Efter floden av P.C Jersild

Så här i influensatider, när hela familjen är hemma från jobb och dagis känns det passande med en dystopi-recension.

”Efter floden” är något så ovanligt som en svensk dystopi – men tyvärr var den inget som föll mig i smaken. Jag föredrar alla gånger en dystopi som inte är så inriktad på kroppsfunktioner, sex och white trashighet. Kommer ni ihåg mitt dystopitest som publicerades på Boktriangeln för ett bra tag sedan? – om denna dystopi varit med i testet hade denna varit den sista värld jag velat emigrera till. Och då fanns världar som 1984:s storebror-ser-dig-samhälle, det-är-ute-med-dig-Aniarafärden och en del lika trevliga samhällen att välja på.

Det är Edvin som är huvudperson i dystopin. 33 år gammal och typ yngst i en värld där kärnvapenkriget utplånat större delen av mänskligheten. De som finns kvar är märkta av kriget i form av skallighet, splittersår och vad som i mitt tycke verkar vara ganska grava hjärnskador (men nog bara ska ska vara en beskrivning av hur män beter sig när de kan bete sig som det vill utan att straffas för det d.v.s våldta, plundra och döda varandra). 

I alla fall så är det här en värld befolkad av män, och de få kvinnor som har haft oturen att överleva våldtas och terroriseras av männen. Men frånvaron av kvinnor får förstås männen att vända sig åt andra håll för att få sina lustar tillfredsställda. Och det är lite där vår unge vän Edvin kommer in i bilden. När vi först möter honom lever han till sjöss som älskare till en sjökaptenens. Men det ska visa sig att denna börjat tröttna lite på Edvin så hastigt och lustigt finner han sig utslängd på land där han inte riktigt vet hur han ska klara sig. Han är van vid sjön och på land finns bara otrevligheter som plundrare och gastar.

Han klarar i alla fall livhanken van som han är att överleva och klara sig själv sedan fadern dog när han bara var ett litet barn. Det här är en värld där kunskap är livsviktigt och den som har kunskap om något lämnar ogärna ifrån sig den. Så den som kan navigera, är sjukvårdskunnig eller bra på elektronik kan lättare få en ställning där man är skyddad för överfall eller mord just för att man är oundgänglig och ens kunskaper behövs. Så Edvin börjar så smått försöka komma över sådan kunskap för att kunna leva mer fredat från attacker och kunna gå mer som han vill på landet som styrs av olika självutnämnda härskare.

En väldigt dyster dystopi kan konstateras, till och med den dystraste jag läst skulle jag vilja säga. Idén kan jag tycka var intressant, men utförandet mindre. Inget jag rekommenderar!

  

                                                                     *         *          *

För övrigt kan jag meddela att vi så här på tredje dagen hemma (andra för min del) börjar må lite bättre. Vissa av oss har kurerat sig med att sova 24 timmar i sträck (tack Sebbe!), andra har levt på kakdiet och vissa har tröstätit pizza. Vi hoppas därmed att kunna komma iväg till jobb/dagis imorgon!

//Sofia

Bokmiddag: Filosofin i sängkammaren

Så här glad blir Johan av lite bubbel

Det åts ju inte så mycket i ”Filosofin i sängkammaren” (och vi kände inte för att äta bajs...) så istället blev det ett lite dekadent tema med bubbel och plockmat– som i alla fall jag ändå tyckte kändes ganska passande. Dessutom förhöjde vi dekadensen med att inta maten klädda i våra finaste pyjamaser/nattlinnen då det passade temat väldigt bra. Och naturligtvis, en bokmiddag som denna så avnjöts maten i några av Stinas 3 olika sängar.

Bokmiddagen avnjöts så tidigt som i april, men på grund av tekniska problem (läs:orka gå igenom och få bilderna från Stina) så kommer rapporten nu några månader senare.... Men ni vet ju, den som väntar på något gott... he he.

Stina hade förberett middagen som bland annat bestod av baguette, pizzaslices, fylld pasta samt tomatröra och mozzarella- och tomatsallad.

Glad för att det inte är bajs?

Lite av Stinas goda plockmat

I alla fall så avnjöts snittarna och bubblet i Stinas lilla stuga och deltog gjorde även allas vår favorit-Johan. Mycket trevligt, mycket trevligt! Då det nästan var sommarvärme ute spenderades större delen av bokmiddagen utomhus – och när vi inte drack bubbel och åt Stinas delikata plockmat, så roade vi oss med några partier boule. Stina utnämnde sig själv till boulemaster och Johan förlorade självklart (egentligen kom han på delad andraplats, men när han tappat räkningen så blev han givetvis förloraren...).

Självutnämnd boulemaster ;-)

Självutnämnd 2:a

 Om boken då, behöver jag ens säga något? Den var nog det värsta vi läst i Boktriangelns historia och det vill verkligen inte säga lite då det blivit några rejäla bottennapp (som te.x. mitt nobelpristagartema där Jelinek mötte de Clezio – ingen av böckerna var någon höjdare).

//Sofia

Tvillingarna: Jessicas första kyss av Francine Pascal

Aaron och jag har varit uppe sedan 5-tiden på morgonen och börjar så här vid 8.30-tiden bli lite lätt uttråkade (speciellt jag..). Vi har sett på barnprogram, ätit frukost och borstat tänderna, städat (jag) och lagt händerna på I-paden (Aron). I väntan på att Sebbe ska vakna kände jag att det blivit dags för en recension, en sådan där lagomt småengagerad recension i alla fall. Därför blir det recension av det senast lästa tvillingboken; Jessicas första kyss.

Den var tyvärr en riktigt fånig och menlös tvillingbok i det större formatet som man bara blir irriterad av att läsa. Den handlar om hur tvillingarna och deras vänner under en skolvecka ska leva lägerliv på ett gods med lektioner utomhus i typen av orientering, lägrets historia, paddling och annat som hör lägerlivet till. Det börjar urfånigt med att Elisabeth skriver dikter om hur kul det ska bli på lägret – speciellt för att Todd också ska dit. Hon dagdrömmer om hur de ska vandra på godset hand i hand och titta på stjärnorna och om hon inte formulerat det hela i en dikt hade man kunnat fråga sig om hon bytt identitet med sin syster. Jag trodde det var Elisabeth som inte blev helt till sig i trasorna över en pojke, men i denna verkar det vara allt hon tänker på. Tack och lov kan man lita på att Jessica har samma sak i tankarna, och hon drar sig inte för att trassla till sin systers liv för att få rätt kille på kroken - go Jessie!

Men om jag har klagomål på Elisabeths mognad är det inget mot Aaron som beter sig som om han vore 5 år och sinnesslö . Det enda han tänker på är att skrämma resten av eleverna att björnarna anfaller – vilket är ungefär lika kul att läsa om som det låter. Liksom resten av boken för övrigt. Det enda som är någorlunda underhållande är att läsa om hur Jessica och resten av Enhörningarna lider av lägerlivets påfrestningar och klagar över saker som att sova i tält, alla insketer som finns och det inte ens finns take away. När jag tänker efter verkar de lite dela min syn på camping, men det räddar tvärr inte en i övrigt usel tvillingbok.

// Sofia