Månadens bok: Övergivna av Michael Grant

Vilken dynga! Helt klart en av de sämre ungdomsböcker jag har läst i mina dagar och jag kan säga så mycket som att jag definitivt inte kommer att läsa fortsättningen. Det är lite som att läsa en sämre och mer långdragen variant av ”Phantom Valley”. Det känns inte genomtänkt och allt är egentligen bara plågsamt fånigt.

Om en värld där alla över 15 år helt plötsligt försvinner och där märkliga mutationer i form av olika superkrafter (tänk X-men) börjar förekomma hos både djur och människor.

Jag sitter mest och blir irriterad på skitungarna, unga vuxna, som låter de övergivna spädbarnen ligga och dö i sina vaggor och ungefär en vecka försent kommer på att något kanske borde göras. Fast då har ju redan alla stackars barn dött av uttorkning och så mycket kvar att göra är det ju inte....

Och seriöst, detta utspelar sig ju ändå i USA – så borde inte typ 10% av de äldre ungarna redan ha blivit föräldrar ;).

Grant hinner dessutom med att klämma in fånigheter som en läskig mörk urkraft som kommenderar talanda prärievargar att lära sig döda människor, fjompiga elakningar som får tentakelliknade kroppsdelar och en helt pinsamt dåligt beskriven tonårskärlek.

Inget övertygar och allt känns bara platt, fånigt, långdraget och oäkta. Vad som hade kunnat vara en intressant studie av ett samhälles överlavnad utan vuxna blir bara pannkaka.

Det här är tydligen författaren till den ganska trista serien ”Animorphs”, vilket i och för sig inte gör mig det minsta förvånad med tanke på den låga kvalitén.

Börjar undra vilken roman alla entusiastiaksa recensenter egentligen har läst, för det är tydligen inte samma smörja som jag tagit mig igenom. Kanske en ”Övergivna” i ett parallellt universum där Grant faktiskt kan skriva?

Augustis månadsbok: Filosofin i sängkammaren eller De omoraliska lärorna av Markis de Sade



Det Freddie just gjorde i trädgårdslandet kan väl
illustrera kvalitén på Markis de Sades författarskap


Tillsammans med en drös andra böcker, såsom ”Irenes fitta” och ”Tre flickor och deras mor” (behöver jag nämna att jag inte direkt är sugen på att veta vad någon av dessa handlar om....?) ingår denna roman (läs: skitroman) i Vertigos erotiska klassiker. I mitt tycke knappast erotik dock, snarare så långt ifrån det man kan komma.

Det sjukaste och mest perverterade jag någonsin läst. Jag får väl vara tacksam för att de i alla fall inte äter bajs, för allt annat hinns med – incest, våldtäkt, analsex, gruppsex och gud vet allt. Handlingen i korthet är alltså att en ung flicka ska undervisas (läs: utnyttjas) av äldre, perverterade s.k libertiner.

Snacka om snedvriden människosyn! Allt är tillåtet bara man själv njuter av det, oavsett vad man gör mot andra. Allt, ja verkligen allt, är tillåtet. Mord är tillåtet bara du själv tycker att det är kul och självklart är det inget brott att ta livet av spädbarn. Det är bara att ta livet av dem om du varit puckad nog att bli gravid. Varför ska den oansvariga kvinnan lida, menar författaren, när det är så enkelt att mörda ett nyfött barn. Ja, barnamord är faktiskt en mänsklig rättighet.

Börjar nästan sitta och tycka att det är synd att ingen praktiserade detta (läs: författarens mor) när författaren blev till, då hade jag sluppit sitta och läsa denna skit (tack och lov i alla fall inte bokstavligt).

Och det här satt jag alltså och läste på bussen till och från jobbet. ... he he. Hade med mig en extra bok i väskan att ta upp ifall någon medresenär satte sig bredvid. Jag menar man vill inte direkt riskera att medräsenären tar en kik över axeln på en och får syn på representativa stycken som detta:

- Eugenie: Å, min kära vän, låt mig runka denna vackra lem

- Dolmance: Som det går för den lilla rackarungen... hennes anus sluter sig om mitt finger så att det nästan klipps av... det skulle vara härligt att rövknulla henne just nu!

Ursäkta mig, men jag måste ta en paus i recenserandet för att gå och kräkas lite i min egen mun.

I utgivarens förord till romanen pratas det om ynnnesten att få ta del av hans litteratur. Ynnest är kanske inte det substantiv (?) jag skulle välja för att beskriva detta. Snarare motsatsen. Jag kommer inte att, som förläggaren skriver, skratta, provoceras (jo, det stämmer ju i alla fall) och i bästa fall njuta. Enda gången jag skrattar är i efterordet när förläggaren kräker galla över alla som inte inser de Sades storhet.

Stackars Markis de Sades fru, för övrigt, då han verkar ha en minst sagt osund fixering vid analsex. Men javisst ja, skit samma om frugan inte delar samma böjelse, det är ju vad han tycker som spelar roll. Får jag gissa att författaren var en synnerligen dålig älskare?

En bedrift vill jag dock erkänna honom och det är att han lyckas med konststycket att på ett så synnerligen bedrövligt sätt torrt och tråkigt sätt redogöra för orgier och slänga sig med ord som kuk, fitta, rövhål och sperma. Jag gissar att man får leta både länge och väl för att hitta en bok som utger sig för att vara erotisk litteratur som är lika erotikbefriad som denna.

Gästinlägg - Instrument

Här kommer min, Aaron Möllers första gästinlägg på boktriangeln. "Jag" har läst den 2,1 cm tjocka boken instrument som min pappa lånade åt mig på Klintehamns bibliotek. Boken kan bäst beskrivas som en gedigen resa som sträcker sig över sex kapitel. Varje kapitel handlar om ett nytt instrument som även går att höra om när man trycker på instrumentet. Boken är väll illustrerad med varierande färger och figurer, även fiolen kunde ha varit roligare.

Jag poserande med min senast lästa litteratur

Xylofonen var ett av de mer mediokra inslagen, men ändå okej.

Gitarren var en personlig favorit. Det lätt bättre instrumentet i boken. Lät bättre än vad pappas riktiga gitarr gör när han försöker spela på den.

Allt som allt så skulle jag vilja ge boken instrument en stark sjua av tio möjliga. Detta på grund av den varierande nivån på alla instrument. Skulle ändå skapt rekommendera mina föräldrar att plocka fram den när jag ska sova är ledsen eller bara vill leka lite!

( Min pappa här hjälpt mig "lite" med att skriva denna recension )

The joy of Books.

När jag som förberedelse inför helgens Stockholmsvistelse surfade in på Comics Heavens hemsida hittade jag en länk till den här kreativa och söta videon.

Visst har ni, precis som jag, ofta fantiserat om vad som händer i en bokhandel om natten?

Hoppas videon visas som den ska, har haft lite problem med länkar på sistone. 

Av ingen särskild anledning: jag ger er

Har det inte varit alldeles för lite Ranelid i vår boktriangel på sistone? Det måste det bli
ändring på!

Världens bästa svärmor?

Man vet att man har förmodligen världens bästa svärmor när hon ringer på en loppisrunda bara för att läsa upp titlarna på samtliga tvillingböcker som finns för att jag ska kunna kolla listan och se om jag har dem eller inte. Resultatet blev 16 nya böcker, varav många jag inte läst sedan tidigare. Tack Annie!

Metafiction på menyn

Den 18 augusti, helgen innan det var dags för mig att börja jobba igen efter semestern (semester och semester iof...) hade det äntligen blivit dags för en efterlängtad bokmiddag. Den här gången var det ett tema från ett bra tag sedan som skulle avhandlas, nämligen Alex metafictiontema med Brett Easton Ellis "Lunar park" som månadsbok.

Eftersom boken inleds med en Halloweenfest där en av gästerna dyker upp som den läskige killen från "American psycho" bestämde vi oss för att ha maskeradtema på bokmiddagen. Sebbe och jag kom båda som Patric Bateman, alltså psycho-killen medan den 1 månad gamla lillgrabben blev utklädd till bokens läskiga Terby-leksak. Ni vet det där gossedjuret som under bokens gång blir allt mer mindre fluffigt och gulligt, börjar utveckla huggtänder och är sådär allmänt läskig. Då gosedjuret tydligen är inspirerat av den Furby-figuren blev lillgrabben iklädd en rosa sparkdräkt och matchande rosa mössa med öron. Vi hoppas bara på att han trots utstyrseln kommer att fortsätta vara gullig och inte utveckla huggtänder.



En helt bedårande liten bitsk och ganska trött Terby. Det tar på krafterna att vara skräckinjagande.

Stina däremot klädde sig mer enligt temat att "Knark är bajs", vilket kanske kan tyckas sunt med tanke på författarens tämligen osunda synsätt kring sex, drugs and rock n roll.





Till middag bjöds det på äkta amerikansk matkultur, nämligen hamburgare och ugnsbakad potatis. Då det var få matbeskrivningar i boken tyckte vi att det kändes fint med ett amerikanskt tema som också kändes party-aktigt. Lägg märke till salladen - från vårt egna grönsaksland! Tack Stina för dit sista bidrag till kollektivet innan du flyttade ut. You are missed!

Sammantaget var det en mycket trevlig bokmiddag. Men då det var ett bra tag sedan romanen blev utläst, typ ett år sedan sådär om inte ännu mera, blev det kanske inte värsta bokdiskussionen. Vi kunde dock enas om att det var ett intressant grepp att skriva in sig själv som huvudpersonen och att börja romanen med att brutalärligt skildra sina mindre smickrande drag för att få in en känsla av äkthet i berättandet. Stina hade väntat sig mer av boken, då "Lustans lagar" var mycket bättre och efter att själv ha läst den kan jag bara hålla med om att böckerna är på helt olika nivå, där tyvärr "Lunar park" inte alls är lika klockren som den förra. När all mat var uppäten roade vi oss för övrigt med att se den lysande filmatiseringen av just "Lustans lagar". Det blev en riktig helkväll med andra ord.

Nu väntar jag bara på nästa bokmiddag! Har för mig om att min kära syster hintat om att det snart är dags för henne att bjuda på bokmiddag. Jag väntar med spänning....

// Sofia

Månadens (dystopiska) tips

Det var längesedan jag bjöd på ett månatligt tips. Ja ärligt talat är det länge sedan jag bjöd på något överhuvudtaget i vår bokblogg om man räknar bort några sporadiska pliktskyldigt postade recensioner. Men här kommer ett litet tips i varje fall. Ni kan se det som en början på min återtågsturné i Boktriangelland. Bitches, I´m back!

Det här är något jag länge funderat på att tipsa om, särskilt riktat till Sofia med tanke på hennes förkärlek för dystra undergångsskildringar. Eftersom ungdomsdystopier står på agendan under oktober passar det extra bra att tipsa om det nu. Det är Flod av Carolina Fredriksson jag tänker på.  Jag har inte läst den själv men var med vid prisutdelningen av Mare Kandre-priset 2011 där Caroline berättade lite om boken och läste ett stycke ur den. Tänkte direkt att det lät som något för min dystopiälskande syster. Jag tror inte att det är en renodlad dystopi men den har i varje fall klart dystopiska drag.

Juryns motivering löd: ”För att hon på ett åter­håll­samt, ryt­miskt språk lyc­kas för­ankra sin berät­telse rea­lis­tiskt på en obe­stämd plats i en obe­stäm­bar tid, och sam­ti­digt göra den sur­re­a­lis­tiskt drö­mar­tad och dysto­pisk. Med kon­cent­ra­tion i det kort­huggna språ­ket gestal­tar hon barns verk­lig­het och utsatt­het i en out­härd­lig var­dag, kon­se­kvent skild­rad ur bar­nets per­spek­tiv och på bar­nets vill­kor. Den arki­tek­to­niskt detalj­rikt beskrivna bron bil­dar ramen för berät­tel­sen, men genom de knappa, karga repli­kerna och en sön­der­tum­mad gam­mal atlas kan bar­nen också för­flyt­tas från det grymma livet under bron till en lju­sare, mer sago­lik värld. Författaren skri­ver lika kniv­skarpt som sinn­ligt fram bar­nets kraft att med fan­tasins hjälp skapa sitt eget uni­ver­sum, mer uthärd­ligt än den värld bar­net hamnat i.”

Vill ni provläsa ett stycke kan ni göra det här.

Stina

Månadens dikt, Oktober.

Då var det återigen dags för det populära inslaget Månadens dikt. Roligt att ni tyckte om påhittet.
Månadens dikt är inte bara en dikt utan också ett testamente, skrivet av Joe Hill, natten innan han arkebuserades 19e November 1915.

My will is easy to decide,

For there is nothing to divide.

My kin don't need to fuss and moan,

"Moss does not cling to a rolling stone."

My body? Oh, if I could choose

I would to ashes it reduce,

And let the merry breezes blow,

My dust to where some flowers grow.

Perhaps some fading flower then

Would come to life and bloom again.

This is my Last and final Will.

Good Luck to All of you,

                                                             

                                                            Joe Hill

På köpet kommer också en dikt om Joe Hill, skriven av Alfred Hayes och tonsatt och sjungen av bland annat Peter Seegers, Joan Boeaz och Paul Robsson.

I dreamed I saw Joe Hill last night 
Alive as you or me 
Says I, But Joe, you're ten years dead 
I never died, says he 
I never died, says he 

In Salt Lake, Joe, says I to him 
Him satnding by my bed 
They framed you on a murder charge 
Says Joe, But I ain't dead 
Says Joe, But I ain't dead 

The copper bosses killed you, Joe 
They shot you, Joe, says I 
Takes more than guns to kill a man 
Says Joe, I didn't die 
Says Joe, I didn't die 

And standing there as big as life 
And smiling with his eyes 
Joe says, What they forgot to kill 
Went on to organize 
Went on to organize 

Joe Hill ain't dead, he says to me 
Joe Hill ain't never died 
Where working men are out on strike 
Joe Hill is at their side 
Joe Hill is at their side 

From San Diego up to Maine 
In every mine and mill 
Where workers strike and organize 
Says he, You'll find Joe Hill 
Says he, You'll find Joe Hill 

I dreamed I saw Joe Hill last night 
Alive as you or me 
Says I, But Joe, you're ten years dead 
I never died, says he 
I never died, says he 

Alfred Hayes

Dystopier för ungdomar

Den enda kvarvarande medlemmen i familjen om månadens dystopi skulle bli verklighet.

Ni vet väl vid det här laget att jag aldrig bangar en dystopi och nu när dystopier för ungdomar är så på ropet i höst vad passar väl bättre än att ha just ett sådant tema? De flesta dystopier jag valt, ja alla tror jag, är tyvärr delar av en serie, men det var svårt att hitta frisående böcker inom denna genre.

Månadens bok: Övergivna av Michael Grant.

För er som såg på sommarlovsmorgon i sommar kan jag meddela att intrigen känns igen från årets australiensiska (men tyvärr dubbade) höjdarserie. I denna dystopiska värld försvinner helt plötsligt alla äldre än 15 år. När de vuxna försvinner försvinner också ordningen i samhället och här är det istället darwins lag som börjar gälla.

De vassa tändernas skog av Carrie Ryan handlar passande nog, så här nu när senaste Resident evil-spelet utkommit, är temat för denna dystopi just zombies. Fastnade lite för den även på grund av den suggestiva titeln. Tydligen är den tänkt att bli en triologi. Mary är hjältinnan i boken och tillsammans med resten av byn lever hon isolerad ute i skogen, med bara ett stängsel som skydd för människoätaarna. Spännande, spännande!

Ful (del ett i en triologi), av Scott Westerfeld, är månadens andra bok. Som titeln antyder handlar den om utseende, närmare bestämt jakten på skönhet. Det här är nämligen en värld där man på 16-årsdagen tvingas bli snygg genom skönhetsoperationer. Det är en slags överlevnadsstrategi så att ingen ska kunna behandlas annorlunda på grund av faktorer som längd, hudfärg och kroppsvikt. Lite som  ett rädda-det-som-räddas-kan-kit deluxe helt enkelt.

Till sist som bouns har jag även valt Hungerspelen-triologin, mest för att checka in om den lever upp till hypen.

Trevlig läsning!