Var hemma och firade pappas 60-årsdag förra veckan. Mycket trevligt var det med hotellboende, restaurangbesök och lite kortspelande. Väl hemma passade jag också på att ta en shoppingtur som resulterade i ett gäng tvillingböcker. Bara 5 kronor styck på Myrorna i Linköping. Lycka! Tänkte därför att det kanske var på tiden med lite tvillingböcker-recenserande då en hel del har hunnit läsas sedan förra recensionen.
Vi börjar väl med "Tvillingarna 67. Rockhörningen". Den var ingen höjdare inom tvillingenren, men väl lite småtrevlig att läsa, där Enhörningarna deltar i en musikvideotävling och Lila naturligvis ser till att sno åt sig solot. Problemet är bara att hon inte kan sjunga. Det kan däremot låtskrivaren Johanna som är alldeles för blyg för att själv stå på scenen..... Resten kan ni nog lista ut själva! Det här alltså inget revolutionerande direkt, men trevlig story med rivalitet mellan Lila och Jessica, en looser som tar revanch och annat smått och gott.
Sedan är det dags för "Tvillingarna 40. Eldsvådan". En bok av lite senare datum där alla faktiskt beter sig som helt vanliga sjätteklassare - yay! I denna bok bryter Amy armen i samband med en eldsvåda som gör att familjens hus brinner ned. I väntan på en ny bostad flyttar hon in hos familjen Wakefield. Men snart börjar hon bete sig märkligt; ljuger om vad som hände vid branden och umgås hellre med Jessica och Enhörningarna än med sin bästis Elisabeth. Naturligtvis löser sig allt på slutet, precis som vanligt, men berättelsen fram dit flyter på fint och det här är underhållanade tvillingläsning.
Boken som tar vid därefter är "Tvillingarna 41. Hopptävlingen". Elisabeths älsklingshäst Thunder måste säljas om inte hans ägare Ted vinner nästa hopptävling. Allt ser bra ut tills Ted skadar sig. Den enda som verkar kunna rädda Thunder är Elisabeths nya kompis Lucy som är en skicklig ryttarinna, men av någon anledning verkar hon tveka att ställa upp i tävlingen...... Det här är en riktigt rolig, välskriven tvillingbok skriven med humor och lekfullhet. Den parallella historien med djurhataren Jessica som räddar en säl undan oljeläckagae förhöjer historien ytterligare.
Härnäst kommer "Tvillingarna 42. Drömresan". Den visar sig vara en smårolig historia där Jessica av misstag råkar anmäla familjen till en tävling för att vinna en resa till Frankrike. Problemet är bara att man måste vara intresserad av Frankrike för att få anmäla sig till tävlingen. När familjen går till final övertalar Jessica familjen att spela med, eller hon tror i alla fall att hon gör det.... Kul med humor i en tvillingbok, men tyvärr spårar den helt ut mot slutet. Något av det roligaste var att Jessica i tävlingen förskönade samtliga familjemedlemmar, förutom sin syster Elisabeth som redan var så perfekt att hon inte gick att göras bättre.
Härnäst har det blivit tur för en bok ur serien Sweet Valley High, nämligen nr 28 Hemlig längtan. Boken visade sig vara en riktigt glad överraskning, då jag inte alls kom ihåg att böcker i denna serie som är av ganska sent format fortfarande var så här välskrivna. Den bästa tvillinbok jag läst på ett bra tag, helt klart! Handlingen kretsar kring losern Lynne, som är våldsamt blyg och inte har en enda vän på hela skolan. Hon håller sig mest för sig själv och ägnar sig åt att spela och skriva musik. Så när en musiktävling utlyses om att skriva en låt till skolans band, the Droids, kan hon inte låta bli att skicka in ett bidrag. Fast hon är för blyg att skicka in bidraget i eget namn och låter det bli anonymt. Guy Chesney, som spelar i bandet och som dessutom är hennes hemliga förälskelse, blir helt tagen av låten och kan inte sluta tänka på flickan som skrev den.... Naturligtvis slutar det lyckligt med att Lynne får sin drömkille, blir mer framåt och börjar bry sig mer om sitt utseende (ytligt? nej inte alls, he he). Rolig bihandling också, med att Jessica ordnar en gunggala, där allt kretsar kring några tjejer som ska gunga gungstol för att samla in pengar.
Ytterligare en bok i samma serie är nr 19. Svekfulla planer. Ännu en bok med rolig handling, där Jessica gör sitt bästa för att sätta klorna i Lilas mystiske pojkvän Jake. Trots varningar från omgivningen om att allt inte verkar stå riktigt rätt till med honom gör Jessica sitt yttersta för att vinna hans hjärta. En härlig bok med rappt språk, tillbakablickar på vad som hänt i serien och en välskriven och tydlig historia gör att det blir ett bra betyg!
De tre sista böckerna är från "Jessica och Elisabeth-serien", nämligen nr 17, 18 och 11, "Lämna mig ifred!", "Vem bryr sig?" samt "Strandliv". Ingen av dem någon höjdarläsning direkt. Charmen med tvillinböckerna är ju, visserligen tillsammans med så mycket annat, att man när man sätter sig för att läsa en vet exakt vad man kommer att få. Man kommer att få en avslutad berättelse med tydlig handling, gärna med en moralkaka inbäddad, där allt på slutet knyts ihop snyggt och prydligt. Det verkar man tyvärr ha missat i denna serie av senare snitt, utgiven i början av 2000-talet (och uppdaterad med Internet och annat trendigt). Här finns knappast en sammanhållen handling, snarare en serie händelser som slutar mitt i. Snyggt och prydligt är det inte heller och även om man kan se en antydan till moralkaka i samtliga (som att det är fult att snatta och att det är viktigt att ta skolan på allvar) utvecklar man inte dessa lovande intriger alls. Dissapointment! Till skillnad från de andra serierna är det även jagperspektiv här, där olika personer kommer till tals, men i mitt tycke är det allt för lite fokus på tvillingarna (ja, i en bok kommer faktiskt Elisabeth inte till tals alls). Dessutom känns det ovanligt platt och oavsett vem det är som berättar känns det väldigt likartat och opersonligt. Då jag tidigare blivit positivt överraskad av serien hoppas jag att dessa böcker endast är undantag i en annars bra serie.
I "Lämna mig ifred!" handlar det mest om Lacey som har problem med sin styvmamma och bland annat tar ut frustrationen genom att snatta. Annars är det svårt att få grepp om vad boken egentligen handlar om då den nästan helt saknar ramberättelse samt en tydlig början och slut. Detta är helt klart den sämsta av dessa tre böcker.
"Vem bryr sig?" handlar även den om Lacey, vars mamma är på besök för första gången på 2 år. Kompisarna blir bekymrade då hon verkar lova mer än vad hon kan hålla till sin dotter och naturligtvis slutar det med att hon blir sårad. Ingen höjdare denna heller, men bättre än den förra i alla fall.
Så är det "Strandliv" till slut, som tack och lov är lite mer sammanhållen än de övriga två. Här handlar det om surfarkillen Blue som Elisabeth blir vän med när hon går med i skolans volleybollag. Han bor tillsammans med sin bor sedan deras föräldrar dött och har inte speciellt många regler att hålla sig till. Han håller mest på med surfing och låter skolan komma i andra hand. Det perfekta livet, i alla fall tills han får höra talas om att socialen ska komma på besök för att se hur deras liv fungerar..... Återigen är det här en berättelse som inte på långa vägar är lika välskriven som Tvillingarna/Sweet Valley High-böckerna. Lite trist att man inte ägnat lite mer tid på en mer välbearbetad berättelse.
måndag 6 juni 2011
Något av ett leende
"Något av ett leende" av Francoise Sagan påminner både stil- och storymässigt om debutromanen "Bonjour tristesse". Dock är detta, i mitt tycke, till denna romans nackdel då den på grund av detta nästan känns som en lite tristare variant av den förra. Den är ändå läsvärd och hade jag inte läst "Bonjour tristesse" innan hade nog betyget blivit högre. Handlingen kretsar kring en ung flicka som inleder en kärleksaffär med en gift man.
lördag 28 maj 2011
Segerdans ;)
Och i avdelningen mera skryt har det blivit dags för segerdans (till min ära givetvis...)
Kanske kunde vara en dansrutin att lära in till bröllopet. Så vad säger ni, ska vi skippa den traditionella bröllopsvalsen och ta en kollektiv "Go girl segerdans" istället? I´m on if you are.....
Kanske kunde vara en dansrutin att lära in till bröllopet. Så vad säger ni, ska vi skippa den traditionella bröllopsvalsen och ta en kollektiv "Go girl segerdans" istället? I´m on if you are.....
torsdag 26 maj 2011
Skryt
Ja, inte för att jag vill skryta eller så (jo det vill jag....) men jag var en av dem som vann Boktipsets senaste tävling, så nu väntar jag på en signerad roman av Paul Auster samt en pocketbok av Joyce Carol Oates. Känns mycket fint!
Den här motiveringen vann jag med, och det gick ut på att motivera vem som var ens favorit av de amerikanska författarna och varför, och ja vad kan jag säga, valet var lätt!
Sofia Norgrens (ja efternamnet blev väl lite fel...) favorit bland de amerikanska författarna, ja faktiskt hennes favoritförfattare alla kategorier, är utan tvekan Joyce Carol Oates:
"Jag har älskat hennes böcker ända sedan jag som 13-åring läste min första roman av henne. Ingen kan skriva gripande och verklighetstroget om så svåra ämnen som hon, och hennes persongestaltnig är alldeles underbar. När man lägger ner en bok av henne är det verkligen som att man känner karaktärerna och det är svårt att tro att det fiktiva, och inte verkliga.
Det är svårt att välja en favoritbok av henne, men om jag måste välja får det nog bli Foxfire, vilken var den första roman jag läste av henne. Att just den gripit mig så starkt har nog att göra att jag var i samma ålder som huvudkaraktärerna när jag läste den, och jag har faktiskt inte vågat läsa om den sedan dess eftersom jag är lite rädd att en del av magin ska ha försvunnitt"
Jag har bara ytterligare en sak att tillägga, Go me!!!!
Den här motiveringen vann jag med, och det gick ut på att motivera vem som var ens favorit av de amerikanska författarna och varför, och ja vad kan jag säga, valet var lätt!
Sofia Norgrens (ja efternamnet blev väl lite fel...) favorit bland de amerikanska författarna, ja faktiskt hennes favoritförfattare alla kategorier, är utan tvekan Joyce Carol Oates:
"Jag har älskat hennes böcker ända sedan jag som 13-åring läste min första roman av henne. Ingen kan skriva gripande och verklighetstroget om så svåra ämnen som hon, och hennes persongestaltnig är alldeles underbar. När man lägger ner en bok av henne är det verkligen som att man känner karaktärerna och det är svårt att tro att det fiktiva, och inte verkliga.
Det är svårt att välja en favoritbok av henne, men om jag måste välja får det nog bli Foxfire, vilken var den första roman jag läste av henne. Att just den gripit mig så starkt har nog att göra att jag var i samma ålder som huvudkaraktärerna när jag läste den, och jag har faktiskt inte vågat läsa om den sedan dess eftersom jag är lite rädd att en del av magin ska ha försvunnitt"
Jag har bara ytterligare en sak att tillägga, Go me!!!!
Juni månadstema: Noir
Så var det dags för mig att välja månadstema igen då, och den här gången är det noir för hela slanten- känns som den perfekta uppladdningen inför bröllopet.
Så vad väntar ni på? Häll upp en dubbel whiskey, luta er tillbaka i er favoritfåtölj och låt er föras tillbaka till en tid där männen var hårdare, kvinnorna mer sofistikerade och spriten flödade.
Månadens bok: Vi som var föräldralösa av Kazuo Ishiguro
Ja, jag vet att Sandra precis hade en av hans böcker i sitt förra tema, men det har väl inte undgått någon av er att hans böcker minst sagt fallit mig i smaken. Den här har dessutom en handling som är helt perfekt för månadens tema.
Den utspelar sig i 1930-talets England, där Chrsitopher Banks, tillika landets mest respekterade detektiv, finner sig hemsökt av ett olöst fall från sin barndom, nämligen fallet med hans föräldrars mystiska försvinnande. Med Ishiguro som författare förväntar jag mig att det här ska vara riktigt underhållande läsning.
Om man orkar och har tid finns det som vanligt flera böcker med samma tema att sätta tänderna i:
Den svarta Dahlian av James Elroy utspelar sig i 1940-talets Los Angeles där mordet av en ung kvinna, av tidningarna kallad just "Den svarta dahlian", håller på att utredas. Med noirgenrens sedvanliga gråskala präglas handlingen självklart av korruption och konspirationer. Ja, det här är en riktig noirklassiker som du självklart inte bör missa!
In cold blood av Truman Capote, är ännu en författare vi har läst en del av i Boktiangeln (senast förra månadens faktiskt...), men den här ska visst vara en riktig klassiker och bör självklart få vara med på ett hörn i månadens tema. Boken kom ut 1966 och baseras på ett brutalt mord år 1959, då en förmögen farmare och hans familj blev mördade. Capote reste själv ner till Kansas (tillsammans med Harper Lee, som jag dissade för något inlägg sedan)och intervjuade lokalbefolkningen och utredarna, och boken ska visst ha tagit hela 6 år att avsluta.
Vår sista bok är visserligen ingen noir i egentlig mening, men den har den rätta sinnestämningen ändå, med alkohol i mängder, rotlöshet och en handling som utspelar sig i 20-talets Europa. Jag pratar självklart om Ernest Hemingways "Och solen har sin gång".
Själv har jag inte läst någon av böckerna tidigare, men hoppas på att alla ska visa sig vara riktiga höjdare.
Så vad väntar ni på? Häll upp en dubbel whiskey, luta er tillbaka i er favoritfåtölj och låt er föras tillbaka till en tid där männen var hårdare, kvinnorna mer sofistikerade och spriten flödade.
Månadens bok: Vi som var föräldralösa av Kazuo Ishiguro
Ja, jag vet att Sandra precis hade en av hans böcker i sitt förra tema, men det har väl inte undgått någon av er att hans böcker minst sagt fallit mig i smaken. Den här har dessutom en handling som är helt perfekt för månadens tema.
Den utspelar sig i 1930-talets England, där Chrsitopher Banks, tillika landets mest respekterade detektiv, finner sig hemsökt av ett olöst fall från sin barndom, nämligen fallet med hans föräldrars mystiska försvinnande. Med Ishiguro som författare förväntar jag mig att det här ska vara riktigt underhållande läsning.
Om man orkar och har tid finns det som vanligt flera böcker med samma tema att sätta tänderna i:
Den svarta Dahlian av James Elroy utspelar sig i 1940-talets Los Angeles där mordet av en ung kvinna, av tidningarna kallad just "Den svarta dahlian", håller på att utredas. Med noirgenrens sedvanliga gråskala präglas handlingen självklart av korruption och konspirationer. Ja, det här är en riktig noirklassiker som du självklart inte bör missa!
In cold blood av Truman Capote, är ännu en författare vi har läst en del av i Boktiangeln (senast förra månadens faktiskt...), men den här ska visst vara en riktig klassiker och bör självklart få vara med på ett hörn i månadens tema. Boken kom ut 1966 och baseras på ett brutalt mord år 1959, då en förmögen farmare och hans familj blev mördade. Capote reste själv ner till Kansas (tillsammans med Harper Lee, som jag dissade för något inlägg sedan)och intervjuade lokalbefolkningen och utredarna, och boken ska visst ha tagit hela 6 år att avsluta.
Vår sista bok är visserligen ingen noir i egentlig mening, men den har den rätta sinnestämningen ändå, med alkohol i mängder, rotlöshet och en handling som utspelar sig i 20-talets Europa. Jag pratar självklart om Ernest Hemingways "Och solen har sin gång".
Själv har jag inte läst någon av böckerna tidigare, men hoppas på att alla ska visa sig vara riktiga höjdare.
måndag 23 maj 2011
Djupandning
Nej usch, det här var ingen bra bok! Så urbota tråkigt om 24 timmar i ett medelålders pars liv. Ett liv där man verkligen lider med den stackars mannen, som måste stå ut med sin jobbiga fru som hela tiden ska lägga sin näsa i blöt i sådant som inte angår henne. Särskilt engagerande blir det heller aldrig och jag sitter större delen av tiden och bara räknar sidorna tills det ska ta slut, eller i alla fall hoppas på att någonting intressant ska hända (vilket det givtevis aldrig gör). Är det så här mitt liv kommer att se ut om 20 år vill jag hellre lägga mig ner och dö. Och den här boken vann Anne Tyler pulitzerpriset för! Tragiskt är vad det är!!!
torsdag 19 maj 2011
To kill a mockingbird- eller snarare hur man fullständigt dödar läslusten
Gav mig i kast med Harper Lees "To kill a mockingbird" efter att ha fastnat för den fina framsidan vid ett random biblioteksbesök. Tyvärr visade sig framsidan vara det enda bra med den trista romanen. Vad kan man säga? Diskbänksrealism när det är som värst kanske. Nu var boken så trist att jag gjort mitt bästa för att förtränga den, vilket faktiskt gått väldigt bra då det var en föga minnesvärd bok. Någonstans i bakhuvudet har jag för mig att den handlade om rasism i 50-talets(?)USA. Jag kommer också ihåg att det var alldeles för mycket goodie-two-shoes över romanens unga berättarinna. Så mycket att jag faktiskt mådde lite illa större delen av läsningen, fast det kan å andra sidan också ha att göra med romanen som helhet.
Ja, tror detta får räcka som recension- jag orkar inte ens engagera mig nog för en riktig recension av en sådan trist bok, för ärligt, en så här usel bok förtjänar inte det!
Ja, tror detta får räcka som recension- jag orkar inte ens engagera mig nog för en riktig recension av en sådan trist bok, för ärligt, en så här usel bok förtjänar inte det!
onsdag 18 maj 2011
Se den!
Bilderna från: http://www.coveringmedia.com/movie/2010/09/never-let-me-go.html
http://passiondl.com/tag/movie/
Ishiguros debutroman
Känns som att det blivit en hel del Kazuo Ishiguro på sistone, vilket i alla fall enligt mig känns mycket fint då jag riktigt längtar efter att sätta tänderna i ännu en av hans romaner. Efter missräkningen med "Never let me go" som ju aldrig kom på bio till Visby känns det för övrigt lite surt att upptäcka att den visst gått upp på bio i Visby- i alla fall på färjorna. Där ser man! Kan kanske vara värt en färjetur eller två.....
OBS! Läs endast denna recension om du redan läst boken, eller om du ändå inte tänkt göra det då det här kommer att spoilas både det ena och andra!
I alla fall, för att återgå till hans debutroman, "Berg i fjärran" heter den på svenska och den påminner nästan läskigt mycket om Guy Burts debut. Inte så mycket i handling, men väl i temat och sättet han bygger upp sin berättelse på. Till skillnad från det jag tidigare läst av honom kretsar handlingen denna gång kring en japansk kvinna (Etsuko), om än emigrerad till USA, som tänker tillbaka på sitt liv hemma i Japan och då främst på sommaren då hon var gravid och träffade Sachiko och hennes olyckliga och negligerade lilla dotter. Det här var även sommaren då en barnamördare härjade i området. Tidigt i berättelsen står det klart att hennes make precis har dött och att hennes äldsta dotter Keiko tagit sitt eget liv, genom hägning, för en tid tillbaka.
Detta med tillbakablickandet känns igen från Ishiguros tidigare berättelser och även de vemodiga dragen. Precis som i "Never let me go" är det ett återhållsamt och nedtonat språk som för berättelsen framåt, och Ishiguro berättar sin historia så att man på slutet stänger boken och undrar vad det egentligen är som har hänt.
Det första som slår mig (och även andra läsare skulle jag tro) är att det aldrig har funnits någon Sachiko med en olycklig dotter och att det är sin egen historia Etsuko har berättat. Några av de faktorer som tyder på detta är att Sachiko så många gånger påpekar vilken bra mamma Etsuko kommer att bli (vilket hon ju snarare är motsatsen till om det nu är hon som är Sachiko), sättet Etsuko passivt står bredvid och låter Sachiko dränka några små kattungar (INGEN skulle stå och vara så passiv!) och sättet berättarperspektivet mot slutet av berättelsen mitt i ett stycke ändras från att vara Etsúkos perspektiv till att helt plötsligt bli Sachikos. Precis innan boken avslutas är det även en referens till en utflykt Etsuko gjorde med Satchiko och henns lilla dotter, men där Etsuko säger till sin yngsta dotter att hon varit där med systern som begick självmord. Nu kan hon självklart ha åkt tillbaka dit, men för mig känns det som att utflykten hon refererar till var just den som gjordes med Sachiko, som alltså i sådana fall inte finns och är hon.
En annan tanke som dyker upp är givetvis den om att det är hon som i själva verket är baranmördaren. Ishiguro har tagit med detaljer i romanen, som i alla fall i mitt tycke hintar om det, och så blev ju dottern hängd precis som barnen blev den där sommaren. Bland annat kommer Satchiko/Etsuko mot slutet av boken fram till dottern som undrar vad det är hon håller i händerna. Lite väl ivrigt bedyrar hon då att hon inte ska skada flickan som trots denna försäkran snabbt springer därifrån. Tidigare i berättelsen har det dessutom pratats om att flickan sett en mor med sitt dränkta barm, och detta skulle ju lika gärna kunna vara en referens till att hon sett modern mörda.
Ja, det här är sannerligen en bok man stänger med fler frågor än svar!
OBS! Läs endast denna recension om du redan läst boken, eller om du ändå inte tänkt göra det då det här kommer att spoilas både det ena och andra!
I alla fall, för att återgå till hans debutroman, "Berg i fjärran" heter den på svenska och den påminner nästan läskigt mycket om Guy Burts debut. Inte så mycket i handling, men väl i temat och sättet han bygger upp sin berättelse på. Till skillnad från det jag tidigare läst av honom kretsar handlingen denna gång kring en japansk kvinna (Etsuko), om än emigrerad till USA, som tänker tillbaka på sitt liv hemma i Japan och då främst på sommaren då hon var gravid och träffade Sachiko och hennes olyckliga och negligerade lilla dotter. Det här var även sommaren då en barnamördare härjade i området. Tidigt i berättelsen står det klart att hennes make precis har dött och att hennes äldsta dotter Keiko tagit sitt eget liv, genom hägning, för en tid tillbaka.
Detta med tillbakablickandet känns igen från Ishiguros tidigare berättelser och även de vemodiga dragen. Precis som i "Never let me go" är det ett återhållsamt och nedtonat språk som för berättelsen framåt, och Ishiguro berättar sin historia så att man på slutet stänger boken och undrar vad det egentligen är som har hänt.
Det första som slår mig (och även andra läsare skulle jag tro) är att det aldrig har funnits någon Sachiko med en olycklig dotter och att det är sin egen historia Etsuko har berättat. Några av de faktorer som tyder på detta är att Sachiko så många gånger påpekar vilken bra mamma Etsuko kommer att bli (vilket hon ju snarare är motsatsen till om det nu är hon som är Sachiko), sättet Etsuko passivt står bredvid och låter Sachiko dränka några små kattungar (INGEN skulle stå och vara så passiv!) och sättet berättarperspektivet mot slutet av berättelsen mitt i ett stycke ändras från att vara Etsúkos perspektiv till att helt plötsligt bli Sachikos. Precis innan boken avslutas är det även en referens till en utflykt Etsuko gjorde med Satchiko och henns lilla dotter, men där Etsuko säger till sin yngsta dotter att hon varit där med systern som begick självmord. Nu kan hon självklart ha åkt tillbaka dit, men för mig känns det som att utflykten hon refererar till var just den som gjordes med Sachiko, som alltså i sådana fall inte finns och är hon.
En annan tanke som dyker upp är givetvis den om att det är hon som i själva verket är baranmördaren. Ishiguro har tagit med detaljer i romanen, som i alla fall i mitt tycke hintar om det, och så blev ju dottern hängd precis som barnen blev den där sommaren. Bland annat kommer Satchiko/Etsuko mot slutet av boken fram till dottern som undrar vad det är hon håller i händerna. Lite väl ivrigt bedyrar hon då att hon inte ska skada flickan som trots denna försäkran snabbt springer därifrån. Tidigare i berättelsen har det dessutom pratats om att flickan sett en mor med sitt dränkta barm, och detta skulle ju lika gärna kunna vara en referens till att hon sett modern mörda.
Ja, det här är sannerligen en bok man stänger med fler frågor än svar!
måndag 16 maj 2011
Truman Capotes "Summer crossing"
Denna roman, utgiven långt efter Capotes död, kan knepigt nog även ses som hans allra första roman.
Mycket i stilen känns igen från "Breakfast at Tiffanys" och även här är det livets dekadens som är i fokus. Huvudkaraktär i boken är Grady, som passar på att strula runt med pojkvännen medan resten av familjen är borta på semester över sommaren (a summer crossing som det så fint uttrycks...). Allt är förstås fun and games, i alla fall tills problem börjar uppstå. Nu tänker jag inte avslöja för mycket av handlingen genom att gå in på vad det är för problem, men problem blir det!
Det här är för mig mest underhållning för stunden, och efter att först ha läst "Bonjour tristesse" måste jag säga att jag tycker att Sagan långt bättre än Capote bemästrar konststycket att skildra dekadens på ett sätt som känns äkta och trovärdigt. Därmed inte sagt att Capote gör det dåligt, men Sagan har ett sätt att skriva som gör att man inte annat kan än att tro på henne. Sagans berättelse känns liksom självupplevd på ett sätt som Capotes inte gör. Hans roman är mer något man läser och underhålls av, men som inte berör mer än så.
Mycket i stilen känns igen från "Breakfast at Tiffanys" och även här är det livets dekadens som är i fokus. Huvudkaraktär i boken är Grady, som passar på att strula runt med pojkvännen medan resten av familjen är borta på semester över sommaren (a summer crossing som det så fint uttrycks...). Allt är förstås fun and games, i alla fall tills problem börjar uppstå. Nu tänker jag inte avslöja för mycket av handlingen genom att gå in på vad det är för problem, men problem blir det!
Det här är för mig mest underhållning för stunden, och efter att först ha läst "Bonjour tristesse" måste jag säga att jag tycker att Sagan långt bättre än Capote bemästrar konststycket att skildra dekadens på ett sätt som känns äkta och trovärdigt. Därmed inte sagt att Capote gör det dåligt, men Sagan har ett sätt att skriva som gör att man inte annat kan än att tro på henne. Sagans berättelse känns liksom självupplevd på ett sätt som Capotes inte gör. Hans roman är mer något man läser och underhålls av, men som inte berör mer än så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)