Jag och Tranströmer

Jag har spenderat en stor del av min fritid med Tranströmer den senaste tiden, närmare bestämt med hans Samlade dikter 1954-1996. Om jag känner mig kulturell? Do I ever!

Vi började vår bekantskap med en viss tveksamhet från min sida, det ska erkännas, men jag måste säga att jag kommit att uppskatta honom mer och mer. Han har onekligen något särskilt i sitt språk. Jag tycker om känslan i dikterna, att de har något ödesmättat och nästan jagat över sig bitvis. De är vackra men mörka. Och de väcker frågor. Som vad flädermöss är för något. De återkommer vid flera tillfällen i Tranströmers tidiga dikter för att gäcka mig och min okunskap. Jag gissar att det helt enkelt rör sig om en ålderdomlig benämning på fladdermöss, men ändå...

Ska jag rekommendera er något Tranströmerskt skulle det vara hans första diktsamling 17 dikter från 1954, Den halvfärdiga himlen från 1958 eller Sanningsbarriären från 1978. I dessa finns flera dikter jag tror att ni skulle uppskatta. Överhuvudtaget är det hans tidiga skapande som faller mig i smaken.

Jag har dessutom tagit mig friheten att hitta några speciellt utvalda Tranströmerdikter åt några av er. De kommer att dyka upp här på bloggen framöver. You´re really in for a treat kan jag lova. Hoppas ni ser fram emot det.

Här kommer i alla fall ett litet smörgåsbord med de dikter jag tycker är de allra bästa. Enjoy!

Från 17 dikter (1954)

Stenarna

Stenarna som vi kastat hör jag
falla, glasklara genom åren. I dalen
flyger ögonblickets förvirrade
handlingar skränande från
trädtopp till trädtopp, tystnar
i tunnare luft än nuets, glider
som svalor från bergstopp
till bergstopp tills de
nått de yttersta platåerna
utmed gränsen för varat. Där faller
alla våra gärningar
glasklara
mot ingen botten
utom oss själva.

Gogol

Kavajen luggsliten som en vargflock.
Ansiktet som en marmorflisa.
Sitter i kretsen av sina brev l lunden som susar
av hån och misstag,
ja hjärtat blåser som ett papper genom de ogästvänliga
passagerna.

Nu smyger solnedgången som en räv över detta land,
antänder gräset på ett ögonblick.
Rymden är full av horn och klövar och därunder
glider kaleschen skugglik mellan min faders
upplysta gårdar.

Petersburg beläget på samma breddgrad som förintelsen
(såg du den sköna i det lutande tornet)
och kring nedisade kvarter än svävar manetlikt
den arme i sin kappa.
Och här, insvept i fasor, är han som förr omgavs av
skrattets hjordar,
men de har för länge sedan begivit sig till trakter långt
ovanför trädgränsen.

Människors raglande bord.
Se ut, hur mörkret bränner fast en vintergata av själar.
Så stig upp på din eldvagn och lämna landet!

Från Hemligheter på vägen (1958)

Balakirevs dröm (1975)

Den svarta flygeln, den glänsande spindeln
stod darrande mitt i sitt nät av musik.

I konsertsalen tonades fram ett land
där stenarna inte var tyngre än dagg.

Men Balakirev somnade under musiken
och drömde en dröm om tsarens droska.

Den rullade fram över kullerstenar
rakt in i det kråkkraxande mörka.

Han satt ensam inne i vagnen och såg
men sprang ändå bredvid på vägen.

Han visste att resan hade varat länge
och hans klocka visade år, inte timmar.

Det var ett fält där plogen låg
och plogen var en fågel som störtat.

Det var en vik där fartyget låg
infruset, släckt, med folk på däcket.

Droskan gled dit över isen och hjulen
spann och spann med ett ljud av silke.

Ett mindre krigsfartyg: ”Sevastopol”.
Han var ombord. Besättningsmän kom fram.

”Du slipper dö om du kan spela.”
De visade ett egendomligt instrument.

Det liknade en tuba, eller en fonograf,
eller en del av en okänd maskin.

Stelrädd och hjälplös förstod han: det är
det instrument som driver örlogsskeppen.

Han vände sig mot den närmaste matrosen,
tecknade förtvivlat med handen och bad:

”gör korstecknet som jag, gör korstecknet!”
Matrosen stirrade sorgset som en blind,

sträckte ut armarna, huvudet sjönk ned -
han hängde liksom fastspikad i luften.

Trummorna slog. Trummorna slog. Applåder!
Balakirev vaknade upp ur sin dröm.

Applådernas vingar smattrade i salen.
Han såg mannen vid flygeln resa sig upp.

Ute låg gatorna mörklagda av strejken.
Droskorna rullade hastigt i mörkret.

MILIJ BALAKIREV
1837-1910, rysk tonsättare.

Spår

På natten klockan två: månsken. Tåget har stannat
mitt ute på slätten. Långt borta ljuspunkter i en stad,
flimrande kallt vid synranden.

Som när en människa gått in i en dröm så djupt
att hon aldrig ska minnas att hon var där
när hon återvänder till sitt rum.

Och som när någon gått in i en sjukdom så djupt
att allt som var hans dagar blir några flimrande punkter,
en svärm,
kall och ringa vid synranden.

Tåget står fullkomligt stilla.
Klockan två: starkt månsken, få stjärnor.

Från Den halvfärdiga himlen (1962)

Palatset

Vi steg in. En enda väldig sal,
tyst och tom, där golvets yta låg
som en övergiven skridskois.
Alla dörrar stängda. Luften grå.

Målningar på väggarna. Man såg
bilder livlöst myllra: sköldar, våg-
skålar, fiskar, kämpande gestalter
i en dövstum värld på andra sidan.

En skulptur var utställd i det tomma:
ensam mitt i salen stod en häst,
men vi märkte honom inte först
när vi fångades av allt det tomma.

Svagare än suset i en snäcka
hördes ljus och röster ifrån staden
kretsande i detta öde rum,
sorlande och sökande en makt.

Också något annat. Något mörkt
ställde sig vid våra sinnens fem
trösklar utan att gå över dem.
Sanden rann i alla tysta glas.

Det var dags att röra sig. Vi gick
bort mot hästen. Den var jättelik,
svart som järn. En bild av makten själv
som blev kvar när furstarna gått bort.

Hästen talade: ”Jag är den Ende.
Tomheten som red mig har jag kastat.
Detta är mitt stall. Jag växer sakta.
Och jag äter tystnaden härinne.”

Från Det vilda torget (1983)

Svarta vykort

II

Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

Från Sanningsbarriären (1978)

Gläntan

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv. Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb. De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset. Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande. Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus, jag kanske tar fel. Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det (det är bara arkiven som håller sig unga). Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. Zigenarstammen minns men de skruvkunniga glömmer. Anteckna och glöm.
Torpet sorlar av röster, det är världens centrum. Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör. Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx. Till slut är allt borta utom grundstenarna.
På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu. Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan, som en schackspringare. Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig. Jag är tillbaka i kommunikationsnätet.
På den nynnande kratledningsstolpen sitter en skalbaggee i solen. Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.

Stina

Månadens tips: Bonjour Tristesse på SVT 2 15 december

Tipset denna månad har jag snott från Damernas värld. De tipsar om Bonjour Tristesse som visas på SVT 2 den 15 december. Trevligt att kunna avnjuta en sådan pärla utan reklamavbrott. Hade den gått på kanal 5 så hade det knappt varit värt att slå på tv´n.

Ett måste tycker jag, i alla fall för oss som är kvar i kalla Sverige, även om det faktiskt varit ännu mer passande för de av oss som befinner sig i Paris (ja med tanke på att den skrivits av en fransk författare då..). Men, men man kan ju inte få allt. Och jag tror inte du grämer dig över det heller va, Sofia, eller gör du det?

Stina

Skräck med Ellisk tvist

Med tanke på Bret Easton Ellis tidigare verk, som American Psycho och Rules of Attraction så väntade jag mig inte något så ickeoriginellt som Lunar Park. Nog för att inledningen är mer en originell. Den framställs som Easton Ellis självbiografi. Bokens huvudperson är nämligen Bret Easton Ellis själv.

I det inledande kapitlet diskuterar han sina tidigare böcker och sättet han valt att inleda dem på. Sedan fortsätter det med en ingående beskrivning av det leverne som berömmelse och pengar gett upphov till. Han drar sig inte för att dra fram all skit i dagsljus. Det är fyllor, knark och allmänt svineri. Jag kan inte hans bakgrundshistoria tillräckligt väl för att kunna säga vad som är sant och inte, men förmodligen stämmer en hel del in. Han har dock aldrig varit gift med en skådespelerska vid namn Jayne Dennis och har heller ingen 11-årig son med denna fiktiva kvinna. Men vad som hundraprocentigt säkert är fakta och vad som är fiction av hans liv fram till denna vändning i romanen vet nog bara Ellis själv. För oss andra smälter som så många gånger tidigare myten och mannen ihop.

Men den inledande delen av Lunar Park lovar så mycket mer än vad Bret Easton Ellis förmår infria. Till en början är hans berättelse obehaglig och nervkittlande. Han bygger med små medel upp en spänning som stegras långsamt. Det skulle lika väl kunna vara fantasier eller inbillning från de inblandades sida. Så småningom står det dock klart för huvudpersonen att det som sker är smärtsamt verkligt. Hans hem ändrar skepnad, gosedjur får liv och romanfigurer blir verkliga. Någonstans på vägen tycker jag att Ellis tappar greppet lite. Det är som att han inte kan hejda sig när proppen väl gått ur. Det blir för mycket, och det som till en början varit skrämmande blir mest fånigt och skrattretande. Då är verkligheten romanen skildrar långt mer skrämmande än alla de övernaturliga elementen tillsammans. Det är distanserade och självcentrerade vuxna och ångestfulla småbarn som skulle behöva trygghet men istället proppas fulla med psykofarmaka. Det är läskigt om något.

Det är synd att romanen inte höll hela vägen, för en skräckroman med en Ellisk tvist har ju all potential att bli riktigt riktigt bra, och allt annat än ordinär.

Stina

Underrätta bibliotekspolisen!

I allmänhet hatar jag folk som kladdar i eller på annat sätt förstör biblioteksböcker. Jag är övertygad om att det finns en speciellt cirkel i helvetet avsedd för brottslingar av detta slag, men det här var rätt kul ändå måste jag säga :)

Från Doktor Glas alltså.

Stina

Liv, jag förstår dig inte!

Doktor Glas är, som vi alla känner till vid det här laget, Hjalmar Söderbergs klassiker om doktorn som begår mord. Det är hans samvete som driver honom till det och frågan som ställs i romanen är om mord någonsin kan anses berättigat. Glas tycker det.

Romanen är skriven i dagboksform av Tyko Gabriel Glas och det är således genom hans ögon vi får stifta bekantskap med de övriga karaktärerna. På sin tid var detta, vilket man väl kan förstå, ett provocerande verk som ger käppslängar åt såväl religion som småbarn och idioter. Glas är inte den som skräder orden. Han tycker att gravida kvinnor är vedervärdiga och att spädbarn är något av det fulaste som finns. Överhuvudtaget störs han av det fula och ofullkomliga och han tycks omgiven av detta i sin läkarpraktik. Tillvarons mörkersidor kryper sig på. Han kan inte värja sig. Han är dessutom fast i sin egen ensamhet och har inga erfarenheter av kvinnor, annat än den han fått i mottagningsrummets kalla ljus, och det han sett där har inte direkt gett någon mersmak.

Han törstar efter mänsklig närhet, efter något vackert bland allt det som är fult omkring honom. Så dyker Helga upp, pastor Gregorius unga vackra hustru. Kvinnoblomman som han kommer att kalla henne. Helga söker sig till Glas mottagning för att hon inte kan freda sig från sin make i sängkammaren. Hon har ingen annanstans att ta vägen och skilsmässa är inte ett alternativ. I sin vilja att hjälpa finner sig så småningom Glas fast i ett slags triangeldrama. Han har börjat hysa varma känslor för fru Gregorius trots att han vet att hon älskar en annan, och han gör allt för att hjälpa henne, till och med mördar.

Eftersom varken Helga eller pastor Gregorius själva får komma till tals, och det ganska snart står klart att Glas inte är den mest pålitlige berättaren (det framgår tex efterhand att han ljuger om sin bakgrund i sin egen dagbok) är det kanske inte så konstigt att Söderbergs historia ynglat av sig och författare valt att låta andra karaktärer få berätta sin version.

Trots sitt ålderdomliga språk känns Söderbergs verk fortfarande aktuellt. Hans korthuggna språk är mästerligt. Han säger inget mer än det som är absolut nödvändigt. Det finna inga onödiga utvikningar eller tomt kallprat. Bara exakt så mycket som behövs och inte ett ord mer används. Det är uppfriskande för det är alldeles för få författare som behärskar detta.

Doktor Glas är helt enkelt en klassiker i min smak, och det ska Alex till att lyckas gräva fram den åt mig. Därför ser jag jag redan nu fram emot hennes nästa månadsbok i vår triangel. Jag har en känsla av att det inte är någonting som jag själv skulle ha valt. Och vem vet, nästa gång kanske hon gräver fram något mer som får mig att tappa andan. Det känns inte alls omöjligt. Jag väntar med spänning.

Stina

Rosemarys son av Ira Levin

Fortsättningen på klassikern "Rosemarys baby", vilken jag faktiskt inte vare sig läst boken eller sett filmen. Den här var i alla fall helt ok - en riktig sträckläsarbok. Kanske ingen bok med högre litterära ambitioner, men om man tar den för vad den är en riktigt underhållande skräckis. Dessutom med en synnerligen intressant son till Satan, som inte är ond nog för sin far och inte god nog för sin mor.

Boken börjar med att Rosemary vaknar upp efter hela 27 år i koma, in i år 1999, och in i en värld som dyrkar hennes son Andy. Hon blir häpen då sonen snarare verkar ha tagit formen av en god Jesusgestalt än den son till Satan som han ju faltiskt är. Naturligtvis vet vi att sanningen ligger långt ifrån detta och inte heller Rosemary verkar lita helt till sin sons ord, även om hon vill. Det är dock underhållande läsning fram till slutet, om än underhållning endast för stunden. Är inte heller helt säker på om jag gillar twisten på slutet.....

Bokmiddag i fantasyns förtecken

Jag och järngänget påväg från vår förortshåla till metropolen Visby och en dag i mantlarnas, fantasyns och nördighetens förtecken!

I början/mitten av novemmber hade det äntligen blivit dags för den efterlängtade Urban fantasy-middagen. Boken för denna månad var Nene Ormes "Udda verklighet".

Det var Stina och Johan som fixade middagen den här gången och jag visste inte ens vart vi var påväg, mer än att vi skulle vara ute och alltså varmt klädda. Eftersom fantasy var dagens tema hade vi självklart med oss våra mantlar. Vädret var riktigt fint med sol och skön temperatur, inte alls novemberväder. Det var dock skönt att ha med sig mantlarna för och kunna svepa dem om sig när man satt ute och åt matsäcken.


Och var var vi på väg då? Jo, Stina hade fått dene briljanta idén att hyra nyckel på museet så att vi kunde gå omkring hela dagen och checka in de olika ruinerna. Väldigt coolt måste jag säga att själva få gå omkring i ruinerna och kolla runt. En av dagens höjdpunkter var att gå omkring i Kruttornet, för där hade jag aldrig varit förut. En annan höjdare var St Görans ruinen, som Stina och jag gick förbi varje dag påväg till skolan vår första tid här, då när vi bodde ute i Snäck.



Som vanligt glömde vi fotografera matsäcken, men den bestod av följande; te, Stinas superba pannkakor med bacon/vegetarisk köttfärs, brie/mozzarrella-mackor och varsin koksoboll. Mycket smarrigt var det, och sen avslutades dagen med en fika på museéts fik. Eftersom vi då var rejält trötta efter att ha gått omkring i otaliga ruiner var vi inte så sällskapliga utan satt mest och osocialt glodde rakt fram utan att säga något.... Som tur var hade vi redan vid första fikastoppet, vid Kruttornet, passat på att diskutera boken, som vi båda var besvikna på. Jag störde mig mest på det hastigt hopkommna slutet, medan Stina inte var så värst imponerad av något med boken.



Och ja visst ja, för att göra det hela lite roligare försökte vi alla tre efterlikna någon karaktär ur boken. Stina, med nyckeln till alla ruiner, blev lotsen som ser till att vi kommer dit vi ska, jag blev en halvtaskig hamnskiftare och Johan, ja -ingen vet riktigt säkert vad för slags freakig varelse han är!

Välkommen till den här världen av Amanda Svensson

Amanda Svensson har även skrivt den hysteriskt roliga "Hey Dolly" som jag fullkomligt älskade och därför hade jag höga förhoppningar på hennes senaste roman.Tyvärr känns den i mitt tycke lite för mycket som en en blek kopia av den förra, och där Dolly träffade mitt i prick förmår de 3 huvudpersonerna i denna inte att göra detsamma. Liksom i Dollys värld är det en skildring av ungdomar och kärlek och om att inte riktig tycka sig räcka till - denna gång i triangeldrameform, med ordlekar, punchlines och citerande av både låttexter och böcker.

Underhållande för stunden, men tyvärr inte mer än så.

Dystopier i December

Vinnaren i Dystopi-tävlingen är korad, och det firar jag med att presentera december månads dystopiska tema. Eftersom det endast var en tävlande (!), Stina, så kan man väl säga att hon vann en jordskredsseger och föräras både första, andra och tredjepris. Mer om dessa pris i ett senare inlägg. Eftersom mitt tema bygger på att man ska ha fullgjort testet uppmanar jag Alex att snarast ta det och avlägga rapport.

Den här månaden ska ni nämligen läsa just den dystopi ni själva verkar mest lockade av att leva i. Både Stina och jag lyckade olyckligt nog sikta in oss på Atwoods "Tjänarinnans berättelse" (jag menar, vilken kvinna vill leva i denna mansdominerade världen)- men då den dystopi förutom den som Stina kom närmast var "Väggen" är det hennes val för december månad.

Jag hoppas även att ni orkar läsa:

Månandens bok: Kall feber av Jerker Virdborg
Eftersom jag är ett Virdborgfan sedan ganska många år tillbaka är det givet att en dystpi skriven av honom känns lockande att sätta tänderna i. Efter vad jag har hört ska han vara inspirerad av Karin Boyes "Kallocain".

Om man vill och orkar rekommenderas även denna: På stranden av Nevil Shute. Denna klassiker skildrar ett Australien i väntan på utplåning. Den utspelar sig på 1960-talet efter att tredje världskriget utplånat allt liv på norra halvklotet. Det radioaktiva stoftet sprids sakta med vindarna och ett halvår efter bokens början räknar invånarna med att bli sjuka och dö. Dystpiskt så det förslår, eller hur?!

Tyko Gabriel-variationer

Efter att ha läst och recenserat Oktobers månadsbok, Dr Glas, har det nu blivit dags att titta närmare på månadens övriga böcker - där två olika författare har inspirerats av Söderbergs klassiker.

Vi börjar med Bengt Ohlssons "Gregorius", där just den av Dr Glas mördade prästem har ordet. Ohlsson låter romanerna sammanfalla med varandra, men här är det prästen som är berättaren och inte doktorn.

I mina ögon känns romanen tyvärr meningslös och föga engagerande. Visst är det välskrivet, men endast en blek kopia och urvattnad kopia av originalet. Författaren hade dessutom tjänat på att liksom Söderberg berätta historien i mer komprimerad form.

Jag gillar dessutom Söderbergs vanvördiga doktor långt mer än vad jag tycker om Ohlssons deprimerande och ursäktande Gregorius. Det här är bara en ursäkt från en man till en annan, där skulden återigen läggs på just kvinnan. För om prästen inte var det monster han framställs som i Dr Glas är hans frus handlande helt utan rättfärdigande. På tal om det hade jag hellre sett det hela ur fruns synvinkel, för nu har alla fått komma till tals utom just hon. Är det inte typsikt? Men vad kan man förvänta sig en sådan kvinnoblomma ändå.....

Ännu en invändning är att det nästan blir för mycket om hur god Gregorius vill vara och vilken självkännedom han har. Glas kändes då långt mer ärlig, mänsklig och äkta.

Kerstin Ekman ger ett långt mer intressant perspektiv till Dr Glas i sin "Mordets praktik". Hon låter doktorn återigen berätta sin historia, men den här gången en doktor långt ifrån Söderbergs. Denna doktor har träffat Söderberg som hastogast och hjälpt honom med idén till intrigen i just "Dr Glas".

Ekman fångar tidsandan perfekt och ställer liksom Söderberg frågan om hur en människa kan komma att mörda en annan. Det är ett sjaskigt Stockholm som skildras och Ekman lyfter även frågan om kvinnligt och manligt och låter såväl styvdottern som hennes väninna att ta plats, ifrågasätta och till slut till och med iklä sig den typiskt manliga rollen som läkare och whiskeydrickare. Ganska skönt i mitt tycke med kvinnor som är långt ifrån de svaga kvinnoblommor som figurerade i Ohlssons roman.