jag ska tatuera mig och på sätt och vis är det också en slags flykt. Men hela tiden, i allt vad jag säger och gör, finns tanken på allt jag förlorat i bakhuvudet. Det går inte att undkomma. Hon finns kvar. Allt finns kvar. Och det gör allt bara värre. Denna tomhet när jag vet att det finns något annat där ute. Något jag aldrig kommer att finna igen. Något man kan ha och förlora, men aldrig hitta igen. Det kan bara finnas kvar inom dig och göra det onda ondare och depressioner värre. Allt till tonerna av ett skratt för så länge sedan.
Tyckte det kunde vara en kul utmaning, och detta är alltså en uppmaning till antingen att posta pinsamma noveller som legat och skräpat i byrålådan eller kanske rentutav till att skriva nåt nytt? Jag vet ju att Sandra håller på och skriver en hel del fanfiction och Stina har säkert någon gammal godbit att dela med sig av....
Så, med den inledningen kommer härmed: (och försök hålla er för skratt eller i alla fall att bara fnissa lite och hålla inne med gapskrattet)
Vän från längesedan
Jag vaknade med den där känslan inom mig. Den hade nog funnits där ett tag. Länge. Men det var först nu jag visste att den existerade. Det var ett molande i bröstet. Det var något tungt inom mig som tyngde ner mig. Det var känslan av allt som var borta och försvunnet, allt jag hade haft som nu aldrig mer skulle komma tillbaka. Det var drömmen som utlöste det. Drömmen jag fortfarande hade kvar på näthinnan när jag vaknade. En vän, försvunnen sedan länge som jag hade förlorat. Vännen som aldrig skulle vara min igen. Det var henne som jag såg för min inre blick. Det var hennes drömord som ringde i mina öron. ”De är alla försvunna nu, sade hon. De är borta. Är det inte sorgligt?” Så jag vaknade och hade det där inom mig. En känsla av panik. En känsla av att allt, allt jag hade omkring mig var meningslöst. Jag gick omkring i min tomma, ekande lägenhet. Jag klädde på mig. Jag tvingade mig själv att äta frukost och hela tiden förföljde mig den där scenen. Allt meningslöst i tillvaron uppfyllde mig. En gråt lurade inom mig, men kunde inte ta sig ut. Det var depressionen som kom smygande. Det var gråten i halsen. Det var tankar som inte borde tänkas som var tillbaka hos mig igen. Allt jag försökt hålla på avstånd var tillbaka, och jag visste att det inget var jag kunde göra för att få det att försvinna. Jag visste det när jag fortfarande såg henne så fort jag blundade. Jag visste det eftersom hennes ord fortfarande ringde i mina ögon och det där sorgsna i drömmen stannade kvar trots att jag var vaken. Jag visste det eftersom jag hatade mitt liv. Hatade tristessen och hatade hur dagarna flög förbi utan att något verkligen hände.
Hon var en vän från längesedan. Hon var någon jag hade glömt, men som nu var tillbaka. Hon såg ut som hon gjorde då. Hennes bruna, axellånga hår. Hennes ljusa ögon. Hennes späda kroppsbyggnad. Det var hon när hon var tolv år gammal. Det var hon som hon hade sett ut när vi träffades som mest. Det var hon som hon inte varit på länge. Hon som hon inte var nu. Ett hon från glömda dagar. En hon när jag tror att jag var lycklig. När jag var någon som fortfarande kunde vara det. Jag vill vara mig när jag är tolv år igen. Jag vill känna det där jag kände då. Jag vill vara tolv år och hoppa i höskullen, spionera på grannarna och inte behöva oroa mig för något. Jag vill ha henne tillbaka igen. Jag vill ha somrar fyllda av skratt och en värk i bröstet, men av lycka och något oidentifierbart. Hennes hår som stryker mot min kind. Alla somrar vi hade, uppblandade till en helhet som lyser som inget annat gör. Jag vill ha henne tillbaka och kan jag inte få henne igen vill jag glömma. Jag vill glömma allt som har med henne att göra. Alla lekar och skratt, alla stunder vi delade. Jag vill inte tänka tillbaka och känna det där bitterljuva. Jag vill slippa höra hennes skratt eka i lägenheten och veta att jag aldrig kommer att få höra det på riktigt igen. Slippa sitta i en lägenhet och veta att jag lämnat så mycket bakom mig som är borta och inte går att fånga in igen. Det är ångesten som kommer krypande. Det är insikten att det här är allt som är, och att det aldrig kommer att bli bättre eller större. Det är vetskapen att det där stora man längtade efter inte finns, att människorna runt omkring är allt. Allt och inget.
Det var något mer i drömmen. Något som fanns där fast jag inte kunde se det. Det var inte bara hon och jag. Det var omgivningarna. Det var människorna. Det var allt som är förlorat fast det ändå finns kvar. Vi var i hennes gamla hus. Vi pratade om vänner som redan då hade försvunnit och sen sa hon de där orden. Jag vill se henne igen. Jag vill träffa henne och prata med henne och glömma. Men jag vet inte var hon finns, hur hon ser ut eller om hon vill träffa mig. Allt jag vet är att hon är borta. Huset jag aldrig kommer att stiga in i igen, omgivningarna som aldrig kommer att bli som de var eftersom så mycket är försvunnet. Stugan vi bodde i som aldrig mer kommer att bli sig lik, eftersom hennes hus lika gärna kunde vara tomt nu när hon inte längre finns där. Känslan av hopplöshet. Känslan av att ha förlorat.
Och jag planerar och jag jobbar över och jag är ständigt på språng. Jag ska komma igång med allt igen. Jag ska ta tag i mitt liv och se till att allt händer. Jag vill komma upp på morgonen och känna att livet är mer än detta. Jag vill komma upp och veta att det betyder något. Men allt jag känner är känslan av förlust, att det här kommer att bli ännu en dag som försvinner in i glömskan. Att jag kommer att förlora ytterligare något en dag som denna. En dag som alla andra dagar.
Jag vill komma bort. Jag vill komma undan. Men hur ska det gå till när det inte finns något ställe att fly till? När allt som finns är grå vardag och förspillda möjligheter. När ljudet av en viskande röst blandar in sig i allt som sägs, får allt att låta hopplöst. Ger allt en sorglig klang och längtan tillbaka. Hur ska jag kunna komma bort när spöket av det förgångna ständigt är närvarande? När minnet av brunt hår och nakna, solbrända ben inte lämnar mig någon ro. När hennes röst, hennes skratt, hennes lycka finns inom mig som ett hån. Ett hån över tomheten som dominerar nu och det går inte att komma undan. Jag kan springa. Jag kan skrika, men inget hjälper. Vart jag än flyr, finns hon kvar inom mig.
Planerna inför framtiden hjälper inte. Jag kanske kan hålla det borta för stunden. Henne och allt det hopplösa, men det återkommer bara. Jag kan sitta på morgonen innan jag åker till jobbet och kolla upp jobb. Vilket ska jag välja? Var ska jag läsa? Det är något lockande i tanken. Det skulle vara skönt på något sätt. Att komma bort. Att komma undan. Men det går inte. Det går inte.
Och jag ska klippa mig och jag ska tatuera mig och på sätt och vis är det också en slags flykt. Men hela tiden, i allt vad jag säger och gör, finns tanken på allt jag förlorat i bakhuvudet. Det går inte att undkomma. Hon finns kvar. Allt finns kvar. Och det gör allt bara värre. Denna tomhet när jag vet att det finns något annat där ute. Något jag aldrig kommer att finna igen. Något man kan ha och förlora, men aldrig hitta igen. Det kan bara finnas kvar inom dig och göra det onda ondare och depressioner värre. Allt till tonerna av ett skratt för så länge sedan.
The most important things are the hardest things to say.
They are the things you are ashamed of, because words make them smaller.
Så inleder Stephen King sin, kan man anta, självbiografiska kortroman "The body"
Det jag gillar mest med den är att jag hela tiden har den underbara filmatiseringen framför ögonen medan jag läser, för boken följer filmen (ja, ja egentligen är det ju tvärtom) nästan till punkt och pricka.
Boken är, till skillnad från Kings ibland nästan för detaljerade romaner, avskalad och med personbeskrivningar som tecknas mycket lätt och nästan knapphändigt, egentligen utan att man kommer bokens karaktärer särskilt nära. På något sätt bygger King upp ett slags avstånd mellan personerna i boken och läsaren- men ett avstånd som faktiskt passar denna korta roman. Det filmskaparna lyckats med är att ta Kings avskalade text och ge den en ytterligare dimension, för filmen kryper mer under huden än vad boken gör och ger karaktärerna ett djup som bara stundtals skymtar fram i boken.
Men liksom filmen berättas boken i ett jagperspektiv, av Gordie som växer upp och blir författare, något som ytterligare förstärker den självbiografiska känslan i romanen. Och det här är ingen skräckroman, trots det aningen makabra temat, utan snarare en finstämd roman om vänskapen mellan några tolvåriga pojkar och en sådan slags vänskap som aldrig mer kommer att upplevas i vuxen ålder. Det King skildrar är också det bitterljuva i att växa upp och lämna barndomen och dess bekantskaper bakom sig och en längtan tillbaka.
Så inleder Stephen King sin, kan man anta, självbiografiska kortroman "The body"
Det jag gillar mest med den är att jag hela tiden har den underbara filmatiseringen framför ögonen medan jag läser, för boken följer filmen (ja, ja egentligen är det ju tvärtom) nästan till punkt och pricka.
Boken är, till skillnad från Kings ibland nästan för detaljerade romaner, avskalad och med personbeskrivningar som tecknas mycket lätt och nästan knapphändigt, egentligen utan att man kommer bokens karaktärer särskilt nära. På något sätt bygger King upp ett slags avstånd mellan personerna i boken och läsaren- men ett avstånd som faktiskt passar denna korta roman. Det filmskaparna lyckats med är att ta Kings avskalade text och ge den en ytterligare dimension, för filmen kryper mer under huden än vad boken gör och ger karaktärerna ett djup som bara stundtals skymtar fram i boken.
Men liksom filmen berättas boken i ett jagperspektiv, av Gordie som växer upp och blir författare, något som ytterligare förstärker den självbiografiska känslan i romanen. Och det här är ingen skräckroman, trots det aningen makabra temat, utan snarare en finstämd roman om vänskapen mellan några tolvåriga pojkar och en sådan slags vänskap som aldrig mer kommer att upplevas i vuxen ålder. Det King skildrar är också det bitterljuva i att växa upp och lämna barndomen och dess bekantskaper bakom sig och en längtan tillbaka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)