Oceanen vid vägens slut är Neil Gaimans senaste roman. Gaiman är en berättare av rang, och den här romanen är inget undantag. Huvudpersonen återvänder i inledningen till platsen där han växte upp, till oceanen vid vägens slut, och han kommer ihåg våren då han fyllde sju år. Det var den våren han blev vän med Lettie. Hon var fyra år äldre då, men hade varit elva år väldigt länge. Lettie visar honom en värld man bara kan hitta om man vet var den finns och hur man ska leta. Det är en skrämmande värld men tillsammans med Lettie känns inget riktigt farligt. Detta ändras då barnflickan Ursula kommer in i hans liv. I och med hennes ankomst ska ingenting mer bli sig likt, och kanske kan inte ens Lettie hjälpa honom nu.
Det är en mörk saga skriven lite i samma stil som Coraline. Det är rakt berättat viket passar historien, ibland är det enkla det bästa. Bitvis får Gaiman historien att glöda och det finns en del riktigt obehagliga scener. Det mest skrämmande är inte de monster som gömmer sig i skuggorna utan de monster vi möter varje dag.
Det är Gaimans hudlösa sätt att skildra barndom som lyfter historien. Det är nostalgiskt men aldrig smetigt. Det är tid och vänner som på gott och ont aldrig kommer igen, för människor förändras lika mycket som oceaner. Han fångar känslan av utsatthet mot vuxenvärlden, av att vara själv och inte bli sedd eller hörd på riktigt. Jag får Stand by me-vibbar i vissa partier och det är ett gott betyg. Hade den känslan han fångar där visat sig mer än glimtvis hade det blivit en annan berättelse.
Det är främst i de fantastiska delarna av historien jag saknar någonting. Jämför man med Coraline så genomsyrades hela berättelsen av något som jag saknar här. Också den var skriven med ett synbart enkelt språk, men bakom orden fanns något mer. Det låg något vasst där och skavde, som en sticka under huden man inte kan se men känner finns där.
Visst finns det svärta också i den här historien, och det skaver till ibland, men karaktärerna känns märkligt endimensionella trots att Gaiman aldrig låter det bli svart eller vitt. ”Utanpå ser ingen ut som man egentligen är inuti. Folk är mycket mer komplicerade än så. Det gäller alla.” säger Lettie. Inte ens Ursula är rakt igenom ond, hon gör bara det hon skapats för att göra.
Det är välskrivet och vackert men det räcker inte riktigt till, inte när man hoppats på en historia som ska ta struptag.
Stina
Känns som att vi tyckte väldigt lika om boken, Håller med om att det läskiga egentligen mer är hur försvarslös ett barn är mot vuxenvärlden. Badkarsscenen var helt klart den läskigaste i hela boken. Det är den jag kommer ihåg starkast nu efteråt //Sofia
SvaraRadera