torsdag 31 mars 2016

Nu är det vår!


Äntligen känns det som att våren börjar komma. Jag och de två illbattingarna tillbringade hela 3 timmar ute i solen efter att jag hämtat Aaron från dagis och det var så skönt med solsken och lite ljummare väder. Tänkte fira detta med lite musik, och vad känns mer sommar än Håkan? Så håll till godo!

// Sofia

tisdag 29 mars 2016

På färder i andra riken – del 1


Winston, Gin Fizz, Alligator Barks, Sursum Corda, Yamaha, Louise, Leon och de andra känner ni förstås redan, men har ni träffat Gimlet och Carl Barks? De har hängt en del med Naja Naja och resten av gänget den senaste tiden, och nu vill de hänga med er. De vill närmare bestämt ta er med på färder i andra riken.

Gimlet


Gimlet har fått sitt namn efter drinken. Det är för att hon kan vara lite sur ibland och har en genomträngande blick. Hon säger att hon gillar äventyr men oftast finner man henne ensam hemma hos sig i det lite förfallna hus där hon bor. Det behöver inte vara en paradox säger Naja Naja, det är ett äventyr att finnas till. Speciellt när man finns till i Gråbo.

Carl Barks


Carl Barks är skäggig och gänglig. Han planerar trafik för en region och har dille på gamla saker. Hans lägenhet är till bredden fylld med LP-skivor, tidningsurklipp och loppisfynd. Ibland ser han lite sliten ut men det låtsas man inte om.





 I den här första färden traskar ni ut ur staden mot lugnare trakter. Villorna glesnar efterhand och trädgårdarna vinner terräng. Solen skiner, varken för skarpt eller för milt. Himlen är blekblå med några kvardröjande vita molnslöjor.

Undan för undan ger villaträdgårdarna vika för odlingar, växthus och koloniträdgårdar. Ni insuper alla ljuvliga dofter från täppor och fält, doften av löv och av tallbar. Det blåser svagt, en varken för ljum eller kylig växlande vind. Den stiger från havet så att ni bäddas in i mjuka virvlar. Ni närmar er skogen och resterna av några förfallna bondgårdar.





Ni viker av på någon av stigarna. De är inte horisontala, de sluttar en aning och ni får väja för stora rötter och kvistar som hotar att fälla er. Luften är behaglig, den jordiga doften av skog flödar sakta genom kroppen när ni andas. Snart hejdar ni er och väljer med omsorg ett träd. Alla är inte lika. Det finns kraftiga hundraåringar och späda ungträd med spridda löv. En del är höga, andra dvärgvuxna och i somliga har åskan slagit ned. Då ni funnit ett varsitt som passar er slår ni er ner bredvid det. Marken kring rötterna är gräsbeklädd, fuktig och mjuk. Ni lutar er mot stammen. Det är varmt och skönt i vårsolen och du ser solen glittra mellan trädstammarna.

Här ser man inte en själ, om man undantar kottarnas bruna fläckar mot myllan. Gjorde man sig lite besvär kanske man kunde spåra upp några sniglar, spindlar och ett rådjur. Vinden kretsar som en osynlig jättefågel. Den dyker frasande in bland löven. När ni lyfter på huvudet ser ni himlens fadda, urvattnade blå mellan trädens grenar.

Det är inte lätt att som Gimlet och Carl Barks färdas i träd. För bäst som ni sitter där och gonar er drabbas ni av något som liknar sömn. Ni domnar. Det börjar i benen och kryper sakta upp i kroppen där det sköljer som ett ljuvligt svalkande vatten och släcker allt brinnande och febrilt. Sedan flyter det ut i armar och händer. Händerna förlorar sin rörelseförmåga, nerverna bedövas. Ni känner bara en märklig skälvning ute i fingerspetsarna, ett slags elström som ger dem liv. Ryggen kutar, axlarna stelnar och nacken styvnar. Det är nu det gäller att vara på sin vakt. Låter du dvalan stiga upp i huvudet för snabbt klappar ögonen ihop och ni slumrar in. Då hamnar ni kanske i en deckarintrig eller i en historia om vargar, men trädens rike når ni inte. Ni får inte sluta ögonen. Ni skall titta rakt fram, fästa blicken på det närmaste trädet, på marken som omringar det. Det är det landskap ni har valt. Ni får inte se på någonting annat, inte rubba ögonen en tum. Det är som ett fotografi, men verkligt, livslevande. Så bär det sakta iväg, du flyter in i det skrovliga trädets stam.



Ni är inte borta på en gång som när ni reser till solen. Det är som om ni försiktigt sjönk tillbaka i en vilstol eller som om ni gled uppför en väldig våg som vaggade er fram och åter. Ni håller ögonen öppna hela tiden. Trädet och marken ni har framför er vidgas, drar sig allt längre bort. Tavlan varar i oändlighet. Ni ser ingenting rörligt mer. Bara några strålar från solen och en diffus vägg av vegetation. Ni är fullkomligt orörliga, utan en gest, utan ett andetag. Det är inte en tanke (kanske inte så ovanligt för er). Det är en ställning, en dans som fångats i en ögonblicksbild. Det är litet som om ni satt på huk på marken med armarna hängande på var sida om kroppen, andades långsamt och betraktade ett träd och ett stycke mark.


Hela er kropp utom huvudet har domnat bort. Däruppe i trädets krona hör ni ett lustigt stilla sorl, ett oavbrutet bisurr. När vinden drar fram känner ni hur fingrarna darrar, men resten av kroppen känner ingenting, den är fast, den släpper inte igenom. Speciellt axlarna är stadiga. Nu bär de upp en överväldigande börda som svajar för varje vindkast. Ett berg av frukter och blad, en håruppsättning som gungar på ert huvud. Inne i kroppen har alla neråtriktade flöden hejdats, alla sväljningar och absorberingar. Ni känner knappt av er kropp, den är tunn och smal som en luftström, vätskorna rinner nerifrån upp och ni suger (yes you do) till er allt ur jorden. Det är bara er hud som är hård som ett harnesk. Innandömet är mjukt och flytande, fuktigt, ljumt och lent, det är en droppsten som omärkligt spirar uppåt.

Nu bor ni inne i trädet och sänker era långa rötter ner i jorden. Det är för rötternas skull ni inte kan röra er. De klänger sig fast med sina klor, de har trevat sig djupt ner i jorden. Det har sin tjusning att dricka vatten såhär: ni upptar det utan brådska genom porerna i era fötter och det stiger genom hemliga ådror inne i buken. När det blåser dallrar de som propellerblad i miniatyr. Ljuset och värmen stöter hela tiden till dem, rutschar utför grenarna och strålar samman i nacken. Ni kan inte föreställa er den värmen, ifall ni inte är ett träd. Det är ett varmt regn som vällustigt sköljer nerför er kropp och på vägen möter svalkan från underjorden.

Ni står där fastnaglade i jorden. Ni har ingen lust att vandra vidare, ni är inte nyfikna på det som ligger längre bort. Ni är tillfreds med ert stycke mark. Finns timmarna ännu till? Nej, ingenting sådant existerar längre. Vind, sol och djupens fuktiga jordär de enda tankar ni har. Er hud er härjad av rynkor. Ni har inga ögon att utforska rymden med. Ni ser med bladens och barrens små celler. De är era känselspröt, de sonderar rummet och slukar ljuset.

Ni är inte ensamma. Ni omges av andra träd. Ni vet att de står där bredvid er, andra träd ni inte får tala till, som ni aldrig kommer att möta. Ni skall koncentera hela er energi på att hålla er upprätta. Sakta spänner ni ut ringarna i er kropp, år efter år. När ni väl är träd lever ni i harmoni med jorden. Det är som om ni var en del av den och allt den är med om, värme, köld och regn, upplever ni på samma sätt.

Den första färden. Trädfärden.

Gimlet och Carl Barks

måndag 28 mars 2016

Efterlysning

Ops, missade visst att det inte blev någon bild av mig i Hannah-utstyrsel. Har för mig att vi tog en, så om du har det får du gärna uppdatera Bokmiddags-inlägget eller bara lägga upp bilden på bloggen, Stina. Om inte har världen verkligen missat något ;-).
// Sofia

Bokmiddag: Lena Dunhams Not that kind of girl


I mitten av mars träffades tjejerna, jag och Stina, för bokmiddag hemma hos Stina med just tjejtema – det hade nämligen blivit dags för boktemat som Stina hade juli 2015 där Lena Dunhams bok ”Not hat kind of girl” var månadens bok. Ronja fick stanna hemma och jag fick en Ronja-fri kväll för första gången sedan hon föddes. Inget ont om Ronja - men yay! Författaren till boken är förövrigt skaparen av tv-serien ”Girls” och därför passade vi på att se första avsnittet av serien under bokmiddagen. Till tilltugg bjöds det på chips, solroskärnor, oliver och ölkorv tillsammans med varsitt glas rosé, och framför tv:n blev det lite lyxigare scones med smak av choklad och apelsin och till det whiskey-marmelad och ost. Mycket gott!
Chokladscones och te. Mums!

För en ”Girls-noob” som mig var det roligt att se första avsnittet då jag tidigare inte sett något alls av serien. Som uppladdning inför kvällen hade vi dessutom gjort ett test för att se vilken av tjejerna vi skulle bli. Det visade sig att jag var en Hannah och Stina en Jessa. Jag kan kanske inte hålla med om att jag riktigt känns som en Hannah, men som Stina uttryckte det – ven är väl jag att ifrågasätta ett random test på nätet ;-). För att göra det hela roligare försökte vi oss till middagen att klä oss som den tjej vi blivit, och efter lite googlande kändes det som att jag hade någorlunda koll på Hannahs klädstil.
Stina som Jessa
Om boken hade vi lite skilda åsikter. Stina gillade den och konstaterade att den skulle ta sig in på hennes topp 10 lista för 2015, medan jag blev en aning besviken och antagligen hade för höga förväntningar på boken. Hur som helst var det en trevlig kväll och jag skulle verkligen inte ha något emot att spana in lite fler avsnitt av serien - om inte annat för att se om jag kan se några likheter mellan mig och Hannah.....


Sofia som Hannah

Men på den här bilden känns hon lite mer i karaktär...


// Sofia

onsdag 23 mars 2016

All those moments will be lost in time...



Poetens liv av Ellen Mattson var månadens bok i maj 2014. I denna skildras relationen mellan Jan och Dorotea som träffas första dagen i gymnasiet. Jan blir förälskad och även om känslorna inte är besvarade inleds en relation som sätter spår. Dorotea är egensinnig, komplicerad och svår att komma nära men hon har något som gör att andra människor dras till henne. Tillsammans med Dorotea kan allt hända, men att vistas i hennes närhet har också sitt pris, för tillvaron med Dorotea kan vara himmel lika väl som helvete och man vet aldrig riktigt vartåt det brakar.

Många år senare har Jan har blivit en framgångsrik biografiförfattare. När minnet av Dorotea tränger sig på börjar han skriva om henne istället för att arbeta vidare på sitt senaste projekt. I jakten genom det förflutna läggs pusselbit för pusselbit till det mysterium som var Dorotea. Han vill förstå vad som hände och nå fram till den sista avgörande biten, den som ska förklara allt.

Jag tycker verkligen om Mattsons vackra språk och hur man bit för bit tillåts komma karaktärerna inpå livet. Genom tillbakablickar får man en allt tydligare bild, inte bara av Dorotea, utan också av Jan själv. Slutligen får man reda på precis så mycket att en del av mysteriet fortfarande kvarstår och det uppskattar jag.

Stina

Den vita staden av Karolina Ramqvist

Det här är andra boken om Karin, som var ihop med ligisten Johan. Det är dock en fristående fortsättning och i denna har pojkvännen dött (?) och hon står själv med den 6 månader gamla dottern Dream. Pengarna är slut, knappt någon mat finns hemma och huset är iskallt och ostädat. Hon går helst inte utanför dörren och verkar knappt ha några vettiga kläder att ta på dottern. Som om det inte vore nog knackar Kronofogden på dörren och hennes dyra hus kommer att säljas. Hennes tidigare så bekymmerslösa tillvaro är med andra ord endast ett minne blott. Och hon som inte ens ville ha barn.... Vi får följa henne i misären när de tidigare vännerna har vänt henne ryggen och även när hon försöker få tag på de pengar hon anser sig ha rätt till.

Jag måste säga att jag gillar denna andra del mycket bättre än den första. Den första boken störde jag mig mer på och hade svårt att både förstå huvudkaraktären och riktigt kunna acceptera att någon skulle kunna vara så blåst som hon. Den nya Karin är någon jag kan relatera mer till, även om jag tycker att hon även här tar en del dumma beslut och helt och hållet får skylla sig själv. Det är ju hennes lilla dotter det är synd om, som fötts in till detta trista liv med en mamma som bara verkar kunna älska sig själv och ingen annan.

Det är dock fint berättat och just delarna med mor och dotter är de jag gillar mest i boken. Man kan i orden känna Karins desperation och faktiskt till och med känna med henne, vilket jag inte alls gjorde i den första delen. Sen gillar jag att det är ett öppet slut där det i alla fall lämnas ett litet hopp om att livet kanske ska bli bättre.


// Sofia


Typiskt också...

Typiskt mig spårade inlägget såklart ur till att handla om något helt annat, och jag glömde dikten ifråga.


                                                                 

Katie Makkai -"Pretty" (2002)


When I was just a little girl, I asked my mother, “What will I be? Will I be pretty? Will I be pretty? Will I be pretty? What comes next? Oh right, will I be rich?” Which is almost pretty depending on where you shop. And the pretty question infects from conception, passing blood and breath into cells. The word hangs from our mothers' hearts in a shrill fluorescent floodlight of worry.

“Will I be wanted? Worthy? Pretty?” But puberty left me this funhouse mirror dryad: teeth set at science fiction angles, crooked nose, face donkey-long and pox-marked where the hormones went finger-painting. My poor mother. 

“How could this happen? You'll have porcelain skin as soon as we can see a dermatologist. You sucked your thumb. That's why your teeth look like that! You were hit in the face with a Frisbee when you were 6. Otherwise your nose would have been just fine!

“Don't worry. We'll get it fixed!” She would say, grasping my face, twisting it this way and that, as if it were a cabbage she might buy. 

But this is not about her. Not her fault. She, too, was raised to believe the greatest asset she could bestow upon her awkward little girl was a marketable facade. By 16, I was pickled with ointments, medications, peroxides. Teeth corralled into steel prongs. Laying in a hospital bed, face packed with gauze, cushioning the brand new nose the surgeon had carved.

Belly gorged on 2 pints of my blood I had swallowed under anesthesia, and every convulsive twist of my gut like my body screaming at me from the inside out, “What did you let them do to you!”

All the while this never-ending chorus droning on and on, like the IV needle dripping liquid beauty into my blood. “Will I be pretty? Will I be pretty? Like my mother, unwrapping the gift wrap to reveal the bouquet of daughter her $10,000 bought her? Pretty? Pretty.”

And now, I have not seen my own face for 10 years. I have not seen my own face in 10 years, but this is not about me. 

This is about the self-mutilating circus we have painted ourselves clowns in. About women who will prowl 30 stores in 6 malls to find the right cocktail dress, but haven't a clue where to find fulfillment or how wear joy, wandering through life shackled to a shopping bag, beneath those 2 pretty syllables.

About men wallowing on bar stools, drearily practicing attraction and everyone who will drift home tonight, crest-fallen because not enough strangers found you suitably fuckable. 

This, this is about my own some-day daughter. When you approach me, already stung-stayed with insecurity, begging, “Mom, will I be pretty? Will I be pretty?” I will wipe that question from your mouth like cheap lipstick and answer, “No! The word pretty is unworthy of everything you will be, and no child of mine will be contained in five letters.

“You will be pretty intelligent, pretty creative, pretty amazing. But you, will never be merely 'pretty'.”

tisdag 22 mars 2016

Pretty svårt att översätta

Vad roligt att ni gillat så många av dikterna, Därför tänkte jag lägga upp en av mina absoluta favoriter. Pretty, av Katie Makkai. En dikt jag delat på Facebook och själv lyssnat på minst en gång i kvartalet sedan jag upptäckte den.

En av många anledningar till att jag föredrar att läsa eller uppleva litteratur på dess originalspråk, i den mån det är möjligt. Även om det idag finns många fantastiska översättare och yrket återigen tas på allvar finns det alltid meningar som förlorar sin betydelse när de översätts, både på grund av språkets gränser men även på grund av dess kulturella betydelse. Vissa människor påstår till och med att översättningen i sig är ett helt nytt verk.och inte en översättning. En idé jag till viss del håller med om, åtminstone när det gäller något så svåröversatt som poesi där direktöversättning sällan är möjlig.
Hur mycket kan vi som läsare begära av översättare som har en deadline att arbeta mot, krav från förlag, läsare med mera. Kan vi förvänta oss att översättaren skall sätta sig in i inte bara ett språk utan även dess kultur? Och går dessa att skilja åt? Många och outvecklade tankar blir det. Förhoppningsvis kommer de att leda fram till ett vettigare inlägg, för hur negativ jag än verkar tycker jag det är bra och viktigt med översättningar. Tänk vad mycket litteratur och annat vi inte hade kunnat ta del av om det inte att för att någon översatt dem. Vill ni läsa mer om ämnet rekommenderar jag:

http://bookriot.com/2016/03/18/english-language-privilege-on-translation-and-culture/

söndag 20 mars 2016

Månadens tema februari - Ryska vindar


Här kommer det som alltid lätt försenade månadstemat, denna gång för februari.

Jag vet inte om det är mitt undermedvetna som förbereder sig för invation (Hej Putin), om det är en släng av nostalgi eller om det är ryssvinden som kommit till Visby men jag har drabbats av en feber. Den ryska febern. Ni har hört talas om den? Då vet ni hur smittsam den är. Risken är stor att ni redan är drabbade utan att veta om det.

Som tur är för er är jag något av en expert på området så den här episoden ska förhoppningsvis inte bli alltför plågsam. Rätt behandlad kan den ryska febern rentav upplevas som ett ganska angenämnt tillstånd. Om du vurmar för vodka, svårmod och karga slätter vill säga. Och vem gör inte det?

Jag ordinerar you tube-klippen nedan, och skulle dessa inte vara nog råder månadens bok Picknick vid vägkanten av de ryska bröderna Arkadij och Boris Strugatskij garanterat bot och lindring.

Boken är en dystopisk science-fiction där utomjordingar besökt oss men sedan givit sig av igen. Kvar som en påminnelse av deras vistelse finns egendomliga föremål som blivit efterfrågade föremål på den svarta marknaden. Föremålen kan hittas i Zonen, en livsfarlig plats man gör bäst i att hålla sig ifrån. De som trots allt tar sig in till denna förbjudna plats kallas Stalkers, och Red Schuhart är en av dem.







Månadens bok februari - Picknick vid vägkanten av Arkadij och Boris Strugatskij, 1972.

Nastrovje tovarishes!

Stina

Tio i topp boktriangelteman . Den spännande finalen

Ok, nu börjar det bli spännande gott folk – jag presenterar guld, silver- och bronsplats för de allra bästa boktemana genom triangelns historia (och nej, jag placerade mig inte på topp 3 tyvärr...) TAAA DAAAA: 

3. Ingen är väl förvånad över att det är ännu ett Alex-tema på listan? Bronsplatsen kniper hennes tema från oktober 2011 med mord på temat: det lysande Doktor Glas-temat, där vi läste både klassikern i sig men även andras tolkningar av Hjalmar Söderbergs roman. Vi får därför både doktorns version av händelseförloppet, men även Gregorius får göra sig hörd i just "Gregorius" av Bengt Ohlsson.Slutligen får vi i romanen "Mordets praktik" av Kerstin Ekman ta del av händelserna från den läkare som inspirerade Söderberg att skriva "Doktor Glas".

2. Ett av Alex teman kniper även silverplatsen, nämligen hennes Gör om, gör rätt- tema från juni 2013. Temat var enkelt, att vi skulle ge två böcker vi läst under boktriangelns historia och inte gillat en ny chans. Sedan skulle vi se om vårt synsätt förändrats. En riktigt rolig utmaning. Men då jag är en lat person fuskade jag lite och läste om endast en bok samt gav en hatad författare en ny chans. Jag har för mig att det för min del inte blev tummen upp för något av mina projekt, men vilken kul idé. Och Stina tog det riktigt seriöst och presenterade flera olika böcker som inte passade in på temat. När jag kommer att tänka på det skulle det kunna vara kul att vända på temat och läsa om någon bok man läst för längesedan och verkligen älskat för att se om den fortfarande håller. 

1. Då är det bara förstaplatsen kvar då och eftersom jag är svag för återkommande teman (se bara på mitt kvinnliga nobelpristagar-tema som kommer att hålla på i 13 månader...) så är det ingen tvekan om att förstaplatsen går till Stinas Dödssynds-tema som under 7 av hennes temamånader mellan november 2011 till juli 2013 presenterades med utvalda temaböcker, alla givetvis med teman som speglade månadens dödssynd.

Vad säger ni tjejer? Vad är era absoluta favoritteman och har jag missat något tema som borde ha platsat på listan?

//Sofia