Darkside av Belinda Bauer.

Några dagar har gått och ytterligare en kriminalroman har blivit utläst. Den här gången Darkside, exmoor trilogi #2.  Av Belinda Bauer. Till min egen förvåning, efter besvikelserna med de senaste kriminalböcker jag läst, blev jag positivt överraskad av Blacklands, del ett i trilogin om området Exmoor, lokaliserat mellan Somerset och Devon i sydvästra England.
Del ett i trilogin följde 12-årige Steven som tillbringade sina dagar sökandes efter sin morbrors grav. Morbrodern hade fallit offer för och mördats av en pedofil 18 år tidigare.
Del två i trilogin utspelar sig sex år senare och går mycket bra att läsa fristående från den sin föregångare. Inte särskilt många av karaktärerna återkommer utan läsaren får följa nya människor inom samma geografiska ramar.
Darkside är även mer av en kriminalroman än Blacklands, som hamnade i thrillerfacket. Den här gången får vi följa Jonas Holly, en ung landsbygdspolis som är gift med Lucy en skräckfilmsfantast med MS. Allt eftersom börjar någon mörda gamla och sjuka människor i bygden. Allt ifrån en hemmaboende förlamad åldring till personer på ett äldreboende. Människor som kan tyckas vara en onödiga eller en börda för samhället.
Samtidigt som Jonas Holly ska försöka lösa morden, hålla sin fru från att ta livet av sig och tampas med alkoholiserade poliser från storstan uppdagas för läsaren Jonas egen historia, berättad i korta minnesfragment.

Det som drog mig till att läsa fler av Bauers böcker är de psykologiska elementen mer än morden ifråga. Visserligen var de inte top notch i del ett, men den unika premissen gjorde boken intressantare än den egentligen var. Tyvärr saknas de elementen i Darkside och ju längre berättelsen lider märks det att Bauer inte behärskar psykologiska thrillers och komplexa karaktärer så bra som utlovat.
Bauer hemfaller åt schabloner, de onda är inte bara översittare utan även alkoholiserade och patetiska. Den enda goda personen i boken verkar vara Lucy, som hur mycket författaren än försöker inte kan ta sig ur offerrollen.
För några månader sedan hade Cracked Podcast ett avsnitt om romantiska komedier och hur kvinnorna i romantiska komedier, de kvinnor en ska heja på, är tvungna att vara osjälviska, både i sinne och yrkesliv. En intressant diskussion som gjorde sig påmind i porträttet av Lucy. Inte bara ska hon till viss del föreställa den stöttande och intelligenta polishustrun, hon ska även vara offer för en sjukdom och innan dess arbetade hon som förskollärare.Hur mycket författaren än försöker blir läsaren skriven på näsan att Lucy är god, Lucy är någon vi ska heja på. Som jag skrivit tidigare är Darkside mer en traditionell kriminalroman, så kanske det är för mycket begärt att önska ett komplexare persongalleri?
Till och med bokens huvudperson bleknar ju längre boken lider, vilket är lite lustigt i och med att han barndomstrauma kommer mer och mer i dager ju längre berättelsen lider.

Eftersom boken är förhållandevis ny ska jag inte avslöja slutet, men för att citera min goodreads recension;

Började lovande och välskrivet men slutade på ett så skrattretande sätt att min iver för att läsa del tre i trilogin försvann helt. Vilket är synd då del ett i trilogin var klart läsvärd. Förutom att inte leva upp till förväntningarna, var slutet ologiskt och lämnade lösa trådar.

Triffiderna av John Wyndham

Det här är en riktig klassiker till dystopi, skriven 1951, som handlar om en värld där större delen av befolkningen har blivit blind. En dag vaknar nämligen världens befolkning upp, efter att ha iakttagit märkliga fenomen på himlen, och kan inte se. De enda som har klarat sig är de som av olika anledningar missat hela himlafenomenet – liksom vår huvudperson som legat på sjukhus med förbundna ögon efter att ha blivit attackerad av en triffid.

Om ni inte vet vad en triffid är kan jag tala om att de är en köttätande växt (resultatet av rysk militär-forskning?) som dödar med hjälp av sina långa växtrankor som blixtsnabbt snärtar till sitt offer. Som om de inte vore dödliga nog genom detta kan de även gå och verkar på något mystiskt sätt kunna kommunicera med varandra. De kan dock lätt oskadliggöras genom att med jämna mellanrum beskäras och de är vanliga inslag som prydnadsväxter i folks trädgårdar liksom en populär växt att odla (säkert fastkedjade dock) för att framställa olja. Kort sagt – de finns lite överallt och ingenstans i människans vardag.

Så medan samhället kollapsar efter den plötsliga blindheten upptäcker triffiderna snart att de kan utnyttja detta till sin egen fördel och attackerar snabbt de nu ganska hjälplösa människorna.

Denna klassiker, med skulle jag vilja säga, ganska tydliga kioskdeckardrag – jag menar, växter som kan gå (!) - är ganska underhållande för stunden, men det märks att den är skriven 1951 och på många ställen känns den väldigt föråldrad. Speciellt i relationerna mellan människorna där kvinnoskildringarna tack och lov känns väldigt passé. De flesta framställs som ”typiskt” kvinnligt hysteriska och deras främsta syfte är att avla seende barn så att samhället inte ska dö ut (!). Det pratas till och med om att införa månggifte, att en man tar sig flera kvinnor, allt för samhällets bästa. Sen att det är ryssarna som är the big bads som framställt växterna känns också väldigt dåtida, men utifall rysk invasion på Gotland kan jag tänkas ta tillbaka just detta, he he.

För originalitet får den dock pluspoäng då jag gissar på att den var väldigt nyskapande när den kom ut på 1950-talet och i efterordet nämns den ha gett inspiration till  tv-serier som ”Docktor Who” och ”The Walking Dead”.

Dock blir jag inte direkt sugen på att ge mig i kast med något annat av Jon Wyndham utan föredrar någon klassiker som motstått tidens tand lite bättre. Några förslag?

// Sofia

Bokmiddag: Den sommaren - augusti 2016

Den lokala videoaffären var en viktig ingrediens för bokmiddagen :)

Under kulturdagen blev det som sagt två hela bokmiddagar som avklarades och denna den sista var verkligen ett måste och en helt klockren bokmiddag. När vi fick höra att årets kultskräckis var ”Hajen” och att det skulle bli dive-in bio, alltså att man skulle se filmen från bassängen i simhallen, så kände vi att det bara var tvunget att bli ”Den sommaren”-bokmiddag – alltså Stinas seriebok från augusti-temat 2016. Så det blev inte bara rekord i att hela två bokmiddager avnjöts under en och samma dag utan dessutom blev denna bokmiddag av redan månaden efter att temat lästs, och det är ju verkligen rekord för att vara oss!

I alla fall så begav vi oss mot simhallen vid 19-tiden på kvällen. Men innan vi cyklade dit så försökte vi få tag på Twizzlers både i vår lokala Konsum-butik och på ”Hemmakväll”. Just Twizzlers var ju nämligen favoritgodiset i boken, men vi hade otur och fick nöja oss med jordgubbsremmar. Fast det funkade ju ganska bra också!

Sedan var det lite kul att strosa omkring på ”Hemmakväll” också då flickorna i boken ju var stammisar på sin lokala videobutik och det var där de brukade hyra otalet skräckfilmer de såg under sommaren, bland annat just ”Hajen”. I alla fall så passade Stina också på att fynda lite film när vi ändå var där och sen köpte vi lite godis också.

Vid 19.30 mötte Kalle upp oss utanför simhallen och snart blev vi insläppta och försedda med varsin simring, godis och festis – allt dessutom gratis! Efter att ha duschat och byt om plumsade vi i bassängen där vi rätt frusna såg den första halvtimmen av filmen. Efter det klädde vi på oss och såg resten av filmen från läktaren medan vi mumsade godis och fick upp värmen lite.

Och när filmen var slut begav vi oss hemåt igen. Helt klart en av de allra bästa bokmiddagen genom tiderna måste jag säga och boken tyckte vi båda mycket om och föredrog faktiskt framför månadens andra temabok som vi inte riktigt tyckte höll måttet.

Vilken bokmiddag som kommer att bli nästa är inte bestämt ännu, men förra fredagen hade vi i alla fall årets första när eftersläntraren (från 2012!!!) "Papa Goriot" avklarades. Men mer om det i ett annat inlägg!

Fortsätter vi i den här takten kanske vi till och med hinner komma ned till ”bara” 10-15 bokmiddagar kvar att ordna innan 2018. Som det är nu tror jag vi ligger och snittar runt 25-strecket ganska konstant.

// Sofia

Bokmiddag: Ryskt tema, Picknick vid vägkanten

Äkta rysk frukost: blinier, te samt något stärkande......

Under årets kulturdag, den 1 oktober, passade vi på att ha hela två Bokmiddagar under samma dag – ett nytt rekord i Boktriangelns historia. Vi började redan till frukosten med att samlas hela familjen plus Stina för att komma i stämning inför dagen.

Stina och Aaron - den ena mer ryskinspirerad än den andra....

Då temat var ”Picknick vid vägkanten”, Stinas ryska dystopi-tema från februari 2016, blev det självklart en ryskinspirerad sådan. Dagen innan hade jag fixat ryskt hembakat rågbröd och en dubbel sats blinier som serverades med gräddfil, rödlök och kaviar. Till det blev det också kaffe, lite vodka för den som kände sig manad och pålägg i form av ost, skinka och korv, som Stina bidrog med. Mycket gott om jag får säga det själv ;-). Dagen till ära var vi också ryskinspirerat klädda i våra vit- och blå/svartrandiga tröjor vi skaffat oss under en av våra Rysslands-grävningar. Lägg för övrigt märke till den ryska flaggan som prydde vårt köksbord :). Stinas bidrag.

När frukosten var avklarat hade det blivit dags för lite kultur och loppisfyndande. Så resten av picknickmaten, det skulle ju bli picknick vid vägkanten senare, lämnades av hemma hos Kalle och sen begav vi oss ut på Visbys gator. Mest blev det loppisfyndande, och karuseller och lotterier för den yngre delen av sällskapet (Aaron). Framemot eftermiddagen började alla bli hungriga så hela sällskapet drog hem till Kalle, där Johan och Katarina också joinade.

Eftersom alla var ganska trötta och hungriga kändes det lite jobbigt att gå ut och sätta oss vid vägkanten utanför Kalle (och dessutom försökte han hålla sig undan städdagen i sin bostadsrättsförening.....) så vi stannade inne hos Kalle då han ju ändå bor i en lägenhet som i princip ligger vis vägkanten. Kanske lite fusk, he he, men trevligt var det ändå. Picknickmat var precis som till frukosten blinier med tillbehör, mackor av det rysk rågbrödet med ost, skinka och rostbiff samt kaffe, te, vodka och två olika sorters korv. Till efterrätt skulle vi ha njutit av en delikat bäraladåb som Stina gjort, men då den stod kvar i vårt kylskåp fick Sebbe och jag nöjet att avnjuta den helt själva senare under dagen. Den var, ehhhh, god......
 

Aaron, Ronja och Sebbe typ vid vägkanten i Kalles lägenhet....

Självklart blev det också sedvanliga diskussioner om månadens bok och vi enades om att det var en riktigt bra och annorlunda dystopi som på något sätt kändes mer verklighetstrogen och ja skitigare än vad många amerikanska dystopier brukar göra.

Det var alltså första bokmiddagen denna dag och till kvällen avverkades ytterligare en. Mer om det i mitt nästa inlägg ;-).

// Sofia

The Crossing places, eller är det så konstigt att väga 79 kg?

I min nyväckta iver efter att ha läst ut Anne Cleeves bibliografi fortsätter min iver att läsa deckare och thrillers som utspelar sig i Storbritannien, eller på någon avlägsen plats, gärna en ö. Helst en Ö i närheten av Storbritannien.
Tyvärr blev nästa författare i ordningen en besvikelse. Ämnet verkade intressant så jag hade höga förhoppningar, som snabbt grusades. Visst, när det kommer till deckare är Ann Cleeves ingen stor författare, men hon gör sig bra på thriller-scenen. Därför hade jag nästan förträngt hur trista, obearbetade och irriterade deckare kan vara. Så Stötte jag på Ruth Galloway - deckarna skrivna av Elly Griffiths.
Huvudpersonen, Ruth Galloway är osteolog, singel och arbetar på ett universitet. Hon är även överviktig och lever i en liten stuga med två katter. Den sista meningen är mycket viktig, enligt författaren, genom bokens alla personer. Och det är där som berättelsen skaver och övergår från en dussindeckare till något att irritera sig över.
Ideligen skall det föras en stor grej över att huvudpersonen, som verkar vara en expert inom sitt fält, är överviktig. Texten tar ideligen upp hur huvudpersonen, bland annat, inte kan ha färgglada kläder för att hon väger för mycket. Omgivningens inre monologer handlar ofta om det är möjligt att hon, som överviktig person, kan vara kompetens inom ett område, eller förvåningen att huvudpersonen som gjorde slut med sin sambo för fem år sedan. För inte kan väl överviktiga personer, i synnerhet kvinnor, göra slut med någon? Nej, de ska väl vara tacksamma över att ha hittat någon som stod ut med övervikten? Visst, sambon hon gjorde slut med för flera år sedan kanske inte var den vettigaste, men åtminstone stod han ut med en flickvän som väger 79 kilo.

Som ni märker blev det här snarare en rant än en recension, men berättelsen skaver verkligen. Tar jag karaktärernas åsikter personligt? Svar; ja, ja så in i helvete. För jag lever ensam, gillar katter och väger mer än 79 kilo. Jag både dejtar och har gjort slut med personer, trots att jag enligt författaren borde klamrat mig fast vid första bästa person som stod ut med min övervikt. Jag lever i verkligheten, jag vet hur en stor del av samhället ser på överviktiga personer, jag blir utsatt för den synen nästan varje dag. Lever med omvärldens oombedda och "välmenande" råd, åsikter, som att en faktiskt borde vara tacksam när en hittar någon som står ut med ens övervikt. Oavsett om personen är en vettig partner eller inte. Mötas av den reella förvåningen från folk att en inte bara har fett i skallen, utan även kompetens inom vissa områden.  För inte kan väl en överviktig person ha åsikter och vara kompetent? Inte kan det väl vara accepterat att en överviktig person ibland blir så trött på all ångest som hör kroppen och kontexten till, utan bara för en stund acceptera sin kropp? Nej, det är väl lika bra att återigen bara klä sig i svart, köpa katter och bosätta mig långt ifrån omvärlden?    

Uppdatering, bloggens utseende.

Fick långtråkigt på jobbet och bestämde mig för att kolla på bloggers olika mallar. Och som ni ser hittade jag en mall passande för en bokblogg. Förutom att bakgrundsbilden är ändrad och all info hamnat i högra spalten istället för vänstra verkar allt vara sig likt. Vad tycker ni? Är det värt att behålla eller ska vi byta tillbaka till det gamla? Eller hitta en helt ny mall? Kanske det går att anpassa färgerna också.

Snabbrecension; Ja jag har mens, hurså?

Nu haglar recensionerna in, snabbrecensionerna i alla fall. Som ni märker försöker jag undvika att lägga upp månadstemat, för jag har än ingen idé ens på månadsbok...

Förra året läste jag ut ca 79 böcker, förmodligen några fler eftersom jag inte la upp alla på goodreads. Återigen rekommenderar jag att ni funderar på att skaffa ett konto där, det är en nästan fantastisk sajt. 

Hur som helst, en av de utlästa böckerna var Ja jag har mens, hurså? av youtube-personligheten Clara Henry. Eftersom jag fann stort nöje i hennes sommarprat 2015 tyckte jag det kunde vara roligt att läsa något hon skrivit. Vilken tur då att denna bok, som jag dessutom tänkte köpa, fanns på Storytel.

Clara Henry har gjort sig känd för att våga prata om ämnen som feminism, mens och andra obekväma ämnen, som inte borde vara obekväma, men tyvärr är det i dagens samhälle. 

Som titeln på boken lyder handlar den om mens, Clara Henry själv ser det som en handbok för alla mensare och blivande mensare därute. 

Jag förstår hennes syfte och gillar det, jag gillar boken, vilka ord hon väljer och att hon valt att skriva den. Dock känner jag mig lite gammal för den men det är också som det ska vara, boken riktar sig nämligen till största delen åt folk i tonåren eller innan tonåren. Jag fick mens när jag var tio år och även om jag hade lite koll på ämnet sedan tidigare önskar jag att den här boken funnits tillhands. Som ett äldre syskon eller en kompis som på ett enkelt och underhållande sätt förklarar allt från skydd till pms, utan att döma eller idiotförklara. Lite pratig emellanåt, men bra ingång till ämnet men på en nivå som jag tror att boken målgrupp uppskattar.

Som sagt, underhållande och viktig läsning, som jag önskar att alla ungdomar fick tilldelade i skolan och som jag kommer att ge som present till all barn jag känner när de kommer upp i åldern. 

 

Snabbrecession; Mind = Blown

För att få ut det mesta av de 169 kronor jag varje månad betalar till Storytel försöker jag ha så öppet sinne som möjligt när det kommer till läsning. Tack vare det tankesättet kunde jag bland annat fördjupa mig i Ann Cleeves författarskap, så yay för att upptäcka nya saker.
Nu senast gav jag mig på deras kategori; Youtubers, alltså böcker skrivna av folk aktiva på youtube. Förvånansvärt många youtubers har publicerat böcker, Storytel har förvånansvärt få av dem. Eftersom jag kände för något harmlöst och lättvindigt valde jag Mind = Blown, av Matt Santoro. Han är mest känd för att göra videor med listor och så är även boken utformad. I början berättat Matt lite om sig själv men sedan är det listor och fakta för hela slanten, både fakta som Matt själv funnit och sånt han fått skickat till sig.
Trevlig och harmlös läsning som dock blev tröttsam ibland då jag läste den som ljudbok vilket innebar att Matt Santoro bara läste upp fakta i ca 3 timmar. Dock måste jag ställa mig frågande till sanningshalten i vissa fakta han presenterar, men han har väl gjort ordentliga efterforskningar få en hoppas....

Twas the night before christmas

Puh, äntligen är jag klar med julstäd, matlagning och allmänt julstök. Vad passar väl bättre att fira detta med än lite Dylan? 

// Sofia

Om Johan var en musikvideo.....

Om Johan var en musikvideo skulle han lätt bete sig såhär... Am I right or what?
Fast förhoppningsvis skulle det inte gå lika illa för vår favorit-Johan......

// Sofia